Det är inte svansen – det är den knutna näven

16 000 poliser vaktar G8-mötet i Heiligendamm. Varför blir det alltid bråk?

För mig blev Göteborg 2001 vändpunkten.

Jag tillhörde den frihetliga vänstern, och får ibland frågan varför jag lämnade den. ”Frihetlig” var ändå en bekväm etikett som gav viss distans till den övriga vänstern. Precis som t ex tidskriften Arena i dag var jag radikal, upplyst och utan ansvar för resten av blocket. Som frihetlig var jag helt enkelt med i något odefinierat solidariskt på vänsterkanten.

Tv-bilderna från kravallerna klargjorde för mig att detta var en illusion. Mina vänner försökte verkligen döda poliser med gatstenar. Varför hade jag inte förstått det?

Salka Sandéns självbiografiskt anlagda roman Deltagänget (Vertigo, 2007) beskriver dem som kastade stenarna i Göteborg. Här skildras utvecklingen från 90-talets husockupationer till de senaste årens globaliseringsprotester och så kallade gatufester. Här visas också den anarkistiska och autonoma subkulturens paranoia, våldsbenägenhet och kompromisslöshet.

Sandén belyser ärligt tron på våldet som nödvändig del av vänsterrörelsens kamp – utan att ångra den egna insatsen, som inkluderat både järnrör och gatsten.

Beskrivningarna av de omfattande förberedelser som krävs inför varje aktion ger insikt. Våldet uppstår inte spontant.

Det brukar heta att en svans av bråkstakar kidnappat en i övrigt fredlig protest. Men det är ingen svans. Det är den knutna näve som så gott som alltid finns med vid större vänsterdemonstrationer. Och den andra handen vet mycket väl vad näven gör.

Inom vänstern ser man med ganska blida ögon på extremisterna. Under stora händelser som G8-möten samlas de bakom enad front. På sammankomster som Socialistiskt forum bedöms deras närvaro som värdefull. Socialdemokratin har varit ganska bra på att freda sina led, men vad hjälper det när deras stödpartier eller mer ”frihetliga” vänner inom exempelvis syndikalismen inte gör det?

Inför Göteborg 2001 planlades konfrontationerna månader i förväg. Man samarbetade över gränserna. Näven tog hand om polisen, den andra handen om politiken.

I Deltagänget skildras det gränsöverskridande arbetet. Förhållandet mellan extremisterna och den bredare vänstern är sammantvinnat. Frågan är varför den agerar mänsklig sköld åt våldsverkarna, gång på gång. Naivitet, eller bara för att den kommer undan med det?

”All revolutionär verksamhet i dagens Sverige måste arbeta både på ett legalt och ett illegalt plan. Inte samma personer nödvändigtvis; det räcker med att kampen på de båda sidorna på något sätt håller kontakt med varandra och samverkar.”

Citatet ovan kommer inte ur Deltagänget. Det är uppfångat av Säpo, på en stor anarkistkonferens i Stockholm 1990 (SOU 2002:91, s 346). Bland de 43 deltagare som kunde identifieras fanns två som dömts för inblandning i kidnappningsförsöket mot Anna-Greta Leijon under den förra vågen av terroristromantik. Det finns kontinuitet i rörelsen.

Aftonbladet (23/5) kallar romanen ”en ’Jack’ för vår tid”. Och visst är den läsvärd. Men av helt andra skäl.