Ska hon verkligen tvingas till Azerbajdzjan?

Hennes dotter har uppehållstillstånd i Sverige. Hennes make är svensk. Hon bor i Farsta utanför Stockholm med sin man, som är busschaufför. Hon har svenska barnbarn. Alla inblandade vet att hon kommer att få uppehållstillstånd när papperet väl är inne, så solklart är hennes case.

Ändå tvingar regelverket henne att resa hem till Azerbajdzjan, för att därifrån lämna sina ansökningshandlingar. I Azerbajdzjan finns inte ens ett svenskt konsulat. Vilket i teorin betyder att hon från Azerbajdzjan måste ta sig till en svensk beskickning, låt säga Moskva, lämna sin anmälan, åka tillbaks och vänta på ärendets beredning, och slutligen, kanske åratal senare, förenas med sin svenske make.

Och som om det inte vore illa nog fruktar hon sin exmake som hotat ha ihjäl henne om hon återvänder till hans land.

I dag lämnar maken Anders Finström, som ombud för hustrun Simzar Parvandis, en ny ansökan om uppehållstillstånd till Migrationsverket. Ansökan åberopar nya omständigheter – i bilagorna förtydligas hur hotbilden mot Simzar Parvandis ser ut och att hon inte kan räkna med det Azerbajdzjanska samhällets skydd.

En sak som rimligen saknar juridisk betydelse, men som är väl så intressant politiskt, är den lista med namnunderskrifter från svenska riksdagsledamöter som Anders Finström bifogar ansökan. Den är blocköverskridande. Här finns såväl Lars Ohlys namnteckning som flera moderata ledamöters.

Det är namnteckningar som visar att det är något ruttet med regelverket. Och att alla kan se det, oavsett politisk färg och oavsett lojaliteter.

Detta borde väl gå att ändra?