Medielogiken har gett oss näthatet

Enligt medielogiken skildras nya företeelser som hot mot den rådande ordningen. Det spelar oftast blygsam roll vilka positiva effekter den nya produkten eller det nya beteendet ger. Fokus ligger på eventuella skador.

Häromdagen läste jag ett reportage om broar. Det var tydligen ett stort problem att våra nya fina broar utnyttjades av självmordskandidater. Hur många måste dö, Vägverket, innan broarna rivs?

Under hela mobiltelefonirevolutionen, som på ett positivt sätt påverkat människors livsförhållanden, har löpsedlarna handlat om misstänkt strålning. Hur många måste dö, Telia, innan lurarna dras in?

När Peter Forsberg lät designa en ny sko som blev en internationell försäljningssuccé skrev tidningarna om att den kan alstra statisk elektricitet vilket är en risk i högteknologiska sjukhusmiljöer. Hur många måste dö, Foppa, innan toffeln stoppas?

Detta beteende gör att journalistkåren har ett märkligt förhållande till internet. Inget nytt fenomen sedan bilismen har haft så genomgripande konsekvenser för människan som social varelse. Och inget har heller utmålats som så hotfullt. Tidigare skadliga samhällsföreteelser har kunnat trumfas med motsvarigheter på internet.

Vad kan vara farligare än prostitution? Internetprostitution. Vad kan vara värre än spelberoende? Nätpokerberoende.Den senaste tiden har vi begåvats med ett särskilt slags hat – näthatet. Till skillnad från det gamla hederliga folkhemshatet, som till sin natur var misogynt, xenofobiskt och patriarkalt, är det nytillkomna näthatet tvärtom misogynt, xenofobiskt, patriarkalt och lösnummersäljande.

När Publicistklubben på måndagen tog upp näthatet till debatt tillkom inget nytt. Några skribenter vittnade om trakasserier i mejlkorgar och kommentarsfält. Någon teoretiserade om vad anonymiteten på nätet betyder. En gjorde jämförelsen med de helt anonyma hatbrev av papper som förmedlades till redaktionen av posten på den tiden brevhantering var prioriterad. Från publiken kom en fråga om inte medierna själva hade del i den förmodade utvecklingen mot ett råare debattklimat.

Förvånande nog restes inga krav på inskränkningar i yttrandefriheten, vilket annars blir allt vanligare när journalister förekommer i grupp. Men det är klart. Varför förbjuda en bra inkomstkälla som dessutom ger mäktiga skribenter möjlighet att utmåla sig själva som offer?