Michael Moore har fått konkurrens

Säga vad man vill om amerikanske filmaren Michael Moore, men han har en enastående förmåga att behandla aktuella frågor på ett kul sätt. I sin senaste film, Sicko, transporterar han några av räddningsarbetarna från elfte september till Kuba. Där får de gratis den vård deras försäkringar inte täcker i USA, och där kan de köpa dyra mediciner för en spottstyver.

Att sjukvården är betald av förslavade kubaner verkar knappt vara ett aber i sammanhanget. Och att regeringskritiska filmare inte brukar bli långvariga på Kuba tycks heller inte vara ett problem för trovärdigheten. Tvärtom fick Sicko varma applåder vid lördagens premiärvisning på Cannes-festivalen.

Att Moore lyckas med den verklighetsbeskrivningen är naturligtvis lika mycket ett kvitto på hans skicklighet vad gäller humoristisk politisk retorik som ett tydligt tecken på att filmjournalistiken sedan länge skiljts från det jordiska. Men främst är det ett bevis på vänsterns försprång inom underhållande opinionsbildning på den rörliga bildens område.

Det finns dock tecken på en rörelse i motsatt riktning. Visst har djävulen fortfarande de bästa låtarna, men frågan är om inte den goda sidan snart har lyckats dra ihop en habil orkester.

Kanske var det Trey Parkers dockfilm Team America som bröt isen. Där skämtas hejdlöst med alla från Nordkoreas diktator Kim Jong Il och svenske folkpartisten Hans Blix till Hollywoods röda skådespelarelit och, just det, Michael Moore.

Förra året kom så Mike Judges science fiction-komedi Idiocracy, som skildrar ett USA där evolutionen gått baklänges och samhället domineras av den hjärndöda ghetto-kultur som följer på normupplösningen.

På tv har Fox satsat på tecknade serier för en vuxen höger-publik. Seth MacFarlanes Family Guy och American Dad (i Sverige visade i TV3 och TV6) skämtar kärleksfullt om den amerikanska medelklassen och kärnfamiljen på ett sätt som inte nödvändigtvis gynnar vänstern.

Självfallet är även internet en arena i denna idéernas komiska kamp. På webbplatsen National Banana driver legendaren Jerry Zucker med Al Qaida med samma genre-säkra handlag han bemästrade under åttiotalet då han hade enorma framgångar med filmer som Den Nakna Pistolen och Titta, vi flyger!

Även i Sverige har Michael Moore-vänstern mött motstånd. Filmaren Martin Borgs humoristiska dokumentär 1 200 miljarder som hade premiär förra året skildrar ett Sverige där skattesystemet löpt amok och hemslöjdsföreningar och kommunala bowlinghallar äter upp den del av kakan som rimligen skulle kunna tillfalla vården.

Michael Moore är tydligen intresserad av svensk politik. I en intervju för TT-Spektra säger han att han är ledsen över vad alliansregeringen gör i sjukvårdspolitiken. Moore borde titta på Borgs film. Då kanske han inte skulle oroa sig så mycket för vad Reinfeldts regering gör, och istället fundera över vad den ytterligare borde göra.