Kulturpolitiken kan knappast vara sossigare

Bedrövlig läsning. Det är tyvärr min sammanfattning av kulturministern och jämställdhetsministerns utspel i veckan på DN Debatt.

Här har remissinstanserna riktat befogad kritik mot dårpippiförslagen som Kommittén för jämställdhet inom scenkonsten presenterade förra våren. Bland många andra konstigheter föreslogs att teaterproduktionerna under tre år ska kunna redovisa minst 40 procent kvinnliga upphovsmän och konstnärlig personal. Både på och bakom scenen.

Att betänkandet Plats på scen är en ren Ulvskogsprodukt, med ”den rådande könsmaktsordningen” som ledmotiv, behöver väl inte sägas?

Kungliga musikaliska akademien påpekade syrligt att kommitténs förslag på 40 procent kvinnor bland såväl levande som döda upphovsmän, var omöjligt att leva upp till. Akademien kunde lika gärna retoriskt ha frågat vilka kvinnliga motsvarigheter det finns till Bach, Beethoven och Mozart.

Arbetsgivarnas fackförbund påminde om att konstnärlig frihet mår bäst på armlängds avstånd från staten. Och så vidare

Vad gör då Lena Adelsohn Liljeroth och Nyamko Sabuni? Slänger eländet i papperskorgen? Nej, de skriver, ”vi börjar nu med att ta fram blåslampan”. I klartext: Man skjuter till en handfull miljoner (närmare bestämt sex) och flaggar för att Konstnärsnämnden, JämO och Statens Kulturråd ska rapportera till regeringen hur mycket jämställdheten i antalet kvinnor och män räknat har avancerat på och bakom landets scener.

I kulturpolitiken gör landets borgerliga regering stor skillnad, eller?