Stat och fack måste också vara för fler jobb

Moderaterna i Stockholms stad vill göra ännu större ansträngningar för att alla medborgare ska kunna försörja sig själva. Socialborgarrådet Ulf Kristersson talar i dagens SvD om krav på jobbsökande bland dem som vill ha socialbidrag och särskilda sorters jobb i offentlig eller privat sektor för dem som har särskilt svårt att hitta anställning på den öppna marknaden.

Ersättningarna ska sänkas till personer som vägrar att delta. Det är rimligt. Varför ska man kunna få pengar av andra medborgare, via kommunen, utan att stå för någon motprestation? Frånvaro av prestationskrav öppnar också för kombinationen socialbidrag och svartarbete.

Det är förstås viktigt att man inte genomför den här politiken alltför schablonartat och utan hänsyn till individens särskilda förutsättningar. Målet är inte att jävlas med folk. Man måste också ta hänsyn till hur barnens livsvillkor förändras om arbetsvägrande föräldrar blir av med pengar.

Fast å andra sidan, hur bra är det för barn att växa upp i hem där familjerna vägrar att arbeta och där de sociala myndigheterna säger ”jaha, det var värst; ja då får ni väl pengarna i alla fall”? Det är inte alltid snällhet på kort sikt är det långsiktigt människovänligaste.

Men. En sak får inte glömmas bort i den här diskussionen, och det är de allmänna förutsättningarna för jobbskapande i samhället. Kommunala krav och kommunalt stöd är bra, men det är minst lika viktigt med en arbetsmarknadsreglering, en skattepolitik och en lönebildning som gör trösklarna låga in på arbetsmarknaden. Här lämnar Sverige 2007 fortfarande förfärligt mycket övrigt att önska.