I dag förlorade kvinnojourerna stort

”Kvinnojouren ifrågasätter aldrig varför en kvinna vill hålla sig gömd. De tror alltid på de hjälpsökande kvinnorna och utgår från att allt vad kvinnan berättar är sant. Det var därför naturligt att tro på det som Carina berättade, att hon var på flykt från barnens pappa som hade utsatt dem för sexuella övergrepp.”

Så mycket tydligare kan knappast grundregel nummer ett i kvinnojourernas strategi förklaras. Hon som står för beskrivningen är en av jourkvinnorna som Eksjö tingsrätt
i dag friade från brottsmisstanken för medhjälp till grov egenmäktighet med barn. Ett brott som kan ge fängelse i upp till fyra år.

När kvinnojouren i Tranås fick en begäran från en systerjour om att hjälpa en person med det fingerade namnet Carina, vars söner skulle ha utsatts för sexövergrepp av pappan, ställde man alltså upp. Kvinnans korrekta namn kände man inte till, men bostad och pengar på bankkonto ordnades fram, och barnen skrevs in i skolan med skyddad identitet.

Varken skolans rektor eller jourkvinnorna brydde sig om att kontrollera vem som hade vårdnaden om barnen. Eller varför Carina inte ville ha med polisen och socialtjänsten att göra. Än mindre undersöktes om det fanns någon pappa dömd för de påstådda övergreppen.

Resten vet vi. I över sex år förvägrades två pojkar att träffa sin pappa, trots att han ensam hade tilldömts vårdnaden om sönerna.

Kan det över huvud taget ha varit möjligt för de tre jourkvinnorna och den kvinnliga skolrektorn att under så lång tid undvika sanningen om hur det hela hängde ihop?
Ja, tyckte tingsrätten, och friar alla fyra. Domen kom tydligen som en överraskning även för de åtalades försvarare, som hade hoppats på ett milt straff.

Domstolens bedömning öppnar oanade perspektiv för den som inget hellre vill än att sabotera en förälders rätt till vårdnad och umgänge med sina barn.

Tingsrätten konstaterar att pojkarna sannolikt har skadats av att vara skilda från sin pappa under så lång tid, och att jourkvinnornas agerande därför har varit ”olämpligt, till och med klandervärt”. Ändå frias jourkvinnorna med hänvisning till att åklagaren inte har lyckats bevisa att de kände till att mamman var fråntagen vårdnaden om barnen.
Med motsvarande resonemang skulle en hälare kunna bli frikänd bara han är listig nog att göra invändningen: ”Jag ifrågasätter aldrig var grejerna kommer ifrån”. Men den parallellen drar inte tingsrätten, som tycks ha förståelse för att Roks gör klokast i att inte se, inte höra och framför allt inte fråga.

Det är ingen hemlighet att mitt förtroende för kvinnojourer är på upphällningen. Nog för att jag har välkomnat regeringens tjugomiljonersförstärkning till jourerna i år, men gårdagens dom gör mig tveksam. Om domen vinner laga kraft måste kvinnojourverksamheten styras upp på annat sätt. I det läget har jag svårt att se en bättre lösning än att kommunerna, ytterst staten, en gång för alla tar på sig det fulla ansvaret för att professionalism, säkerhet och inte minst kontroll finns att tillgå när hotade kvinnor och deras barn söker en trygg plats.