Blair har påverkat världen

Det viktigaste i Tony Blairs karriär var naturligtvis inte att han i sin ungdoms sjuttiotal spelade i rockbandet Ugly Rumours, som tog sitt namn ifrån en låt av psykedeliska ikonerna Grateful Dead.

Men kanske är det heller inte en ointressant detalj, nu när Blair annonserat datum för sin avgång från partiledarposten och hans gärning ska summeras.

Tony Blair lämnar en imponerande insats bakom sig. Hans förnyade Labour-parti vann 1997 den största valsegern partiet någonsin sett, och bröt därmed ett artonårigt konservativt maktinnehav. När Blair tillträdde blev han den yngste premiärministern sedan lord Liverpool 1812. Och när han nu slutar som partiledare den 27 juni är det som den Labour-ledare som suttit längst tid som premiärminister med sina tio år och tre vunna val i följd.

Han har grundligt förändrat det brittiska arbetarpartiet. Han raderade det otidsenliga målet om kollektivt ägande av produktionsmedlen. Han förflyttade fokus från bidrag till jobb. Han privatiserade statlig verksamhet och ökade graden av avgiftsfinansiering. Han gjorde riksbanken oberoende. Lanserade hårda tag mot brottslighet.

Det har varit lyckade reformer. Landet har med Blair stadigt haft högre tillväxt och lägre arbetslöshet än EU-snittet.

Vem som helst skulle kunna vara nöjd med bara den insatsen.

Internationellt har Blair visat sig vara en stor ledare. I alliansen med USA har den moraliska ståndaktigheten framstått som okuvlig, trots enorm och stundtals berättigad kritik. Men hökaktigheten är inte allt. Nyss har vi, i den insats som kanske kommer att betyda historiskt genombrott i Nordirland, istället sett fredsmäklaren Blair.

Tony Blair har konstant befunnit sig i mittpunkten av vår tids största frågor. I sitt bländande avskedstal igår summerade Blair de beslut han varit tvungen att fatta, i de allra svåraste situationer, med orden ”Jag gjorde vad jag ansåg rätt”. Och alla som hörde hade svårt att tro något annat.

Det är också svårt att föreställa sig hur en modern europeisk politiker skulle se ut om inte Blair funnits. Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna hade aldrig tillkommit utan Blairs New Labour, exempelvis. Partidogmatism har ställts åt sidan till förmån för pragmatism, handlingskraft och moralisk ryggrad – något åtminstone Blair lyckats med utan att förlora sin ideologiska grund.

Den här politiska metoden har lite missvisande beskrivits som en färd mot mitten på skalan, eller som en beräknande och taktiserande triangulering. Men det handlar om något annat.

Det handlar om att trovärdigt kunna representera en medelklass som, eftersom den är ganska ny, inte enkelt kan placeras in enligt gamla skalor. Att dela medelklassens värderingar och mål om ett gott och tryggt samhälle inom räckhåll, och inte rädas oväntade politiska lösningar när de krävs. Och det är här den lilla detaljen med rockmusik kommer in. Vad kan vara mer medelklass än att ha spelat i proggband på sjuttiotalet? Att ha spelat basket på åttiotalet, möjligen, skulle Reinfeldt påpeka. Eller att ta cykeln i stället för bilen till jobbet, skulle Tory-partiets förnyare David Cameron kunna säga.

Blair har påverkat världen mer än vi kan ana.