En vänsterallians är vad Allians för Sverige behöver

Vadslagningen pågår som vildast om vem som blir Lars Leijonborgs efterträdare. Om man som SvD hellre ser till alliansregeringens behov av fler gemensamma aktiviteter än till formkurvan för dagen i de enskilda borgerliga partierna, ligger valet av ny folkpartiledare i september olyckligt långt borta.

Man kan befara att fram till dess kommer folkpartiet att vara mer fokuserat på sitt inre trassliga liv än av att åka kampanjbuss och övertyga väljarna om att de gjorde rätt som röstade fram en borgerlig regering.

Snabbast att lämna det egna partiets navelskådande bakom sig var Birgitta Ohlsson när hon i dagens Expressen utser socialdemokraterna till folkpartiets politiska huvudmotståndare. Mona Sahlin ”diggar liberala ideal som feminism, företag och tolerans”, skriver Ohlsson och förefaller mer än lovlig naiv om hon tror att debatten mot sossarna ska vinnas genom smicker.

Mona Sahlin drog sig däremot inte för att utnyttja en politisk motståndares tillfälliga svaghet när hon i Lunchekot var snabb att upprepa sin egen valanalysgrupps kritik mot socialdemokraternas misslyckade skolpolitik. För att skrämma upp folkpartiet ordentligt och sätta press bakom orden bjöd Sahlin in LO till rådslag.

Siktet är inställt på att Sahlin i höst ska kunna redovisa sossarnas nya skolpolitik och måltavla är naturligtvis han som är regeringens skolpolitiker nummer ett och med stor sannolikhet också kommer att leda folkpartiet för återstoden av mandatperioden.

Fast redan i dag visste Sahlin att vi, oklart vilka, måste bort från det ”småiga” i skolpolitiken. Småiga i den sahlinska bemärkelsen att dagens skolpolitik handlar för mycket om avstängda mobiltelefoner, olika betygssteg och nivåer och för lite om att ”stötta arbetarungar så att de kan få kunskap, lugn och ro”.

Får arbetarungarna det om deras lektionsundervisning störs av telefoner med hysteriskt stegrande musikslingor? Den debatten är verkligen något för Jan Björklund att se fram emot.

Vad Mona Sahlin behöver är en vinnarfråga, därav hennes besked i SvD om att hon har börjat sondera förutsättningarna för att inleda ett närmare samarbete mellan s, v och mp. Lyckas hon att förmå de båda EU-motståndarpartierna att ge upp sin envetna vägran att acceptera att Sverige är och ska förbli medlem av unionen, kommer Sahlin att skriva politisk historia.

Men inte bara det, hon ger också sig och sitt parti nödvändigt handlingsutrymme för att i god tid inför valet 2010 tillsammans med v och mp kunna presentera ett någorlunda trovärdigt regeringsalternativ till Allians för Sverige. Om Sahlin skulle lyckas med sitt alliansbygge på vänsterkanten kommer det utan tvivel att fungera som en blåslampa i baken på regeringen Reinfeldt. Ja, så att regeringen fixar jobben, främjar företagandet, bryter brottskurvan, sänker skatterna, ökar kvaliteten i skolan, och allt annat bra som man gick till val på.