Att ställa liberala krav är att bry sig

Att ställa krav är att bry sig. Det blev folkpartiets signaturmelodi under Lars Leijonborgs ledarskap, och det har väckt missnöje både inom och utom partiet. Enligt kritikerna är den liberala uppgiften att vara lite förnuftigare, lite mer upplyst och inte så lite mer överseende än andra. Fp:s uppgift blir att sitta på makthavares och medborgares axlar, komma med små förslag och sucka uppgivet när människor inte gör som man säger.

Lars Leijonborg kom att få högre ambitioner än så för sitt parti – han ville ha tv-tid och makt – och följderna blev både dåliga och bra. Den som ska efterträda honom i höst måste ha god blick för vad som är vad, annars kommer partiledarskiftet att leda ur askan i elden.

Partiet får inte falla tillbaka i kravlös generositet med allmänna medel. Att ställa krav är verkligen att bry sig. Samtidigt måste den nya fp-ledningen knyta an till det liberala frihetsbudskapet, så att man kommer ihåg varför kraven ställs. Där har det brustit rätt duktigt. Förslaget om övergångsregler för nya EU-medborgare har blivit standardexemplet på Leijonborg-fp:s mörka sida, men egentligen har det varit ännu värre med entusiasmen för buggning, avskaffad brevhemlighet och tvångslagring av e-posttrafik.

Om den liberala väckarklockan inte ringer när sådant kommer på tal, hur väloljat kan då maskineriet vara?

Det bristande intresset för att skydda individen mot staten har varit leijonborgismens akilleshäl. Däremot kan Leijonborg känna stolthet över vad han gjort inom skolpolitiken. Tillsammans med Jan Björklund har han fått debatten att handla om kunskap och skolan som arbetsplats, och elever, lärare och föräldrar bör sända honom en tacksamhetens tanke.

Jan Björklund tycks ligga väl till i diskussionen om efterträdare. Om det blir han måste fp och statsministern ta fram en praktisk lösning, som låter Björklund behålla drivansvaret för skolfrågorna i regeringen. Det är sektorn där Alliansen gör allting rätt, men det finns mycket mer att uträtta och ingen som matchar Björklunds energi och tydlighet.

Samarbetet inom Allians för Sverige gör frågan om Leijonborgs efterträdare till en angelägenhet även utanför fp-leden. Folkpartiet har varit den krångligaste kamraten i den borgerliga alliansen. Kraven på fördjupat samarbete har varvats med soloutflykter, men til syvende og sidst har ändå Leijonborg varit lojal och ställt upp på det gemensamma. Hans efterträdare måste förstås stå fast vid den linjen – men får också gärna förse Alliansen med några doser av liberal frihetlighet.

Bland de aktiva i fp-distrikten finns uppenbarligen en stark längtan efter partiprofilering – annars skulle man knappast ha satt i gång den offentliga förnedringsprocess som vi har fått bevittna – men den kandidat som nu blir tillfrågad måste ha integritet nog att göra klart för de egna att regeringssammanhållningen och det gemensamma förändringsuppdraget går först.

För borgerliga väljare är det trots allt viktigare med bättre politik än med ett större folkparti.