Mänskligheten är fredligare än någonsin

Srebrenica, Darfur, Rwanda – vår tid har etsat in många fasansfulla massmord i mänsklighetens historia. I Irak dödas omkring 100 människor varje dag i terrorattacker. Förra århundradet såg såväl Hitler och Stalin som Mao och Pol Pot.

I världskrigens kölvatten är det svårt att föreställa sig att människan har blivit successivt mindre våldsam; att föreslå något sådant är nästan stötande. Men det är sant. På alla nivåer, från frekvensen av mord till utplånandet av hela folk, lever vi i mänsklighetens allra fredligaste tid.

I Storbritannien, till exempel, har mordfrekvensen gått ned med 97,5 procent sedan 1300-talet. Om krigen på 1900-talet utplånat en lika stor del av de krigande folken som konflikterna i ett stamsamhälle, hade dödssiffran snarare varit två miljarder än 100 miljoner.

Harvardpsykologen Steven Pinker, författaren till The Blank Slate och en av vår tids allra mest spännande tänkare, har skrivit våldets historia och försöker lista ut varför vi blivit mindre blodtörstiga.

Att människan blir allt fredligare uppfattas som kontraintuitivt. Pinker tror att det dels beror på en kognitiv illusion – vi bedömer sannolikhet utifrån hur lätt vi har att minnas exempel, och media har bränt fast bilder av 1900-talsoffer på allas näthinnor. Dels handlar det om en intellektuell kultur, där många avskyr att erkänna att civilisationens institutioner och det västerländska samhället har haft goda konsekvenser. Och dels är det en funktion av aktivist- och mediasamhället: det är svårt att attrahera proselyter och donationer genom att säga att saker och ting blir bättre. Förestående apokalyps är mer entusiasmerande.

Slutligen, menar han, har den avtagande våldsanvändningen följts åt av avtagande tolerans till våld. Vi ser händelser av avskyvärt barbari, som kränkningarna i Abu Ghraib-fängelset och statliga avrättningar i Texas, som tecken på hur lågt vårt beteende kan sjunka, inte på hur högt vi kommit att sätta ribban.

Pinker försöker inte bara förklara varför vi har svårt att tro att våldet avtar, utan också varför våldet faktiskt har avtagit. Resonemanget är utomordentligt intressant.

Över tid är trenden så signifikant att Pinker föreslår att vi behandlar det som ett kausalsamband. ”I stället för att fråga: ’varför finns det krig?’, kan vi fråga: ’varför finns det fred?’. Alltifrån sannolikheten att stater ska begå folkmord till sättet som människor behandlar katter, tyder på att vi gjort någonting rätt. Det vore trevligt att veta vad det är.”