Lura hem byggjobbarna genom att höja miljonärernas bidrag?

Nyamko Sabuni leker i dagens SvD-intervju med tanken på att helt ta bort taken i föräldraförsäkringen. Syftet? Att få fler pappor med mycket höga löner att stanna hemma längre under barnets första levnadsår. Höginkomsttagare är trendsättare, säger Sabuni. Om fler av dem väljer föräldraledighet kommer fler att följa efter.

I hopp om att få fler metallare, byggjobbare och industritjänstemän ska ta sitt förnuft till fånga ska alltså Försäkringskassan ge börsdirkektörer 80 procent av deras miljonlöner när de är hemma med sina små barn.

Som liberalt initiativ är det rätt fascinerande och säger väldigt mycket om klimatet i svensk politik.

Ett argument finns förstås: börsdirektörerna betalar väldigt mycket i inkomstskatt och får inte speciellt mycket tillbaka. På ett sätt kan man beskriva det hela som en rättvisereform. Fast är det då inte rakare att göra upp med de höga marginalskatterna meddetsamma?

Man kan ju argumentera tvärtom också: Sverige har världshöga skatter och offentliga utgifter. Kan det då vara rätt prioritering att satsa på kraftigt ökade utbetalningar till dem som tjänar allra mest? Jag tycker inte det.

Och underförstått i alltsammans ligger att föräldrar i dag gör fel, att det är ett beklagligt men svårändrat faktum att staten låter föräldrarna själva fatta beslut om vem som ska vara hemma med barnen under deras första år, och att man från politikerhåll får genomföra de manipulationer man kan hitta på för att förändra läget.

Om nuvarande utveckling får fortsätta uppstår inte matematisk jämställdhet i föräldraförsäkringen förrän 2023, säger Nyamko Sabuni bekymrat. Det är om 16 år. Men är verkligen 16 år en så rasande lång tid för att förändra ett av vårt sociala livs mest grundläggande beteenden: hur vi organiserar omsorgen om de minsta? Att politiker inte kan stå ut ens med denna korta väntan kan man ge många epitet, men jag förstår inte riktigt hur ”liberal” – frihetlig – kan vara ett av dem.

Hur ser en jämställdhetspolitik ut som har friheten snarare än matematiken som mål? Där finns tankearbete kvar att göra.