Efterspel om öppna gränser

För ett par veckor sedan skrev jag på ledarsidan om fördelarna med invandring (17/2). Att förespråka fri (eller åtminstone friare) invandring är ett säkert sätt att översvämmas av brev och telefonsamtal från skeptiker.

”Måtte du tyna bort i misär, ditt eländiga, patetiska liberala kryp”, skriver till exempel en ofta återkommande brevskrivare med betydligt mer restriktiv hållning i frågan. En annan skickar ett brev på posten med utklippta och ihopsatta rubriker, bilder och artikeltexter om hur många tiotals miljarder invandringen kostar varje år. Ytterligare tjogtals driver ungefär samma linje. Alla tycks vilja berätta för mig just hur mycket invandringen kostar. Det finns aldrig någon källa, och siffrorna diffar på flera tusen procent. Men det hindrar inte någon från att vara fullständigt bergsäker på just sina siffror.

Men jag fick också tips om ett diskussionsforum hos sverigedemokraternas ungdomsförbund. Där diskuterades artikeln ur ett, tja, skeptiskt perspektiv. Diskussionen där säger rätt mycket om tonen i de brev jag brukar få när jag skriver om invandring och, misstänker jag, om diskussionen i sd.

I min artikel beskrev jag invandrare som mer drivna och företagsamma än snitt; det är de mest drivna som rycker upp sina rötter och flyttar till ett annat land för att skapa en bättre framtid åt sig och sina familjer. ”Undrar just vilka invandrare set [sic] är dom pratar om?”, skriver signaturen Frasse, som presenterar sig som ”svensk”.

Signaturen Vagabonden, ”Svensk karolin” gör ett försök. ”Svenskar i 1800-talets USA? Svenskar i London? Kan faktiskt inte komma på fler.” När svenskar flyttar utomlands är vi alltså alltjämt bättre än våra nya landsmän, men alla som kommer hit är med nödvändighet sämre. Det är helt bottenlöst.

Läs i stället Per T Ohlssons kloka betraktelse över invandrarnas betydelse som entreprenörer i USA.