Vettig skatteutjämning först med nytt papper i maskinen

Mellankommunal skatteutjämning, hur spännande kan det bli? Ja, kanske aldrig så värst spännande. Däremot laddat.

För somliga kommuner har det blivit en självklarhet, och en nödvändighet, att man får pengar till sin verksamhet för skattebetalare i andra kommuner. I de andra kommunerna skär man tänder över att behöva ta in pengar från medborgarna, som aldrig kommer dem till godo.

Någon sorts utjämning behövs. Det är inte rimligt att löntagare i Norrlandskommuner ensamma ska stå för fiolerna när det behövs extra mycket åldringsvård på orten. Eller att äldre inte ska kunna flytta över kommungränser, eftersom mottagarkommunen ser dem som besvärliga kostnadsposter.

Men det är inte heller rimligt att låginkomsttagare i Täby och Lidingö ska få extra hög kommunalskatt därför att kommunen har många höginkomsttagare och därmed god skattekraft.

Nu är systemet i stöpsleven. Politiker på riksnivå grälar med kommunpolitiker, och politiker från alla partier är i luven på varandra om hur ett nytt och rättvisare system ska se ut. Låt mig göra en prognos: de kommer alla att bli missnöjda. I alla fall så länge man inte byter grundprincip.

Till exempel så här:

1. Det definieras mycket tydlgare vad kommuner ska göra och staten ska göra. Det staten lägger på kommunerna ska också staten finansiera.

2. Eventuell utjämning ska inte vara mellankommunal utan finansieras av staten. Låginkomsttagare i höginkomstkommuner ska inte behöva sponsra höginkomsttagare i låginkomstkommuner.

3. Det måste löna sig för kommuner att främja ett vitalt näringsliv. I dag spelar det ofta en mycket måttlig roll för den kommunala ekonomin om det startas nya företag, eftersom utjämningssystemet lägger beslag på eventuella nya intäkter. Det skapar helt fel incitament.

4. Ett utjämningssystem måste beakta individens allmänna levnadsomkostnader, t ex att skillnaderna i boendekostnader kan motsvara flera kronor på kommunalskatten,