Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Studier om hur viktigt det är att få i sig ordentligt med D-vitamin fortsätter att strömma in med raketfart. Nu har forskare till råga på allt räknat ut hur mycket D-vitamin som astronauter kan behöva knapra i sig för att klara en framtida expedition till planeten Mars och återvända med hälsan i behåll.

Problemet är att rymdfarkostens livsnödvändiga solsköldar hindrar precis all UVB-strålning från solen att tränga in i skeppet och därmed kan inget D-vitamin bildas i huden. Dessutom är D-vitamin inget som förekommer naturligt i den mycket speciella rymdmat som forskats fram.

För att efterlikna en så solfattig situation engagerades ett gäng polarforskare vid McMurdo-basen på antarktis. Polarforskarna delades in i fyra grupper som varje dag fick tillskott på 2000, 1000, 400 och 0 internationella enheter (IU). Som en jämförelse rekommenderar livsmedelsverket att vi äter 7,5 mikrogram per dag vilket motsvarar 300 IU.

Det är allmänt accepterat att nivån i blodet ska ligga över 75 nmol/liter för att vi ska må bra. Efter fem månaders polarmörker hade de som fått störst tillskott nästan nått upp till detta med en nivå på i snitt 71 nmol/L. Övriga grupper hade i fallande ordning 63 och 57 nmol/L. Minst hade inte oväntat de som varken fått sol eller tillskott. Hos dem var halten nere i 34 nmol/L.

Men hallå, vad berör det oss? Jo, en annan färsk studie i Journal of Nutrition visar att kvinnor som bor på våra breddgrader (eller i själva verket lite söder om) också får i sig praktiskt taget noll D-vitamin under det mörka vinterhalvåret. Precis som i Mars-skeppet, alltså.För att klara en acceptabel nivå behövde de knapra i sig 20 mikrogram per dag, alltså nästan 1000 IU.

Så det är kanske inte så stor skillnad på att bo i rymden eller i Sverige i alla fall, om nu någon trott det.

Henrik Ennart

I somras berättade SvD att det inte är mjölkpulver som rinner ur Selectas kaffeautomater utan en så kallad whitener bestående av glukossirap och en lång rad e-nummermärkta tillsatser. Faktum är att det visade sig vara i stort sett samma sörja som miljöpionjären Björn Gillberg tvättade skjortor i för 37 år sedan.

Konsumentföreningen Stockholm anmälde Selecta som på sina automater påstod att det var fråga om mjölk och Livsmedelsverket höll med om att det var fråga om vilseledande marknadsföring. Nu ser jag att konsumentföreningens bloggande konsumentchef Louise Ungerth fått besked om att Selecta ändrar texten på alla sina automater. Och inte bara Selecta.Hela automatkaffebranschen har kommit överens om ett nytt språkbruk.

Så i fortsättningen får du vänja dig vid att trycka på knappen ”kaffe vitt” eller ”cappuccino vitt” istället för det gamla tillägget ”…med mjölk”.

Henrik Ennart

Paret Obama har snabbt etablerat sig som galjonsfigurer för den växande amerikanska rörelsen för lokalproducerad mat.

Fräsch mat och kampen mot fetma var visserligen ett ofta återkommande tema i Michelle Obamas tal under presidentvalskampanjen, men det kom ändå som en stor överraskning när den kontroversielle, 28-årige, Chicago-kocken Sam Kass utnämndes till biträdande chefs-kock i Vita Huset. Sam Kass, som anlitades av paret Obama även i Chicago, är närmast en amerikansk variant av Jamie Oliver och har gjort sig känd som en stridbar och extremt talför förespråkare för lokalt producerad mat och behovet av bra skolmat.

Utnämningen gjorde landets ekologiska rörelse nästan vimmelkantig av lycka och de fick gnugga sig i ögonen rejält innan 300 kända ekokockar lyckades samla sig tillräckligt för att formulera ett upprop som hyllade beslutet. Samtidigt passade de på att presentera en lista med en lång rad åtgärder som de nyfunna vännerna i maktens boning förslagsvis skulle kunna genomföra.

Obama behåller
dock Cristeta Comerford som chefskock. Hon är kvar från Bush-eran då Vita Husets kök mest gjorde sig känt för att servera stekt kyckling.

Några av den ekologiska rörelsens främsta företrädare kan möjligen ha anledning att känna sig lite undanskuffade efter utnämningen av Sam Kass. Alice Waters som för 30 år sedan öppnade den första restaurangen med lokalproducerad mat i San Fransisco (och som nu är vice ordförande i den internationella slowfood-rörelsen) hade själv i ett öppet brev anmält intresse av att ingå i en kommitté som utsåg Vita husets kock. Men så blev alltså inte fallet. Återstår att se hur det går med ett av hennes övriga förslag: att starta lokal odling av ekologiska grönsaker på Vita Husets marker.

Sam Kass har bland annat gjort sig känd för enkla men, som det sägs, otroligt goda soppor med ingredienser som han sniffar upp på lokala marknader. Här är ett av hans recept:

Sams soppa:

1 liter tärnat nötkött
5 dl hackad lök
1/2 dl hackad vitlök
1 1/4 dl skivad grön vitlök
1 rågad tesked tomatpuré.
5 dl rödvin
5 dl fullkorn av korn
1 1/2 liter kött- eller kycklingbuljong.
Kryddor: 1 lagerblad, 2 kvistar timjan, 1 matsked pepparkorn, 2 kvistar persilja.

Gör så här: Bryn köttet lätt på hög värme. Ta bort köttet, sänk värmen och fräs löken tills den är ljusbrun. Skrapa ur botten på pannan med jämna mellanrum. Lägg i tomatpurén och fräs ytterligare ett par minuter. Tillsätt vinet och låt det koka ner till en fjärdedel. Tillsätt buljong, kött, fullkorn och kryddor och låt det puttra på låg värme till kött och korn är klara. Smaka av med salt och peppar.

Henrik Ennart

I helgen skrev jag en artikel om världscancerfondens nya rapport som slog fast att vart tredje insjuknande i 12 stora cancersjukdomar kan förhindras men att detta kräver insatser från såväl styrande och företag som individer.

Vän av ordning kritiserade en ologisk formulering i texten där de påstods att de fria marknadskrafterna inte lyckats åstadkomma hälsosam mat. Som ett exempel nämndes de stora amerikanska jordbrukssubventionerna till majs och soja som naturligtvis är den raka motsatsen till en fri marknad. En tokig formulering som dock inte ska kasta någon skugga över själva rapporten som för en rätt utvecklad diskussion kring behovet av politiska insatser för att uppnå en hälsosam kost.

De amerikanska
jordbrukssubventionerna växte fram efter 1930-talskrisen som sammanföll med att den överutnyttjade åkerjorden i mellanvästern blåste bort i väldiga dammmoln. Efter kriget etablerade subventionerna sin ställning genom Marshallplanen för Europas återuppbyggnad och har sedan spelat stor inrikespolitisk roll i USA för presidentkandidater som velat vinna folkrika delstater i södern och mellanvästern.

Den brittiska författaren Felicity Lawrence beskriver i sin senaste bok ”Eat your heart out” hur de amerikanska mångmiljardsubventionerna i decennier styrt världsmarknadspriserna så att amerikansk soja och majs kan säljas för mindre än produktionskostnaden för odlare i Kanada och till och med tredje världen. Mer än 80 procent av det som omsätts på världsmarknaden av dessa grödor kommer från USA. Under tiden har amerikanska bönder levt på subventioner som bekostats av skatter på den väldiga amerikanska exportindustri som byggts upp kring stödsystemet.

De här subventionerna har skapat två saker. Dels ett ständigt globalt överskott på billiga insatsvaror till industrimat, majssocker till läsk och billigt protein som använts till foder i intensiv husdjursuppfödning. Med tillgång till dessa billiga råvaror var det ingen slump att kedjor som Coca-Cola och McDonalds formligen exploderade i snabbmatens förlovade hemland. För oss har det inneburit att hälsosam mat uppfattats som dyr och inte haft en chans att konkurrera på lika villkor.

Dels har subventionerna blivit en grundbult i USA:s ställning som ledande industrination. På listan över världens tio största företag, och många gånger överst, återfinns ständigt spannmålsföretag som Cargill och Archer, Daniels Midland som byggts upp i skydd av de statliga bidragen.

Så det är
inte bara amerikansk bilindustri som hållits under armarna i åratal utan i än högre grad jordbruket och livsmedelsindustrin. En god vän som är omvärldsanalytiker på en stor svensk bank påpekade att ingen börs kräver så mycket statliga subventioner för att bli på gott humör som den på Wall street. Kanske är det inte så konstigt när alla inser det är statliga subventioner som kraftigt bidragit till landets välstånd. Men, som min lunchkamrat påpekade, till slut kommer vanliga amerikanska konsumenter att inse att det till slut är dom som måste betala notan. Då minskar de sin konsumtion och försöker spara själva. I så fall lär vi får vänta länge på den efterfrågedrivna återhämtning hela världen väntar på från väst .

Märkligt. Om USA då tvingas dra ned på sina jordbrukssubventioner är det lite som den fria marknadens eftersläpande dom över en marknadsstörning som tillåtits gå långt. Då är nog sötebrödsdagarna över i flera bemärkelser eftersom de billiga insatsvarorna till skräpmaten inte längre är så konkurrenskraftiga. Så kanske kommer det något gott ur krisen i alla fall.