Revben mer traditionellt än julskinka

Undvik julskinkor som injicerats med mycket vatten, påpekade Mats-Eric Nilsson, redaktionschef på SvD och författare till boken Den hemlige kocken i dagens SvD. Richard Tellström som är lektor i måltidskulturhistoria vid Restauranghögskolan i Grythyttan mejlar och påpekar att det faktiskt finns ytterligare ett alternativ för den som vill ha en tillsatsfri höjdpunkt på julbordet med ännu djupare historiska rötter: revbensspjäll.

Den (av nitrit kan man tillägga) rosaröda julskinkan är egentligen en produkt av nationalromantiken på slutet av 1800-talet. Jag är verkligen ingen expert på nationalromantiken men en snabb googling friskar upp minnet. Vi talar alltså om en tid då det diktades nationalsånger och annan patriotisk musik likaväl som nationella litterära epos. Inom konsten symboliserade Anders Zorns dalkullor en lantlig kritik mot storstäder och industrialism. Det var en tid då alla vikingahjälmar fick horn och vad kunde då passa bättre än att placera en storsvensk grisskinka mitt på julbordet?

Men, tillbaka till Tellström, innan skinkan gjorde entré var det färska tjocka revbensspjället den vanligaste julfestmåltiden. ”Själva poängen med julslakten, som enligt traditionen ska ske just nu vid Lucia-tid, var just att få färskt kött till julens- och nyårets fester. Det saltinlagda köttet och fläsket var vardagskost resten av året och inget som skapade feststämning på julbordet. Och i Norge är alltjämt ”ribbe”, alltså tjocka färska revebensspjäll, den riktiga julmaten” påpekar Tellström.

Hans tips är att titta närmare på den äldre julmaten för att få inspiration till en mindre E621-ig jul.