Brist på D-vitamin även i rymden

Studier om hur viktigt det är att få i sig ordentligt med D-vitamin fortsätter att strömma in med raketfart. Nu har forskare till råga på allt räknat ut hur mycket D-vitamin som astronauter kan behöva knapra i sig för att klara en framtida expedition till planeten Mars och återvända med hälsan i behåll.

Problemet är att rymdfarkostens livsnödvändiga solsköldar hindrar precis all UVB-strålning från solen att tränga in i skeppet och därmed kan inget D-vitamin bildas i huden. Dessutom är D-vitamin inget som förekommer naturligt i den mycket speciella rymdmat som forskats fram.

För att efterlikna en så solfattig situation engagerades ett gäng polarforskare vid McMurdo-basen på antarktis. Polarforskarna delades in i fyra grupper som varje dag fick tillskott på 2000, 1000, 400 och 0 internationella enheter (IU). Som en jämförelse rekommenderar livsmedelsverket att vi äter 7,5 mikrogram per dag vilket motsvarar 300 IU.

Det är allmänt accepterat att nivån i blodet ska ligga över 75 nmol/liter för att vi ska må bra. Efter fem månaders polarmörker hade de som fått störst tillskott nästan nått upp till detta med en nivå på i snitt 71 nmol/L. Övriga grupper hade i fallande ordning 63 och 57 nmol/L. Minst hade inte oväntat de som varken fått sol eller tillskott. Hos dem var halten nere i 34 nmol/L.

Men hallå, vad berör det oss? Jo, en annan färsk studie i Journal of Nutrition visar att kvinnor som bor på våra breddgrader (eller i själva verket lite söder om) också får i sig praktiskt taget noll D-vitamin under det mörka vinterhalvåret. Precis som i Mars-skeppet, alltså.För att klara en acceptabel nivå behövde de knapra i sig 20 mikrogram per dag, alltså nästan 1000 IU.

Så det är kanske inte så stor skillnad på att bo i rymden eller i Sverige i alla fall, om nu någon trott det.