Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Stigande matpriser och hungerkravaller ställer några frågor kring vår västerländska mat på sin spets. Hur ska de högre matpriserna som efterfrågan drivit fram ge inkomster även åt småbrukarna i tredje världen?

På tre år har matpriserna stigit med 83 procent, rapporterar Världsbanken. Hungerkravaller har brutit ut i 37 länder och ytterligare 100 miljoner människor är i behov av hjälp. Många försöker förklara varför, färre diskuterar de helt olika lösningar som föreslås.

Den mest omtalade orsaken är de stigande oljepriserna som gett upphov till en kraftigt ökad efterfrågan på biobränslen. Idag går 5 procent av världens spannmål till bioenergi. FN:s särskilde rapportör Jean Ziegler har beskrivit satsningen på biobränslen som ett tyst massmord där 200 kilo vete räcker till en full tank i en stadsjeep.

Lite mindre uppmärksammat är att stora grupper i Kina lagt pinnarna åt sidan till förmån för västerländsk, högprocessad mat. Istället för den traditionella grönsaksrika kosten har efterfrågan ökat på frukt, kött, mejerivaror och fisk. Mönstret går igen i länder som Indien och Egypten.

Förändringen är dramatisk. Mellan 1990 och 2005 fördubblades köttkonsumtionen per capita i Kina, och djuren föds upp med kraftfoder baserat på majs, soja och andra spannmål. Kött är ineffektivt från försörjnings- och klimatsynpunkt och kräver stora mängder insatsvaror i form av spannmålsfoder.

Den växande medelklassen i tredje världen har dessutom börjat välja bort gamla stapelvaror som ris och majs. Vete är mycket mer trendigt, liksom processade varor med vegetabiliska oljor från, just det, majs och soja.

När samtidigt en av världens största veteproducenter, Australien, drabbades av missväxt, troligen som en följd av klimatförändringar, var matkrisen ett faktum. Många anser att prisuppgången sedan eldats på rejält av finansiella spekulanter.
Så vad blir lösningen? Ska satsningarna på bioenergi skrinläggas eller ska Livsmedelsverket exportera sina kostråd till Kina?

Nja, en väl fungerande marknadsekonomi borde inte bara styras av efterfrågan. Om utbudet ökade skulle ju prisuppgången dämpas. Så varför ökar inte utbudet? Vad hindrar miljoner småbrukare i tredje världen från att säga, ”vad bra, nu får vi mer betalt, bäst att odla allt vad vi orkar.”

De råvaruproducerande
länderna i tredje världen är till 40 procent beroende av importerad mat, visar en färsk rapport. Det är bland de fattiga i dessa länder som hungerns sprider sig när matpriserna stiger, inte hos oss. I ett reportage från Guatemala beskrev i helgen SvD Näringslivs Maria Sundén hur 15 storgodsägare tar hand om merparten av de nytillkomna exportintäkterna.

Den medicin som nu ordineras av FN:s jordbruksexperter är att tredje världens länder genom fördelningspolitik och satsningar på småskalig produktion lyckas få fler i arbete ute på åkrarna. Samtidigt vill de att industriländerna gör upp med sina subventioner och importrestriktioner. Med ökade råvarupriser finns möjligheten att skapa en situation där färre måste söka lyckan i de svällande storstäderna.

Men när världens
stater samlas i Rom om en månad så är det en helt annan lösning som också kommer att stå i fokus: stora investeringar i forskning för att öka jordbrukets effektivitet. Man kan också säga att det är det storskaliga alternativet till småskaliga lösningar.

Ska hotet om svält ge bioteknikindustrin fritt spelrum med nya gentekniska grödor med oanad prestanda? Eller ska vi tumma ytterligare lite på djurskyddet så att grisar och kor kan förmås att växa snabbare på ännu mindre foder?

Matkrisen har ställt världen vid ett vägval. Det handlar om på vilket sätt utbudet av mat ska öka.