Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

I helgen skrev jag en artikel om världscancerfondens nya rapport som slog fast att vart tredje insjuknande i 12 stora cancersjukdomar kan förhindras men att detta kräver insatser från såväl styrande och företag som individer.

Vän av ordning kritiserade en ologisk formulering i texten där de påstods att de fria marknadskrafterna inte lyckats åstadkomma hälsosam mat. Som ett exempel nämndes de stora amerikanska jordbrukssubventionerna till majs och soja som naturligtvis är den raka motsatsen till en fri marknad. En tokig formulering som dock inte ska kasta någon skugga över själva rapporten som för en rätt utvecklad diskussion kring behovet av politiska insatser för att uppnå en hälsosam kost.

De amerikanska
jordbrukssubventionerna växte fram efter 1930-talskrisen som sammanföll med att den överutnyttjade åkerjorden i mellanvästern blåste bort i väldiga dammmoln. Efter kriget etablerade subventionerna sin ställning genom Marshallplanen för Europas återuppbyggnad och har sedan spelat stor inrikespolitisk roll i USA för presidentkandidater som velat vinna folkrika delstater i södern och mellanvästern.

Den brittiska författaren Felicity Lawrence beskriver i sin senaste bok ”Eat your heart out” hur de amerikanska mångmiljardsubventionerna i decennier styrt världsmarknadspriserna så att amerikansk soja och majs kan säljas för mindre än produktionskostnaden för odlare i Kanada och till och med tredje världen. Mer än 80 procent av det som omsätts på världsmarknaden av dessa grödor kommer från USA. Under tiden har amerikanska bönder levt på subventioner som bekostats av skatter på den väldiga amerikanska exportindustri som byggts upp kring stödsystemet.

De här subventionerna har skapat två saker. Dels ett ständigt globalt överskott på billiga insatsvaror till industrimat, majssocker till läsk och billigt protein som använts till foder i intensiv husdjursuppfödning. Med tillgång till dessa billiga råvaror var det ingen slump att kedjor som Coca-Cola och McDonalds formligen exploderade i snabbmatens förlovade hemland. För oss har det inneburit att hälsosam mat uppfattats som dyr och inte haft en chans att konkurrera på lika villkor.

Dels har subventionerna blivit en grundbult i USA:s ställning som ledande industrination. På listan över världens tio största företag, och många gånger överst, återfinns ständigt spannmålsföretag som Cargill och Archer, Daniels Midland som byggts upp i skydd av de statliga bidragen.

Så det är
inte bara amerikansk bilindustri som hållits under armarna i åratal utan i än högre grad jordbruket och livsmedelsindustrin. En god vän som är omvärldsanalytiker på en stor svensk bank påpekade att ingen börs kräver så mycket statliga subventioner för att bli på gott humör som den på Wall street. Kanske är det inte så konstigt när alla inser det är statliga subventioner som kraftigt bidragit till landets välstånd. Men, som min lunchkamrat påpekade, till slut kommer vanliga amerikanska konsumenter att inse att det till slut är dom som måste betala notan. Då minskar de sin konsumtion och försöker spara själva. I så fall lär vi får vänta länge på den efterfrågedrivna återhämtning hela världen väntar på från väst .

Märkligt. Om USA då tvingas dra ned på sina jordbrukssubventioner är det lite som den fria marknadens eftersläpande dom över en marknadsstörning som tillåtits gå långt. Då är nog sötebrödsdagarna över i flera bemärkelser eftersom de billiga insatsvarorna till skräpmaten inte längre är så konkurrenskraftiga. Så kanske kommer det något gott ur krisen i alla fall.

Fler bloggar