Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

För snart ett år sedan skrev jag en artikel om att korvfabrikanterna bröt mot EU:s särartsregler för att lura konsumenterna och fylla korvarna med så mycket vatten som möjligt. Max 23 gram fett per 100 gram och endast polyfosfaten E450, som binder vatten, är tillåten i falukorv. När jag nu tittar runt i kyldiskarna har de flesta bättrat sig och jag hittar bara en, Scan Lanttfalu, där samma text är kvar på förpackningen.

Visserligen visar en stämpel som lagts till i efterhand att korven bara innehåller polyfosfaten E450, men stämpeln säger ingenting om att korven enligt etiketten också innehåller 25 gram fett per 100 gram, vilket alltså inte är tillåtet.

Scan förklarade för ett år sedan att korven var ok, men att märkningen var fel eftersom man använde gamla förpackningar. Det kanske man kan svälja, även om det var lite egendomligt att även emblemet för EU:s särartsskydd finns med och att förpackningen alltså aldrig någonsin kan ha varit laglig.

Men borde inte de gamla rullarna vara slut nu? Och vad finns det för ekonomi i att envist använda gamla feltryckta rullar när man packar korven, om de ständigt, i efterhand måste förses med en extra stämpel som dessutom är svår för konsumenten att hitta?

Och när ingenting annat tycks stämma, Varför ska vi då lita på stämpeln som säger att korven paketerats i början av 2007? Mycket skulle ju framstå som mer begripligt om korvarna legat en längre tid i fryshus. Från min egen tid som livsmedelsarbetare vet jag att förpackningarna levereras på stora rullar och att den korrigerande stämpeln måste ha satts dit sedan korven kommit på plats.

En petitess,
kan tyckas. Men om vi bara för en kort stund leker med tanken att Scans egen information om fetthalten skulle stämma, så tjänar företaget mycket pengar på att lura konsumenter som tror att de köper falukorv när de i själva verket köper en sämre produkt. Om jag inte läser fel så ger faktiskt Livsmedelslagen möjlighet att beslagta korvarna och destruera dem på Scans bekostnad.

Nu lär ju knappast Livsmedelsverket, som är tillsynsmyndighet för texter på förpackningar, ställa till med något korvbål. Särskilt inte om frågan handlar om vanligt lurendrejeri och inte om hälsa. Därför finns det skäl att fråga sig hur många andra gamla och feltryckta förpackningar som tillåts vara i omlopp i butikerna? Och hur vi konsumenter någonsin ska ha en chans att orientera oss?

Fler bloggar