Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Scan har i ett pressmeddelande slagit fast att grisar inte betar utan bökar. En skitsak kan tyckas innan man inser att den enbart bökande grisen i Scans värld därmed inte behöver ta del av EU:s regler om fritt bete utomhus. Jag bestämde mig för att reda ut saken med Sveriges ledande forskare. Svaret? Jo, det är precis som man fick lära sig i småskolan, grisar är allätare som både betar och bökar.

Frågan kom upp efter förra veckan debatt kring Scans beslut att bunta ihop KRAV-märkt kött med EU-ekologiskt som har lägre krav på bland annat utevistelse.

Magdalena Høøk Presto har nyligen doktorerat på en avhandling om ekologisk grisuppfödning där hon särskilt studerat grisarnas behov av föda. Fram till i vår, då hon får sällskap av en kollega i samma forskningsprojekt, är hon ensam i landet om att ha doktorerat på ekologisk grisuppfödnoing i ett bredare perspektiv. Hon om någon bör alltså veta om grisar betar eller bökar.

Svaret är, enligt Magdalena Presto, både och. ”I sin naturliga miljö både betar och bökar grisar. Finns det bete så utnyttjar grisen det för att täcka upp till 10 procent av sitt energibehov. Grisar är alltså inga renodlade gräsätare som idisslare och de klarar sig inte så bra på enbart bete.”

Grisar räknas därmed inte in i gruppen växtätare (herbivores) som måste ha rätt till bete enligt EU:s förordning, för grisarna räcker det med ”utevistelse” och grovfoder.. Enligt EU-förordningen ska däggdjur ha tillgång till bete eller en rastyta i friska luften, och för grisarna är det alltså det senare som gäller.

I Annex 8 till förordningen anges dessutom hur stor yta EU-grisarna är berättigade till i rastfållan. Under 50 kilos kroppsvikt är ytan 0,6 kvadratmeter, mellan 50 och 85 kilo är ytan 0,8 kvadratmeter och och de grisar som väger ännu mer har rätt till 1 hel egen kvadratmeter.

Appropå bökning så anger samma förordning att de EU-ekologiska grisarna, visserligen har rätt att böka, men inte nödvändigtvis i jord: ”for the purpose of rooting different substrates can be used.”

”Visst kan grisar böka runt i halm men det är inte alls samma sak som att söka föda i jorden på ett naturligt sätt”, påpekar Magdalena Presto.

Henrik Ennart

Undvik julskinkor som injicerats med mycket vatten, påpekade Mats-Eric Nilsson, redaktionschef på SvD och författare till boken Den hemlige kocken i dagens SvD. Richard Tellström som är lektor i måltidskulturhistoria vid Restauranghögskolan i Grythyttan mejlar och påpekar att det faktiskt finns ytterligare ett alternativ för den som vill ha en tillsatsfri höjdpunkt på julbordet med ännu djupare historiska rötter: revbensspjäll.

Den (av nitrit kan man tillägga) rosaröda julskinkan är egentligen en produkt av nationalromantiken på slutet av 1800-talet. Jag är verkligen ingen expert på nationalromantiken men en snabb googling friskar upp minnet. Vi talar alltså om en tid då det diktades nationalsånger och annan patriotisk musik likaväl som nationella litterära epos. Inom konsten symboliserade Anders Zorns dalkullor en lantlig kritik mot storstäder och industrialism. Det var en tid då alla vikingahjälmar fick horn och vad kunde då passa bättre än att placera en storsvensk grisskinka mitt på julbordet?

Men, tillbaka till Tellström, innan skinkan gjorde entré var det färska tjocka revbensspjället den vanligaste julfestmåltiden. ”Själva poängen med julslakten, som enligt traditionen ska ske just nu vid Lucia-tid, var just att få färskt kött till julens- och nyårets fester. Det saltinlagda köttet och fläsket var vardagskost resten av året och inget som skapade feststämning på julbordet. Och i Norge är alltjämt ”ribbe”, alltså tjocka färska revebensspjäll, den riktiga julmaten” påpekar Tellström.

Hans tips är att titta närmare på den äldre julmaten för att få inspiration till en mindre E621-ig jul.

Henrik Ennart

Slaktkycklingar med benfel föredrar foder som innehåller smärtstillande medel, när de får chansen att välja, förklarade Helena Leander, mp, när SvD:s artikelserie om slaktkyckling debatterades i riksdagen. En av de studier som dragit en sådan slutsats gällde fåglar med benfel och den hittar du här.

Som framgick av artiklarna visar nya studier att cirka 10 procent av Ross 308 och 22 procent av Cobb 500 har allvarliga benfel som bedöms som en trea eller sämre på en femgradig skala. De två modellerna svarar för i stort sett hela den svenska produktionen och dominerar även importen.

Leander hade i en interpellation till jordbruksminister Eskil Erlandsson frågat om det rimliga i att Sverige tillåter import av föräldradjur som är så hårt framavlade att det medför lidande, när sådan avel är förbjuden inom Sveriges gränser enligt djurskyddslagen.

Eskil Erlandsson
poängterade vikten av en sund djurhållning och välkomnade den rapport som EU-kommissionen utlovat om hur genetiska förändringar påverkar djurens välfärd. I väntan på den (det kan ta ett par år) påpekade han att de svenska producenterna för en dialog med de utländska avelsföretagen och att konsumenterna har en möjlighet att visa sin makt i affären. ”Men då tittar man oftast mer på priset.”

Några åtgärder utlovades inte heller för att underlätta import av ägg eller dagsgamla kycklingar av långsamväxande kycklingraser. Det omöjliggörs idag av salmonellareglerna.

Det innebär att Sverige inte bara är ett av få länder som inte har utbredd salmonella. Vi är dessutom det enda landet där man inte kan köpa riktig kyckling.