Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Världens mäktigaste konsumentorganisation, amerikanska Consumers Union, kräver nu att plastkemikalien BPA försvinner ur maten. Kravet är helt logiskt. För konsumenterna finns det ingen som helst anledning att utsätta sig för denna helt onödiga risk medan forskarna reder ut sin kontrovers.

Nyheten om att höga halter av plastkemikalien BPA finns i konservburkar slog ned som en bomb i livsmedelsindustrin. Det var inte igår utan 1995 och den gången nådde informationen aldrig ut i de stora nyhetsmedierna.

Det första fyndet gjordes i något så udda som schweiziska fiskkonserver och källan visade sig vara den plastlack på insidan av burken som skyddar innehållet från utfällningar av metaller.

Senare upptäckte man BPA även i en rad grönsakskonserver men de allra högsta halterna fanns i fiskburkar av metall med sardiner, ansjovis, makrill men även fläskkött och köttpålägg. Ju fetare och mer oljigt innehåll, desto mer risk för BPA, blev slutsatsen.

Sedan dess har forskarna tvistat om hur mycket av ämnet vi egentligen får i oss och vad det gör i kroppen. Mer än 150 studier har antytt risker, ändå visar färska mätningar att vi exponeras för stadigt ökande mängder.

Ett tecken på osäkerheten är att myndigheternas gränsvärden åkt upp och ned som en jojo. Just nu tillåter USA fem gånger högre halt än EU, som nyligen femdubblade sin. Sverige ville ha en marginal som var 500 gånger större än EU:s och de forskare som igår skrev en redaktionell kommentar i en utgåva av den ansedda tidskriften Jama vill att marginalen är 5000 gånger större än i USA.

En titt i de dokument som ligger till grund för bedömningarna visar på omfattande metod- och mätproblem bara för att bedöma exponeringen. De kluriga frågorna är många. Ska man mäta på fiskentusiaster eller på ett EU-snitt. Ska man slå samman intag i olika länder? Och hur gör man om det finns någon tok som rabiat håller sig till ett enda varumärke, som råkar ligga högt?

Och vilka andra källor än konserver ska räknas med? Få visar det sig, även om en ny spansk studie exempelvis visar att returpapper är en hittills okänd källa till BPA-exponering som inte tagits med. BPA är nu en av världens största volymkemikalier som finns överallt i vår miljö och rapporteras i fiskar och sjövatten.

Amerikanska National institute of health menar att det finns skäl till oro. Ändå upprepar livsmedelsverken i EU, Sverige och USA att de doser vi får i oss är säkra. Amerikanska FDA förklarade dock att gårdagens rapport om en koppling till diabetes och hjärtsjukdomar hos vuxna innehåller ny kunskap som måste följas upp.

Nu tycker världens största oberoende konsumentorganisation, amerikanska Consumers Union, att det får vara nog. ”Säkerheten med BPA vid nuvarande exponering av den amerikanska befolkningen har inte bevisats och regeringen ger konsumenterna motstridiga besked om graden av oro”, förklarar Urvashi Rangan som är talesman för organisationen. ”Myndigheterna borde inte chansa när ett berg av risker tornar upp sig.”

Det finns ingen anledning för konsumenterna att ta risken när det finns alternativ.

Henrik Ennart

I våras avslöjade SvD att arbetet med att förbereda EU:s nya kostråd leds av livsmedelsindustrins egen lobbygrupp, ILSI (International life sciences institute) som dessutom fått 123 miljoner kronor av EU-kommissionen för att göra jobbet.

ILSI är en kontroversiell organisation som grundades 1978 av
Coca-Cola, General Foods, Heinz, Kraft och Procter & Gamble och
som idag backas upp av flera hundra av världens största livsmedels-, kemi-
och läkemedelsföretag.

Nu har en grupp kritiker av den kolhydrattäta föda som rekommenderas i myndigheternas kostråd grävt vidare och funnit nya intressanta detaljer som publiceras i en debattartikel i Läkartidningen. Bland författarna märks docent Ralf Sundberg, professorerna Karl-E Arfors och Göran Pettersson, överläkaren Jörgen Vesti-Nielsen och Njurunda-läkaren Annika Dahlqvist med flera.

I debattartikeln påpekas att industrins inflytande över kostråden går långt tillbaka i tiden. Arbetet med att ta fram de Nordiska Näringsrekommendationerna riktade till allmänheten leddes exempelvis av professor Britt-Marie Sandström, närmare bestämt åren 1992-96. Av en nekrolog i Läkartidningen över Sandström, som avled 2002 efter flera års svår sjukdom, framgår att hon också var verksam i flera av ILSI:s exekutiva kommittéer. En av författarna till nekrologen var Livsmedelsverkets kostexpert Åke Bruce, påpekar författarna till debattartikeln. De kunde ha tillagt att Sandströms engagemang i ILSI även lyftes fram i en nekrolog skriven av utländska forskarkolleger i The journal of nutrition.

Att en professor sitter på dubbla stolar och både är aktiv i industrins egen intresseorganisation och ordförande i den statligt finansierade kommitté som på ett oberoende sätt ska fastställa näringsrekommendationer innebär naturligtvis inte självklart att innehållet i rekommendationerna påverkats, men det skadar definitivt deras trovärdighet.

Det faktum att Sandström inte har någon möjlighet att själv bemöta debattinlägget i Läkartidningen kan inte nog betonas. Icke desto mindre är hennes dubbla roller en omständighet som på ett anmärkningsvärt sätt belyser de nära banden mellan industrin, forskarvärlden och myndigheterna som uppenbarligen försiggått helt öppet i decennier.

Som SvD tidigare berättat ifrågasatte ILSI så sent som i
ett remissvar till Världshälsoorganisationen WHO år 2002 rådet att minska konsumtionen av socker till under 10
procent av kaloriintaget. Man menade att det inte var bevisat att
åtgärden, som var ett hot mot läskedrycksindustrin, skulle motverka
övervikt och fetma. Senare fråntogs även ILSI sin exklusiva status med bland annat rösträtt i WHO:s beslutande organ med hänvisning till organisationens bristande opartiskhet.

I Läkartidningen påpekar nu Sundberg med flera att ILSI fortfarande har en arbetsgrupp för diabetes och metabola syndromet med det uttalade syftet att identifiera riskfaktorer, föreslå behandlingsmetoder och att kommunicera detta till beslutsfattare inom EU, WHO, patientorganisationer samt hälsovården.

Gruppen har tagit fram två publikationer där den ena är en översiktsartikel om diabetes som bekostats av bland annat Coca-Cola, Kellog och Südzucker. I denna friskrivs socker som riskfaktor för diabetes. Den andra är en informationsskrift riktad till myndigheter som i sak författats av en rådgivare till New Zealand Sugar Company.

Blotta misstanken om att Coca-Cola och sockerbolagen kunnat diktera kostråden för diabetiker är naturligtvis hisnande.