Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Samtidigt som EU-parlamentet och minsterrådet kompromissat sig fram till en varningsmärkning av azofärger, har EU satt ned foten kring den framtida lagstiftningen kring prövning av tillsatser. Där finns minst tre bra saker som förtjänar att lyftas fram och som drivits av den svenska EU-parlamentarikern Åsa Westlund som ansvarar för dessa frågor i miljöutskottet..

• Tillsatser i maten ska kunna prövas ur miljösynpunkt vilket tidigare inte varit möjligt. Det öppnar för en prövning av sötningsmedlet sukralos som lagras i naturen. Sådant har EU inte tidigare behövt ta hänsyn till.

• Nanomateriel får inte tillsättas utan särskilt godkännande. Tidigare har det saknats särregler för nanovarianter av godkända ämnen trots att dessa ytterligt små partiklar har helt andra egenskaper och kan medföra nya risker.

• Hänsyn ska tas till allergiker och intoleranta när tillsatser godkänns. Låter kanske som en självklarhet, men en revolutionerande nyhet inom EU.

Kors i taket
, tre steg framåt, åtminstone på papperet.

Henrik Ennart

Det är utmärkt att EU-parlamentariker tvingat fram varningsmärkning av livsmedel med azofärger, eftersom det är bättre än ingenting. Men mest är det absurt att EU tillåter kemikalier som behöver varnas för i godis och läsk som marknadsförs till barn.

Det finns bara ett rimligt krav: Bort med skiten!

Azofärgerna bidrar till allergi och hyperaktivitet och EU-parlamentets miljöutskott ville därför ha ett totalförbud. Men förslaget mötte kompakt motstånd från medlemsländerna, Sverige inräknat. Följden blev en kompromiss kring varningsmärkning.

Nyligen pratade jag med Björn Gillberg som på slutet av 1960-talet blev centralfigur i den framväxande miljörörelsen. Allt började med debatten kring tillsatser i maten, berättade han, inte minst om allergiframkallande azofärger som tartrazin, paraorange och allurarött.

Protesterna ledde vid mitten av 1970-talet till ett svenskt förbud som senare avvecklades när Sverige gick med i EU. De butikskedjor och företag som då åter saluförde azofärger tycker Björn Gillberg visade ”en enastående brist på socialt ansvarstagande”.

Det är svårt att inte hålla med. Azofärger är förbjudet i det foder som vi ger till djuren, men tillåts i människoföda. Den filosofiska grundvalen för detta är att den människa som vill ta risken att dricka en extra färgglad läsk ska ha friheten att göra det efter att ha läst innehållsförteckningen. Däremot ska man inte riskera att oinformerat få i sig spår av azofärger när man äter kött. Dessutom kan djuren skadas, och de kan inte läsa själva.

Striden om azofärgerna är ännu ett exempel på hur EU hellre friar än fäller när det finns delade meningar kring någon främmande kemikalie som blandas i maten. En stor brittisk studie visade förra året att azofärger kunde bidra till hyperaktivitet, men EU:s experter menade att effekten var så minimal att den inte spelade någon roll.

Som småbarnsförälder måste jag säga att det inte spelar någon roll för mig om effekten är bevisat stor eller bevisat liten så länge den är bevisad.

Azofärger fyller ingen viktig funktion för konsumenten. Behovet uppstår oftast när tillvberkaren plockat bort alla dyra råvaror som kan ge färg. Så, förutom att kanske vara farliga, lurar färgerna oss att tro att vi sätter tänderna i riktig mat, eller klunkar i oss riktig hallonsaft.

Tack vare trycket från olika konsumentföreträdare har varorna med azofärgerna minskat i Sverige. Förhoppningsvis tvingar varningsmärkningen bort de sista.