Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Jag fick ett pressmeddelande som visar att OLW slutar att fritera sina chips i palmolja och istället går över till solrosolja. Det är naturligtvis lysande att man slutar med palmolja. Det finns upprepade rapporter i de tyngsta vetenskapliga tidskrifterna som visar att skövlingen av regnskogar, inte minst på Borneo, är katastrofal både för klimatet och för världens resterande orangutanger.

Därför känns det lite tokigt att OLW inte nämner detta med ett ord i sin marknadsföring utan istället försöker göra en poäng av att solrosolja skulle vara nyttigare än palmolja. För då är man plötsligt ute på hal is. Visst, de nordiska näringsrekommendationerna ger stöd för påståendet att fleromättat fett är bättre än mättat, men även OLW vet att dessa rekommendationer kommer att revideras. Orsaken är att ett flertal stora studier dels misslyckats med att visa på riskerna med mättat fett och dels understrukit skillnaderna mellan olika sorters fleromättat fett.

Vad som däremot
står allt mer klart är att de flesta av oss får i oss för lite av omega-3-fettsyrorna EPA och DHA som främst finns i fisk. Solrosolja innehåller istället väldigt mycket omega-6-fettsyror som i människokroppen kan motverka bildandet av dessa livsnödvändiga Omega-3-fettsyror.

Visst, omega-6 är också livsnödvändigt, men i praktiken får vi i oss så mycket via soja-, majs- och solrosolja att överkonsumtionen av dessa industrifettets hörnstenar sannolikt är minst lika allvarligt som överkonsumtion av mättat vegetabiliskt fett i palmolja.

Dessutom måste man resa ett frågetecken för användningen av fleromättat fett i frityroljor eftersom det finns en uppenbar risk för att fettet oxiderar. Det var ju faktiskt för att lösa det problemet som man hittade på transfettet.

Det är alltså bra att OLW dumpar palmoljan, men det vore klokare att hänvisa till orangutanger och skövlad regnskog än till grumliga hälsoeffekter.

Henrik Ennart

”Äta bör man annars dör man”, löd ett gammalt skånskt talesätt som jag ofta hörde som barn. När man som jag då och då skriver om risker med mat, så kan det vara bra att påminna sig att det allra farligaste som går att hitta på med föda faktiskt är att inte äta alls. Men, och detta är dagens lilla poäng, det innebär inte att mat är medicin. För ibland är mat nämligen bara mat.

Detta till synes självklara faktum bör du bära med dig i minnet om du tar dig en liten stund och tittar igenom listan över alla de ansökningar om hälsopåståenden som lämnats in till Livsmedelsverket och som nu EU ska ta ställning till. För då inser man att matbutikerna snart riskerar att förvandlas till rena apoteket.

Ta bara en sån sak som kryddhyllan. Trodde du att den var till för att ge smak åt anrättningarna du fixar till i köket. Pyttsan! Koriander, gurkmeja, salvia och salt, listan kan göras lång med kryddor som i själva verket har unika och helande egenskaper.

Det hade man kanske kunnart stå ut med, kryddor är trots allt ganska kraftfulla substanser. Men det är bara början. Frukter, vindruvor, fullkorn, fibrer, yoghurtar, müssliblandningar, mjölk (i alla fall proteinet och ett antal vitaminer som finns i), margariner, ja, snart finns det knappt något enda livsmedel kvar i affären som inte borde ordineras av läkare och tas för att bota en åkomma.

I sektionen för exotiska bär är det snarast svårt att hitta något som inte är rena medicinen. (Lustigt förresten att allt som INTE odlas industriellt tycks bli så mycket nyttigare) Ja, bären behöver inte ens vara exotiska: hallon, blåbär, björnbär och fläder kan väl snart börja skrivas ut på recept.

Runt om i EU har företag lämnat in flera tusen förslag på
hälsopåståenden som man vill börja använda i sin marknadsföring. Tanken
tycks genomgående vara att plocka ut något litet näringsämne av alla de som finns i
vanliga bra råvaror och som gör att man överlever om man äter dessa, och sedan påstå att
just detta lilla ämne har en unik hälsoeffekt.

Problemet är bara att dessa näringsämnen alltid visat sig fungera ganska dåligt vart och ett för sig. De funkar helt enkelt bäst tillsammans.

Som i mat.

Henrik Ennart

Nu tvingas EU-kommissionen svara på frågor i EU-parlamentet om uppgifterna i dagens SvD om att livsmedelsindustrin via sin organisation International life sciences institutes leder arbetet med att förbereda EU:s nya kostråd.

Det är EU-parlamentarikern Åsa Westlund (s) som lämnat in en fråga till EU-kommissionen som måste besvaras inför EU-parlamentet eller i skriftlig form.

Så här skriver Åsa Westlund:

”Enligt uppgift har nätverket Eurreca, främst bestående av företrädare för livsmedelsindustrin fått i uppdrag att arbeta fram nya kostråd inom EU. Eurreca har bildats och koordineras av branschorganisationen ILSI, en organisation som kritiserats hårt av WHO och bland annat förlorat sin status i WHO.

Mot bakgrund av detta vill jag ställa följande två frågor till kommissionen.

Ser kommissionen några risker med att en organisation med så stark koppling till industrin får ett så stort inflytande över utformningen av kostråden?

På vilket sätt garanterar kommissionen att utformningen av kostråden görs med en bredare ansats där rön och synpunkter från nationella myndigheter, oberoende forskare och konsument- och miljöorganisationer kommer med?”

Vi återkommer med kommissionens svar.

Läs även artiklarna i SvD:
080520: EU låter lobbyister förbereda kostråd
080520: Perspektiv: Har kopplats till tobaksindustrin
080313: Kostexperter har band till industrin

Henrik Ennart

Sju av nio godisföretag svarade inte ens när organisationen
Sveriges konsumenter skrev och begärde att de skulle upphöra med att
blanda skadliga azofärger i läsk och snask de säljer till barn. En
kartläggning gjord av Råd & Rön visade nyligen att företagen
fortfarande marknadsför varor med de kritiserade färgämnena.

”Det är verkligen dåligt att inte ens kunna ta debatten. De här
azofägerna tillför ingenting för konsumenterna, inte ens smak, och vi
klarade oss utmärkt utan dem innan Sverige gick med i EU”, säger Louise
Ekström vid Sveriges konsumenter. Hon tillägger:
”En vetenskaplig studie publicerad i den ledande medicintidskriften the
Lancet har visat att azofärgerna kan orsaka adhd. Det är inget att
diskutera. De här fägerna ska bort helt enkelt.”


ICA svarade
snabbt på brevet och förklarade att man beslutat tillämpa
de regler som gällde i Sverige före EU-inträdet. Det innebär att
azofärgerna försvinner ur godis men att undantag görs för exempelvis
stenbitsrom som främst riktas till vuxna konsumenter. Även Kopparbergs
svarade och hänvisade till EU:s expertgrupps bedömning att riskerna är
försumbara. Samma uppfattning har det svenska livsmedelsverket.

Louise Ekström tycker att det är allvarligt att tillverkare som
Godisprinsen, Karamellkungen, Exotic snacks, Spendrups och Unilever
inte ens bemödat sig med att svara när man borde känna till att många
konsumenter är oroade. Inte heller Coop har svarat men har tidigare
meddelat att man fasat ut azofärgerna.
Ändå har Sveriges konsumenter hittat azofärger i de tuggummi-automater
som finns utanför kassorna hos de stora kedjorna. Rapporter har
dessutom kommit in om att godis med azofärger säljs på andra ställen,
exempelvis på överskottsbolaget.

Debatten kring
azofärgerna tog fart förra året då den så kallade
Southampton-studien som finansierats av det brittiska livsmedelsverket
visade att barn som fick drycker med tillsatser av
azofärgämnen blev stökigare, mer rastlösa och fick svårt
att koncentrera sig. Totalt ingick 153 brittiska tre­åringar och 144 nioåringar i studien.

Flera länder, bland annat Storbritannien och Danmark, har bestämt sig
för att strunta i EU och ta bort azofärgerna på egen hand. Även inom
EU-parlamentet finns en opinion för ett avskaffande. Nyligen röstade
EU-parlamentets miljöutskott för att dessa färgämnen ska förbjudas då
EU inför en ny lagstiftning för livsmedelstillsatser.

Läs även:
070518: Brittiska butiksjättar rensar i mathyllorna
070906: Färgämnen i godis kan ge barn koncentrationsproblem
070908: EU ser över tillsatser i mat
080314: Livsmedelsverket baclar – säger ja till azofärgerna

Henrik Ennart

Förbjud transfett i tunnelbanan! Det föreslår miljöpartiet i en motion till landstingsfullmäktige. Men förslaget är feltänkt och leder i konsekvensens namn till ett orimligt förbud av cafe latte och gräddglass.

Förbudet mot transfett ska inte bara gälla SL är det tänkt. All mat som landstinget serverar ska vara fri från skadliga transfetter, alltså även i vården och i automater och butiker i kollektivtrafiken. Dessutom ska man informera patienter och allmänheten om riskerna med transfetter.

Det är naturligtvis
lysande om industriellt skapade transfetter försvinner eftersom det tycks vara en av de riktigt stora orsakerna till hjärtsjukdomar, men även till bukfetma, lindrig prostatacancer och bröstcancer. Ändå är kravet faktiskt ingen fullträff.

Mycket av det vi idag vet om risker med transfett kommer från de studier som presenterats av forskare vid Harvarduniversitetet. Men dessa forskare nöjer sig inte med att avskaffa transfettet. Istället pekar de på behovet av att ta bort partiellt härdat vegetabiliskt fett. Skillnaden kan verka hårfin eftersom transfett uppstår vid partiell härdning, men då ska man notera att partiellt härdat fett kan finnas utan transfett.

För att göra bilden ännu mer komplicerad vet man faktiskt inte riktigt säkert om det bara är transfettet som är farligt eller om transfettet också är en markör för andra risker som följer med processat fett. Man vet inte heller säkert om några speciella transfettsyror är farligare än andra, även om det finns tecken på detta.

Nyligten rapporterade forskare som analyserat data från den stora europeiska EPIC-studien att de såg ett samband mellan bröstcancer och två transfettsyror som bildas vid partiell härdning av enkelomättat fett. Men forskarna skriver själva att höga halter av dessa transfettsyror troligen speglar ett högt intag av processad mat.

När man fokuserar på transfett istället för på partiellt härdat industrifett, så uppstår ytterligare ett problem: mjölken. Det finns transfettsyror i mjölk, det är inte samma transfettsyror som i partiellt härdat vegetabiliskt fett, men likväl transfett. Det finns inga långtidsstudier som visar att detta transfett som skapas i kons magar skulle innebära någon risk, tvärtom kanske det är hälsosamt, men det finns inte heller belägg för att det skulle vara ofarligt. Saken har helt enkelt inte studerats särskilt noga.

Frågan är alltså hur man definierar problemet. Är det transfettet i alla dess former som är faran, eller är det graden av förädling som är det viktiga? Den som bara vill stoppa industriellt framställt transfett hamnar i en omöjlig diskussion om varför man inte också vill stoppa transfettet i mejerivaror.

Nyligen skrev två av de främsta Harvardexperterna,
Walter Willett och Darius Mozaffarian, i American journal of clinical
nutritrion att studier om transfett i mjölk mest har ett akademiskt intresse. Deras budskap var att detta inte ska grumla bilden av det finns starka skäl för att avskaffa konsumtionen av alla partiellt härdade vegetabiliska oljor.

Så det gäller att veta vad man är emot. Själv är jag emot hemlighetsmakeriet med vilket fett som finns i vår mat. Om Stockholms läns landsting kunde tvinga fram en obliogatorisk innehållsdeklaration av samtliga vegetabiliska oljor som finns i maten så skulle det i sanning vara epokgörande.

Henrik Ennart

De finansiella placerarna har ju som bekant riktat blickarna mot livsmedelsbranschen och olika fonders spekulationer i råvaror har enligt vissa bedömare bidragit med upp till 30 procent av de skenande matpriserna.

För den som missat det tvivelaktiga nöjet att tjäna en slant på världssvälten kommer här ett annat rykande hett börstips: satsa ditt sparkapital på kemiska livsmedelstillsatser.

Även om fett för tillfället tycks vara den makronutrient som är på (och inte minst innanför) alla svenska läppar så fortsätter den starka tillväxten för lågfettprodukter på global nivå. Och med det följer lysande tider för kemiska tillsatser, rapporterar det brittiska analysföretaget Leatherhead. Den totala marknaden för tillsatser värderades 2007 till 23 miljarder dollar. Den årliga tillväxten är visserligen bara 3 procent men inom det starkt växande segmentet för lågfettprodukter är ökningen mycket större.

Problemet med att ta bort fett är att det blir nästan omöjligt att laga mat. Produkterna smakar konstigt och håller inte riktigt ihop. Men problem innebär ju också möjligheter. Något måste ju ersätta fettet och att fylla på med protein blir för dyrt, tycker tillverkarna, och att fylla på med kolhydrater har man ofta redan gjort så mycket det går. Kvar är bara möjligheten att pumpa in vanligt vatten och då behövs det emulgeringsmedel för att binda ihop de annars oförenliga storheterna vatten och fett.

Och, som av en händelse, är det just emulgeringsmedlen som är motorn i
den snabba och uthålliga tillväxten med en ökning på över 10 procent per år,
rapporterar Leatherhead. Efterfrågan på emulgeringsmedel har dessutom fått en extra puff då tillverkarna letat alternativ till transfett som tidigare gav stadga åt det processade fettet.

Över huvud taget innebär konsumenternas efterfrågan på hälsosamma produkter att väldiga möjligheter öppnar sig för tillverkarna av tillsatser i form av emulgeringsmedel, enzymer, sötningsmedel, mineraler, vitaminer, omega-3, probiotica, prebiotica och växtsteroler.

Enda smolket som analytikerna hittat i bägaren är att Kina på bred front dragit igång lågprisexport av bland annat sötningsmedel och vitaminer.

Men som finansiell spekulant kan man ju aldrig vara helt nöjd.

Henrik Ennart

Hmm. Känner mig lite hungrig. Undrar om det finns något gott i kylen? Låt se.

Surimi(37%)(alaska pollock, vetestärkelse, krabbextrakt,
kalciumkarbonat), vatten, räkor(10%), vegetabilisk olja,
stabiliseringsmedel (E407, E412, E413, E415, E460, E466, E1414, E1422),
ägg, lodda-rom, ättika, lök, socker, konserveringsmedel (E202, E211),
salt, arom, senap, mjölkpulver, dill, citronsaft, syra(E270, E296,
E300, E330), färg(E104, E120, E160a, E171), kryddblandning (kryddor
bl.a. muskotnöt, smakförstärkare (E575, E621, E627, E631)

Men vad är detta?

Svar: Rydbergs lätta skagenröra, vinnare i bloggaren Hakkes (alias Håkan Karlssons) tävling om vilken matvara som innehåller flest e-nummerförsedda tillsatser.

Tävlingen hade
inspirerats av succéboken Den hemlige kocken (skriven av SvD:s redaktionschef Mats-Eric Nilsson) och faktum är att det blev en ganska tät tillställning. Men till slut kunde ingen riktigt hota toppnoteringen på 22 kemikalier som FoodMark Sweden lyckats tvinga ned i sin vinnarförpackning. Sedan fick jag bekräftat att min hemliga last, illgröna dammsugare, här i form av Hägges punschrulle, är fullproppade med tillsatser. Det ante mig. En gång hittade jag en bortglömd dammsugare i skafferiet som måste ha legat i mer än ett år. Den smakade som vanligt, tyckte jag.

Över huvud taget tycks räkor fungera som magneter på olika sorters livsmedelskemikalier. Tvåa i tävlingen kom bröderna Franzéns räkbomb (20 e-nummer) och delad fyra kom en räkbakelse inköpt på ICA. På tio-i-topplistan fanns även flera andra exempel på Skagenröror och potatissallad.

För ett år sedan avslöjade Göteborgs-Posten att det knappt fanns några räkor kvar i räksalladen när man spolat bort allt jox. Nu visar det sig att joxet mest tycks bestå av kemiska tillsatser. Det känns minst sagt som att räksalladtillverkarna har uppförsbacke när det gäller att övertyga mig om mitt nästa inköp.

Lite grand är detta problemet med tillsatser i ett…räkskal. Tar man bort tillräckligt mycket råvaror för att spara pengar så måste man fylla på med mängder av kemikalier för att ge smak och arom och konsistens och form och färg och allt annat som krävs för att upprätthålla bilden av att det fiktiva vi äter faktiskt är mat.

Är tillsatserna farliga? Ja, kanske, i alla fall om man frågar Jordbruksverket som tillåter betydligt färre tillsatser i djurfoder än vad livsmedelsverket tillåter i vår mat. Men den största faran är nog ändå att tillsatserna lurar våra sinnan så att vi förleds att tro att vi äter riktig mat.

Henrik Ennart

Stigande matpriser och hungerkravaller ställer några frågor kring vår västerländska mat på sin spets. Hur ska de högre matpriserna som efterfrågan drivit fram ge inkomster även åt småbrukarna i tredje världen?

På tre år har matpriserna stigit med 83 procent, rapporterar Världsbanken. Hungerkravaller har brutit ut i 37 länder och ytterligare 100 miljoner människor är i behov av hjälp. Många försöker förklara varför, färre diskuterar de helt olika lösningar som föreslås.

Den mest omtalade orsaken är de stigande oljepriserna som gett upphov till en kraftigt ökad efterfrågan på biobränslen. Idag går 5 procent av världens spannmål till bioenergi. FN:s särskilde rapportör Jean Ziegler har beskrivit satsningen på biobränslen som ett tyst massmord där 200 kilo vete räcker till en full tank i en stadsjeep.

Lite mindre uppmärksammat är att stora grupper i Kina lagt pinnarna åt sidan till förmån för västerländsk, högprocessad mat. Istället för den traditionella grönsaksrika kosten har efterfrågan ökat på frukt, kött, mejerivaror och fisk. Mönstret går igen i länder som Indien och Egypten.

Förändringen är dramatisk. Mellan 1990 och 2005 fördubblades köttkonsumtionen per capita i Kina, och djuren föds upp med kraftfoder baserat på majs, soja och andra spannmål. Kött är ineffektivt från försörjnings- och klimatsynpunkt och kräver stora mängder insatsvaror i form av spannmålsfoder.

Den växande medelklassen i tredje världen har dessutom börjat välja bort gamla stapelvaror som ris och majs. Vete är mycket mer trendigt, liksom processade varor med vegetabiliska oljor från, just det, majs och soja.

När samtidigt en av världens största veteproducenter, Australien, drabbades av missväxt, troligen som en följd av klimatförändringar, var matkrisen ett faktum. Många anser att prisuppgången sedan eldats på rejält av finansiella spekulanter.
Så vad blir lösningen? Ska satsningarna på bioenergi skrinläggas eller ska Livsmedelsverket exportera sina kostråd till Kina?

Nja, en väl fungerande marknadsekonomi borde inte bara styras av efterfrågan. Om utbudet ökade skulle ju prisuppgången dämpas. Så varför ökar inte utbudet? Vad hindrar miljoner småbrukare i tredje världen från att säga, ”vad bra, nu får vi mer betalt, bäst att odla allt vad vi orkar.”

De råvaruproducerande
länderna i tredje världen är till 40 procent beroende av importerad mat, visar en färsk rapport. Det är bland de fattiga i dessa länder som hungerns sprider sig när matpriserna stiger, inte hos oss. I ett reportage från Guatemala beskrev i helgen SvD Näringslivs Maria Sundén hur 15 storgodsägare tar hand om merparten av de nytillkomna exportintäkterna.

Den medicin som nu ordineras av FN:s jordbruksexperter är att tredje världens länder genom fördelningspolitik och satsningar på småskalig produktion lyckas få fler i arbete ute på åkrarna. Samtidigt vill de att industriländerna gör upp med sina subventioner och importrestriktioner. Med ökade råvarupriser finns möjligheten att skapa en situation där färre måste söka lyckan i de svällande storstäderna.

Men när världens
stater samlas i Rom om en månad så är det en helt annan lösning som också kommer att stå i fokus: stora investeringar i forskning för att öka jordbrukets effektivitet. Man kan också säga att det är det storskaliga alternativet till småskaliga lösningar.

Ska hotet om svält ge bioteknikindustrin fritt spelrum med nya gentekniska grödor med oanad prestanda? Eller ska vi tumma ytterligare lite på djurskyddet så att grisar och kor kan förmås att växa snabbare på ännu mindre foder?

Matkrisen har ställt världen vid ett vägval. Det handlar om på vilket sätt utbudet av mat ska öka.

Henrik Ennart

EU:s livsmedelsmyndighet EFSA håller dörren öppen för att ompröva sin syn på plaskemikalien bisfenol A som bland annat finns i nappflaskor i hårdplast. Beskedet kom sedan Kanadas regering nyligen meddelat att man avser att stoppa handeln med nappflaskor som innehåller kemikalien. Nyligen kom också en rapport från amerikanska national toxicology program som pekade på att det finns stora oklarheter kring bisfenol A som behöver täppas igen innan man vågar säga att användningen är säker.

För den som själv vill orientera sig om vilka nappflaskor som innehåller bisfenol A finns en bra och uppdaterad sammanställning här.

Medan EU:s livsmedelsmyndighet menar att hanteringen, åtminstone tills vidare, är riskfri för svenska spädbarn har en lite annorlunda debatt blåst upp i Kanada. Ämnet: hur man ska kunna ta hand om alla returnerade plastflaskor med bisfenol utan att förgifta miljön.