Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Är nappflaskorna som säljs i Sverige helt säkra? När
EU nyligen beslutade om nya gränsvärden för den cancerframkallande
plastkemikalien bisfenol A reserverade sig både Sverige och Danmark mot
de höga halter som blev tillåtna.

I fredags meddelade Kanada som första land att man helt tänker
stoppa import, försäljning och reklam för nappflaskor i plasten
polykarbonat som innehåller ämnet bisfenol A.

Beslutet är tänkvärt eftersom plastkemikalien är vanlig även i
svenska nappflaskor. Men inte bara där, bisfenol A är det hårda i
hårdplast och en av världens mest sålda plastkemikalier som finns i
allt från skrivbordsytor, mobiltelefoner och cd-skivor till plastmuggar
och, just det, nappflaskor.


I Nordamerika har bisfenol-larmet gjort att mängder av
plastkonsumenter konverterat till glas. Men på torsdagen lugnade
Sveriges största tillverkare, Esska-plast i Lidköping, med att alla
flaskor testas regelbundet och håller sig under EU:s gränsvärden.

Problemet är att den mångåriga striden om bisfenol A handlar just om hur detta gränsvärde ska se ut.

Kanadas hälsominister Tony Clement förklarade i fredags att även om
forskningen tyder på att exponeringen av små barn och nyfödda ligger
under den gräns som orsakar effekt, så behöver säkerhetsmarginalen bli
större. ”Vi anser att vi behöver göra detta för att vara på den säkra
sidan” (”better safe than sorry.”)


Tony Clement åberopade bland annat forskning som visar
att bisfenol A kan påverka det kvinnliga könshormonet östrogen, skada
reproduktionen och dessutom orsaka prostata- och bröstcancersenare i
livet. Han kunde också ha nämnt att andra studier kopplat bisfenol A
till ökad fetma.

I själva verket är den kanadensiska regeringens argument i stort
sett samma som kemikalieinspektionen förde fram när EU nyligen gjorde
en förnyad riskvärdering. Sveriges främsta oro gäller risken för
störningar i hjärnans och beteendets utveckling hos små barn: kort sagt
hyperaktivitet och koncentrationssvårigheter.

EU:s översyn slutade med att den mängd som anses säker femdubblades,
ett beslut som Sverige och Danmark kraftigt motsatte sig och även
formellt reserverade sig emot i protokollet.


EU bestämde sig nämligen för att utan klara skäl
avfärda 149 studier där låga doser gett skador på en viss typ
försöksmöss. I stället baseras EU:s nya gränsvärde enbart på 27 till
stor del företagssponsrade studier som inte funnit någon sådan effekt,
annat än vid mycket höga doser, på en helt annan typ av möss.

I förhållande till dessa studier är säkerhetsmarginalen mycket god.
Räknar man in övriga 149 studier är marginalen plötsligt mycket liten.
Amerikanska myndigheter rapporterade förra året att 95 procent av de
konsumenter som undersökts hade halter som var i nivå med eller högre
än vad som orsakat cancer hos dessa försöksdjur.

Sten Flodström på kemikalieinspektionen var med i EU-förhandlingarna
och konstaterar att ingen i dag vet vilken av de båda sorternas möss
som mest liknar människan. ”Det är rena spekulationer”, säger han.


Men nappflaskor är inte den enda källan som uppmärksammats i USA. I
mars gick ansedda Center for science in the public interest ut och
avrådde gravida kvinnor från att äta konserver eftersom bisfenol A
finns i den lack på insidan av burken som hindrar utfällningar av bly
och andra tungmetaller.

Andra har pekat på riskerna med motsvarande lack i förpackningar med flytande bröstmjölksersättning, som är vanliga i USA.

Henrik Ennart

Ett öppet brev som kräver smör och fet mjölk till skolbarnen upprör Livsmedelsverket och landets dietister. Debatten är välkommen men ärligt talat lite förvirrad. Varför kräver inte upprorsmakarna opastöriserad gårdsmjölk?

Mycket har skrivits om allmänläkaren Annika Dahlqvists korståg mot dagens kostråd som påstås ha skrämt allmänheten för mättat fett och uppmuntrat till överkonsumtion av kolhydrater.

Debatten behövs.
Men oavsett om det är bra, dåligt eller neutralt, att äta ännu mer mättat fett så går det inte alldeles enkelt att översätta till krav på standardmjölk i skolan. Standardmjölk har nämligen mycket lite gemensamt med det animaliska fett som människan, med brevskrivarnas ord, ”under årmiljoner anpassat sig till”.

Förr i tiden kunde man känna skillnad på mjölken från enskilda kor. I dagens homogeniserade mjölk har fettsyrorna separerats för att sedan sättas ihop enligt ett i förväg bestämt recept som ger förlängd hållbarhetstid och gör att all mjölk smakar lika.
Pastörisering infördes i början av 1900-talet och innebär att många av de naturligt förekommande, snälla, bakterierna slås ut genom uppvärmning (vanlig pastörisering) eller att alla slås ut (högpastörisering).

En hel del vitaminer försvinner på vägen, exempelvis av de fettlösliga vitaminerna A och D. I lätt- och mellanmjölken har D-vitamin tillsatts igen, men inte i den lika högprocessade standardmjölken som därför innehåller mindre av detta bristvitamin.
Varken i lätt- eller i standardmjölk finns heller den naturliga enzymfloran bevarad, exempelvis lactase som så behändigt gör att även laktosintoleranta kan dricka mjölk.

Den mjölk som människan druckit i drygt 10000 år kom från djur som fick beta på frodiga ängar. Det gav mjölk och smör med mer fleromättat fett och inte alls så mättat som modernt fröfoder alstrar. Korna hade dessutom mindre juver än dagens hårt framavlade släktingar och producerade mindre mjölk men i stort sett lika mycket vitaminer.

Gårdsmjölk har alltså många starka hälsopoänger men kräver mycket strikt hygien och en fullständig omläggning av mjölkproduktionen till lokalt, lågintensivt naturbete. Det skulle vara svårt, men kanske inte omöjligt.

Att byta en högprocessad industriprodukt mot en annan som är lika högprocessad, känns däremot som en svajig grund för ett folkligt matuppror.