Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Världens bästa vatten, brukar vi svenskar säga att vi har. Men vad vet vi egentligen om vätskan vi häller i glaset? Svaret är att som konsument finns det knappast något annat livsmedel som vi är så dåligt informerade om.

Flaskvattnet
har fått mycket stryk på senaste tiden. Att förstöra klimatet genom att frakta vatten miltals på flaska när det porlar utsökt vatten ur kökskranen därhemma måste vara vansinne, tyckte senast miljöminister Andreas Carlgren.
Men resonemanget bygger på att bilden av det friska svenska kranvattnet stämmer.
Men de varningsrop om brister i driften av vattenverken och tänkbara risker med fluor i vattnet som SvD berättat om de senaste dagarna är dessvärre inte de enda problemen.

På ett seminarium 2004 diskuterade ledande experter en lång rad hot mot det svenska dricksvattnet. Det handlade om rester av läkemedel, kemikalier i hygienprodukter och bekämpningsmedel, men också om radon, uran och arsenik. Till det kom mikrobiologiska risker som brukar hanteras med klorering, en metod som i sig anses öka risken för cancer ju mer man blandar i.

Men om detta vet kunderna mycket lite. Känner du till hur den känsliga balansen mellan klor och bakterier hanteras i din hemkommun?

Vatten är ett av våra stora livsmedel som kan bidra med viktiga mineraler och påverka hälsan. Redan 1992 lyfte en Uppsala-studie fram att mjukt vatten inte bara påverkade doseringen av tvättmedel utan också avsevärt ökade risken att dö i hjärtsjukdom. Ändå vet experterna fortfarande väldigt lite om hur mycket vatten svenskarna klunkar i sig.

Det varmare klimatet spås nu bidra med nya orosmoment. Magparasiter som cryptosporium och giardia stoppas inte ens av klor, är svåra att upptäcka och kräver nya reningsmetoder. Ett utbrott i Milwaukee häromåret däckade 400 000 konsumenter och Mälaren och Bornsjön där Stockholm hämtar dricksvatten pekas i en rapport ut som riskområden.

När det gäller fluor
hade det inte trängt ut att Sverige tillhör de länder i världen som har högst naturliga halter i berggrunden och därmed även i grundvattnet. Experterna brukar säga att det är mycket värre i Indien, men när jag ögnar igenom National academy of sciences stora forskningsöversikt kan jag inte låta bli att notera att halterna i en av de mer exponerade byarna i Gujarat-provinsen på gränsen till Pakistan faktiskt är lägre än vad som rapporterades från Kramfors senast Svenskt vatten gjorde en fluorenkät för sju år sedan.

Så vad är slutsatsen? Måste jag filtrera mitt kranvatten? Eller är jag tvungen att köpa mineralvatten på flaska?

Det tråkiga svaret är att det nog finns både bra och dåligt kommunalt kranvatten. Men för att du ska veta mer om ditt behöver vattenverken offentliggöra alla provresultat på kommunernas hemsidor så att kunderna själva kan läsa på.
Det är dags att ställa samma krav på kranvattnet som på andra livsmedel.

Henrik Ennart

Ett sötningsmedel med noll GI och noll kalorier, som dessutom tycks döda kariesbakterier. Ett naturligt alternativ till syntetiska sötningsmedel som aspartam och sukralos. Ett blad som paraguays indianer använt i hundratals år och som nu marknadsförs med rättviseargument som ett sätt att minska arbetslösheten bland sydamerikas fattiga småodlare.

Det är inte
konstigt att kampanjen för att få stevia godkänt som sötningsmedel inom EU snabbt fått vind i seglen, med glad uppbackning av tongivande miljöpartister. Men det finns skäl att mana till försiktighet och eftertanke även för något så lovande som stevia.

Just nu grubblar EU:s livsmedelsmyndighet över ansökningar om att godkänna stevia både som livsmedel och tillsats. Oavsett utfall blir beslutet kontroversiellt. Marknaden för sötningsmedel är enorm och tillverkarna av syntetiskt aspartam och sukralos ser sina intressen hotade. För stora tillsatsproducenter som Cargill ger stevia en möjlighet att klippa banden med andra kritiserade sötningsmedel. I USA vill Coca-Cola lansera läsk med ämnet redan 2009 under namnet Rebiana och samtidigt växer Kina snabbt fram som ny storproducent.

Anledningen till att stevia än så länge är förbjudet inom EU, liksom i Usa,
Kanada och större delen av världen, är att ämnet visat sig vara cancerframkallande i en del, men inte alla, djurförsök. Men också att något ämne i det blad som stevia
utvinns ur tycks fungera hämmande för reproduktionen. Paraguays
indianer använder inte bara bladet för den söta smaken utan också som preventivmedel och de studier som
hittills finns kan inte utesluta att det är det starka sötningsmedlet som står för den effekten. Helt klart är dock att bladet innehåller medicinskt aktiva ämnen som även intresserar läkemedelsindustrin.

Amerikanska Center for science in the public interest varnade för oklarheterna redan för flera år sedan. Sedan dess har det, enligt bland annat svenska livsmedelsverket, inte kommit till några nya rön som
skingrar dimmorna och ger entydiga garantier för att stevia är
säkert att äta i de doser som skulle bli aktuella i dagens
västerländska kost.
Kanske finns det nya lugnande forskningsresultat i de
hemligstämplade ansökningsluntor som lämnats in till EU, men dessvärre är det då forskning som inte genomgått en oberoende granskning av någon vetenskaplig tidskrift.

Därför är det viktigt
att EU:s experter gör en självständig bedömning som baseras på försiktighetsprincipen, även när det gäller något så trendigt och miljömärkt som stevia.