Annons

Henrik Ennart om mat & hälsa

Henrik Ennart

Henrik Ennart

Påsken närmar sig med stormsteg och det är hög tid att fundera över varför äggulan är så gul. Svaret visar sig vara kinesiska balkongblommor, närmare bestämt gul tagetes, och paprikapulver.

Förr i tiden gick hönsen och pickade i sig gräs och fick den vägen i sig färgglada karotenoider. Därför var gulan ofta betydligt blekare framåt vårkanten. Den där säsongsvariationen hanterade producenterna tämligen tidigt med grönmjöl som blandades i fodret. Det var ett slags finmald klöverblandning som dock snart fick konkurrens av syntetiskt lutein, ofta tillverkat av läkemedelsföretaget Roche.

I Sverige har äggpackarna en frivillig överenskommelse om att inte använda syntetiskt färgämne, men det hindrar inte att sådana ägg säkert slinker med i många av de halvfabrikat vi sätter i oss. Syntetiska färgämnen är nämligen billigare och definitivt mindre naturliga. Om de är mindre hälsosamma är dock tveksamt.

För att få rätt färg på äggulan blandar man nu fodret med gul och röd färg i lagoma doser. Det gula kommer från grönmjöl eller tagetes-blommor och det röda är oftast vanligt paprikapulver. I några gyllengula eller guldgula prestigemärken har man dessutom blandat i karotenoiden astaxanthin, en stark antioxidant som utvinns ur alger. För övrigt samma som f’ärgämne som ger flamingon, laxen och räkan dess rosa lyster. Då kan man i vissa fall nå upp till en rödgul nyans som motsvarar en 12:a på äggbranschens egen färgaskala, Roche-skalan.

Den svenska standardgulan? En 8:a på äggskalan.

Henrik Ennart

Det blir ingen åtstramning av köttkonsumtionen, om nu någon hade trott det. Vid gårdagens interpellationdsdebatt i Riksdagen förklarade jordbruksmninister Eskil Erlandsson att han inte tänker ingripa för att minska köttkonsumtionen i Sverige.

Bakgrunden till
uttalandet var en interpellation från Jacob Johnson (v). Han hänvisade till den rapport från FN:s jordbruksorganisation , FAO, som visar att köttproduktionen står för mer utsläpp av växthusgaser än transportsektorn.

Det är glädjande att folk runt om i världen får äta söndagsstek, tyckte jordbruksministern.

Henrik Ennart

Hur mycket vitaminer och mineraler får vi egentligen i oss? Som SvD kunde berätta i söndags (och även berörde förra våren) räcker inte anslagen för att uppdatera Livsmedelsverkets databas. Uppgifter om mer än 800 av de 1450 råvarorna och halvfabrikaten lades in före 1989. En del uppgifter ligger kvar ända sedan 1950-talet, inte minst de som gäller råvaror.

Då ska man veta att just den här databasen ligger till grund för analyserna av vuxna och barns kostvanor, de svenska kostråden och ett stort antal akademiska studier kring olika näringsämnens hälsoeffekter.

Åke Bruce som är professor på Livsmedelsverket säger till SvD att kraven på anslag för att uppgradera databasen är ”synnerligen motiverade”, och Irene Mattisson som är toxikolog på verket tillägger att databasen är ”underfinansierad sedan många år” och att det tyvärr ”är väldigt dåligt i alla länder”. Därför finns det inte heller så många att byta information med. En hel del data hämtas i praktiken från det amerikanska jordbruksdepartementets databas, som också kritiserats för att vara dåligt uppdaterad.

Det här är allvarligt av minst två skäl. Dels har det på senare år kommit en rad rapporter om ett minskande näringsinnehåll i frukt, grönsaker och spannmål som en följd av bland annat urlakade jordar. Dels äter vi allt mer färdigmat där tillverkningsprocess och långa lagringstider ytterligare bidrar till ett uttunnat näringsinnehåll.

Stora delar av dagens hälsodebatt blir lätt surrealistisk om vi inte känner till ingångsvärden som: Vilka fettsyror används mest? Hur mycket får vi i oss av selen, mineralet som nyligen kopplades till minskad prostatacancer? Eller hur mycket vitaminer och mineraler finns i svensk brödsäd, för att inte tala om i alla de nya exotiska grönsaker som säljs i butikerna?

Henrik Ennart

För snart ett år sedan skrev jag en artikel om att korvfabrikanterna bröt mot EU:s särartsregler för att lura konsumenterna och fylla korvarna med så mycket vatten som möjligt. Max 23 gram fett per 100 gram och endast polyfosfaten E450, som binder vatten, är tillåten i falukorv. När jag nu tittar runt i kyldiskarna har de flesta bättrat sig och jag hittar bara en, Scan Lanttfalu, där samma text är kvar på förpackningen.

Visserligen visar en stämpel som lagts till i efterhand att korven bara innehåller polyfosfaten E450, men stämpeln säger ingenting om att korven enligt etiketten också innehåller 25 gram fett per 100 gram, vilket alltså inte är tillåtet.

Scan förklarade för ett år sedan att korven var ok, men att märkningen var fel eftersom man använde gamla förpackningar. Det kanske man kan svälja, även om det var lite egendomligt att även emblemet för EU:s särartsskydd finns med och att förpackningen alltså aldrig någonsin kan ha varit laglig.

Men borde inte de gamla rullarna vara slut nu? Och vad finns det för ekonomi i att envist använda gamla feltryckta rullar när man packar korven, om de ständigt, i efterhand måste förses med en extra stämpel som dessutom är svår för konsumenten att hitta?

Och när ingenting annat tycks stämma, Varför ska vi då lita på stämpeln som säger att korven paketerats i början av 2007? Mycket skulle ju framstå som mer begripligt om korvarna legat en längre tid i fryshus. Från min egen tid som livsmedelsarbetare vet jag att förpackningarna levereras på stora rullar och att den korrigerande stämpeln måste ha satts dit sedan korven kommit på plats.

En petitess,
kan tyckas. Men om vi bara för en kort stund leker med tanken att Scans egen information om fetthalten skulle stämma, så tjänar företaget mycket pengar på att lura konsumenter som tror att de köper falukorv när de i själva verket köper en sämre produkt. Om jag inte läser fel så ger faktiskt Livsmedelslagen möjlighet att beslagta korvarna och destruera dem på Scans bekostnad.

Nu lär ju knappast Livsmedelsverket, som är tillsynsmyndighet för texter på förpackningar, ställa till med något korvbål. Särskilt inte om frågan handlar om vanligt lurendrejeri och inte om hälsa. Därför finns det skäl att fråga sig hur många andra gamla och feltryckta förpackningar som tillåts vara i omlopp i butikerna? Och hur vi konsumenter någonsin ska ha en chans att orientera oss?

Henrik Ennart

Några kinesiska visdomsord kan vara trevliga att ta med sig till helgen. I senaste numret av Livsmedelsverkets tidskrift Vår Föda berättar Stockholmkrögaren Hung-Fai Chan, som bland annat driver restaurang Wing-Shing på Valhallavägen, om sin livs- och matfilosofi. Den bygger på att man bör ta egna och aktiva beslut om sin mat. Chan tror att många problem med maten skulle försvinna om konsumenterna inte överlät matbesluten till andra.

Här är Chans matfilosofi i korthet:

Ät inte när du är för hungrig, utan bara när du har tid att njuta av maten. Det är bättre att lindra akut hunger med ett glas vatten än att slänga i sig maten.

Bestäm när du ska äta och vilka ingredienser du vill använda. Planera måltiden utifrån det.

Låt det alltid vara grönsaker i måltiden tillsammans med kött, fisk eller skaldjur.

Ät tillsammans med din familj, helst varje dag men åtminstone två gånger i veckan och på helgerna.

Sitt kvar vid bordet tills alla har ätit färdigt. Den som äter för fort bör äta långsammare och barn som äter för långsamt kan behöva skyndas på.

Släng eller lek inte med maten. Respektera maten och att alla inte har samma överflöd som vi.

Henrik Ennart

EU:s livsmedelsmyndighet, EFSA, har bestämt att det är ok att använda den cancerframkallande kemikalien bisphenol-A (BPA) i barnmatsburkar, plastlådor och plasttallrikar.

BPA är vanligt i alla möjliga plastpryttlar i våra kök och därför var det oroande när amerikanska forskare 2005 larmade om att BPA i låga doser verkade kunna skada hjärnans utveckling hos barn. En annan USA-studie visade ungefär samtidigt att BPA ökade tillväxten hos bröstcancer på grund av en svag östrogen effekt, medan en japansk studie antydde en koppling mellan BPA och missfall.

Nu har alltså EFSA utvärderat detta och ger oss det lugnande beskedet att råttor är mer känsliga för BPA, och lättare utvecklar cancer, än människor.
Problemet är att med det argumentet kan man avfärda i stort sett alla oroväckande resultat som kommer fram i råttförsök.

EFSA tycker att det vetenskapliga underlaget är ”robust” och dristar sig till att sänka osäkerhetsfaktorn – alltså den faktor man multiplicerar den kända risken med för att få ett tolerabelt dagligt intag (TDI) – från 500 till en osäkerhetsfaktor på 100. EFSA skriver att det är en rutinmässig marginal. Det är korrekt, men man kunde också ha tillagt att det är en rutinmässig marginal i alla de fall när man egentligen inte har en aning om exakt hur farligt ett ämne är.

Av någon obegriplig anledning har man dessutom inte vägt in den kanske största riskfaktorn för köksplast: att giftiga ämnen kan vandra över till maten när plasten värms i mikron.

Ett bra tips
är att inte alls stoppa in plastburkar och tallrikar i mikron. Använd porslin istället.

Henrik Ennart

Bryggerijätten Pepsi anger på etiketten hur mycket beroendeframkallande koffein som drycken innehåller. Men förändringen gäller inte i Sverige utan bara när den klassiska Pepsi-drycken säljs i USA. Och konkurrenten Coca-Cola har inte hakat på. Höga doser av koffein kan orsaka missfall och låg födselvikt.

Amerikanska konsumentorganisationer hyllar nu Pepsi för beslutet att frivilligt börja ange halten av koffein på flaskorna och uppmanar samtidigt Coca-Cola och landets kaffeproducenter att göra detsamma. Men Carlsberg som marknadsför Pepsi i Sverige har inga planer på att ge svenska konsumenter samma information som de amerikanska ska få.

I USA kan man nu läsa
sig till att en burk med 23,5 centiliter Pepsi innehåller 25 mg koffein, alltså ungefär 1 mg per centiliter. Inom EU klassas koffein som aromämne och det finns krav på märkning med texten ”hög koffeinhalt” när innehållet är mer än 150 mg per liter, alltså betydligt mer än i amerikansk Pepsi.

Koffein är milt beroendeframkallande. Den storkonsument som slutar kan få huvudvärk eller illamående som hänger i en vecka. Doser på mer än 300 milligram per dag leder dessutom till ökad risk för missfall och till att barn föds med för låg vikt. Just 300 milligram är också den dagliga maxdos som rekommenderas av Livsmedelsverket för gravida och ammande. Det motsvarar, med lite marginal, tre koppar kaffe.

Kraven på bättre märkning har ökat kraftigt runt om i världen sedan forskare nyligen, i tidskriften Journal of analytical toxicology, varnat för höga halter av koffein i många energidrycker. Forskarna bakom studien har påpekat att koffein kan orsaka allvarliga hälsoeffekter hos överkänsliga personer, exempelvis sömnstörningar, magproblem, oro och irritation.

Henrik Ennart

Är det en myt att mättat fett och kolesterol orsakar kranskärlssjukdomar? Frågan har dykt upp i medierna gång efter gång sedan den amerikanske vetenskapsjournalisten Gary Taubes år 2002 skrev en artikel i New York Times med rubriken ”What if it´s all been a big fat lie?

Nu bekräftar den inflytelserike forskningschefen vid brittiska Food standard agency, FSA, Andrew Wadge, i sin blogg att det saknas en säkert utforskad länk mellan mättat fett och ökad dödlighet i kranskärlssjukdomar. Vad jag vet är det första gången en myndighetsperson på den höga nivån gör ett liknande offentligt konstaterande.

Andrew Wadge anser visserligen att det finns fog för att göra en koppling mellan mättat fett och höjt LDL-kolesterol och för misstanken att detta är hälsofarligt. Vad som däremot saknas, menar han, är en bekräftelse i stora interventionsstudier av den direkta länken mellan mättat fett och ökad hjärtdöd. Det behövs alltså stora studier där man ger människor mättat fett och sedan ser hur det går.

Efter snart 50 års kampanjande om de påstådda farorna med animaliskt fett är det naturligtvis helt nödvändigt att till slut få ett elementärt grepp om vad som är orsak och verkan när det gäller en av vår tids främsta farsoter: hjärtsjukdomarna. FSA ger för sin del finansiellt stöd till en tämligen bred och förutsättningslös studie som ska kartlägga olika fettsyrors, kolhydraters och andra riskfaktorers koppling till kranskärlssjukdomar. Studien väntas bli klar 2008.

En av de viktigaste punkterna i kritiken mot dagens kostråd, och behandling med kolesterolsänkande statiner, är att flera av de bärande studierna faktiskt visat på en ökad total dödlighet, när även andra dödorsaker än hjärtsjukdom räknas in, i de grupper som sänkt sitt kolesterolvärde. En teori är att detta skulle kunna bero på att kolesterolet endast är en markör, eller rent av ingår i kroppens försvar, mot en pågående inflammation. I rätt många stora studier har dessutom det mättade fettets bidrag till ökad hjärtdöd visat sig vara ytterst marginellt om ens mätbart.

Som vanlig fettkonsument är det naturligtvis helt otillfredsställande att den här sortens oklarheter får kvarstå. Det är inte heller rimligt att svenska myndigheter överlåter åt Storbritannien att reda ut begreppen.

Henrik Ennart

Transfetterna hamnar på Riksdagens bord på torsdag då det blir omröstning om en motion från miljöpartiet med krav på ett förbud av dansk typ. Nu vänder sig konsumentorganisationen Sveriges konsumenter i samverkan, Skis, i ett brev till regeringen emot att Livsmedelsverket jämställer de transfetter som finns i mejeriprodukter med de transfetter som uppstår vid industriell härdning.

”Debatten om de naturliga fetterna kontra industrifetterna
är inte en struntsak. Det handlar om hela det svenska
jordbrukets vara eller inte vara och hela befolkningens problem
med övervikt och diabetes,” skriver Skis i berevet, som fortsätter:

”Vår uppmaning till Regeringen är nu att se över
denna ohållbara situation och uppdra åt Jordbruksministern,
att med stöd av konsumentministern och folkhälsoministern,
instruera Livsmedelsverket att bättre uppfylla sitt uppdrag
att arbeta för konsumenternas bästa, utan en mängd
tveksamma och olämpliga anpassningar till vissa industribehov.

Alternativt bör undersökas att lägga Livsmedelsverket
under Socialdepartementet.”Technorati Profile

Henrik Ennart

Grumlig äppeljuice har ett rikare näringsinnehåll än genomskinlig juice, rapporterar polska forskare vid jordbruksuniversitetet i Wroclaw. Den grumliga äppeljuicen innehöll fyra gånger mer polyfenol.

Polyfenoler har en starkt antioxidativ effekt och olika varianter
misstänks kunna motverka såväl cancer och hjärtsjukdomar som alzheimer.
Men tyvärr tycks det mesta av polyfenolen gå förlorad
när man tillsätter pectin och enzymer för att rena juicen.

Egendomligt, kan man kanske tycka att nästan all juice aom säljs i butiken är klar, och att den grumliga ofta är dyrare fast man sluppit jobbet med att förstöra näringsämnen.

Förklaringen är vad jag förstår en variant på vad börsens klippare gjort i åratal: man tar en råvara (ett företag eller ett äpple) och säljer ut delar som vitaminer och fibrer var för sig. Skälet är helt enkelt att man får mer betalt för delarna än för helheten.

Jag kom att tänka på detta när jag läste pressinformationen för Arlas nya ”hälsoprodukt” F-fil som innehåller olösliga, och därmed synliga, fibrer från bland annat äpple. Det är fibrer som ”håller magen i trim och ger ökad mättnadskänsla….De synliga äppelfibrerna utvinns ur äpplen vid produktion av juice”, heter det i Arlas pressmeddelande. ”När juicen har pressats ur äpplena, torkas de och mals sedan till små partiklar som har kvar en svag smak av äpple.”

Så lämpligt. Då kan man sälja samma äpple två gånger, först som juice och sedan som filmjölk. Fibrer att blanda i filen finns det antagligen gott om eftersom konsumtionen av äppeljuice är på väg upp i många västländer, och konsumenterna vill tydligen inte dricka någon grumlig sörja. Nej, rent och klart, ska det vara, av någon anledning.

Men enligt forskningsledaren Jan Ozmianski kan man bara hoppas på hälsoeffekter om man dricker grumlig juice, knappast när man dricker genomskinlig.

Vad som är allra bäst? Hela äpplen, om man får tro Ozmianski.