X
Annons
X

Börsbloggen

Jacob Bursell

Jacob Bursell

Säg 3:12, och du är garanterad en stunds underhållning.” Åt helvete”, menar en småföretagare,” bör försvinna”, menar någon frihetstörstande centerpartist, som tycker att regler är för tråkmånsar. Det kanske förresten är svårt att hitta någon som gillar inkomstskattelagens 57:e kapitel, vars senaste version mödosamt mejslades fram av ”de tre vise männen”, balanserande mellan intressen, pengar och ideologi.

Nu ska även riskkapitalisterna höra till den skara svenskar vars inkomster schablonmässigt måste klyvas mellan å ena sidan tjänsterelaterade förtjänster, och kapitalvinster å den andra. Riskkapitalisten är dock ett annorlunda väsen, och säkerligen besvärlig att hantera ur skattesynpunkt. Som regel är han anställd eller delägare i ett rådgivarföretag. Investeringarna, å andra sidan, sker genom en fristående fond, baserat i ett land med en opak registratur och progressiva skatteregler. I bland tvingas han själv sätta in en slant i portföljbolagen. Häri ligger också lagstiftarens och Skatteverkets huvudvärk. När investeringsfonden går som tåget, och rådgivarbolaget och dess delägare får 20 procent av vinsten i bonus, hur ska förtjänsten betraktas? Som inkomst av tjänst, menar Skatteverket. Som inkomst av kapital, menar riskkapitalisten. Bakom de båda argumenten finns ett par hundra miljoner goda skäl.

Nu valde regeringen en schablon som allt att döma ligger långt från Skatteverkets syn på livet –  att tjänstearbete uteslutande ska beskattas som tjänstearbete – men samtidigt i linje med de förutsättningar som vanliga småföretagare möter. Alltid retar det någon.

Om bloggen

Börsbloggen hjälper dig att hålla koll på finansmarknaden, dina aktier och fonder.

Tillsammans med Wall Street-bloggen ger den en bild av de stora affärerna och snackisämnena på handlargolven på båda sidor av Atlanten. Här finns nyheter och kommentarer om de viktigaste händelserna och trenderna på börsen just nu.

Medverkar gör SvD Näringslivs medarbetare Patricia Hedelius, Andreas Cervenka, Carolina Neurath, Nils-Olof Ollevik, Jan Almgren, Erik Bergin och Jacob Bursell.

Följ börsen på SvD.se/bors
Carolina Neurath

Miljonersättningar, höga pensionsavsättningar och bonusar för börsdirektörerna fortsätter att flöda. Debatten blir åter aktuell i och med vårens årsstämmor. Mantrat lyder ofta att bolaget måste erbjuda höga arvoden för att ”kunna attrahera rätt personer”. Men ett av de argument jag lättast har kunnat köpa tidigare är det tunga ansvaret och – vad de själva alltid sagt – långa arbetsdagarna.

Det sägs att helger inte existerar i flera börschefers almanackor. Även om nivåerna alltid kan diskuteras är det klart att jobbar man så mycket måste det löna sig. Men. När jag går igenom bolagens förslag på nya styrelser i år får jag inte ihop det. Trots detta extremt tidskrävande jobb som börsbolags-vd, har många av dem tid över till att engagera sig i helt andra bolag. I år föreslås två externa vd:ar väljas in i vitvarujätten Electrolux styrelse. Atlas Copcos vd Ronnie Leten är en av dem. I Atlas Copcos årsredovisning framgår att han fick 9 miljoner i grundlön i fjol plus 5,5 miljoner kronor i bonus för sitt jobb i verkstadsjätten. Av ersättningen att döma måste det vara ett tungt och tidskrävande jobb. Ändå har han nu tid att engagera sig i ett annat stort börsbolag. Även Fredrik Persson, vd för onoterade Axel Johnson, föreslås som ny styrelsemedlem i Electrolux.

Men det är inte unikt. Det verkar finnas många som har svårt att fylla dagarna med sitt uppdrag som börsbolagschef. Tom Johnstone, vd för SKF, har utöver sitt vd-uppdrag tid att sitta i både Husqvarnas och Investors styrelse. Jan Johansson, vd för skogskoncernen SCA, sitter i ståljätten SSAB:s styrelse.

Att sitta i ett börsbolags styrelse är inget som görs med vänsterhanden. Går det utför i bolaget hamnar ansvaret på styrelsen. Det har fastighetsbolaget Kungsledens vd Thomas Erséus fått erfara. Utöver sitt vd-jobb satt han med i HQ:s styrelse. Han är i dag därför delgiven misstanke om allvarliga brott och riskerar fängelse. Vi kan bara anta vad Thomas Erséus råd till sina vd-kollegor borde vara i dag: fokusera på det bolag ni styr.

Carolina Neurath

Det har på senare tid stormat kring Lundin Petroleum och dess verksamhet i Sydsudan. För två år sedan pekades bolaget ut som medskyldigt till folkfördrivning och tusentals människors död i en rapport. Sedan dess har Aftonbladet och andra medier fortsatt granska Lundin Petroleums roll och kännedom om brotten i den konflikthärjade regionen.

Bolagets ordförande Ian Lundin har blivit mer offensiv i debatten om hans kritiserade oljebolag och ställer nu upp på flera intervjuer i etermedierna. Han berättar att företaget sedan ”flera år” har en uppförandekod i de länder de verkar, exakt vad den består i är oklart. Poängen är i alla fall att han inte ser något problem med att bolaget är verksamt i diktaturer. Investerare borde ställa sig frågan: tycker vi att det är ett problem?

Det är inte första gången Lundin Petroleum är i blåsväder. Och är inte flera år av ständigt rapporterande allvarliga brister tillräckligt för att dra sig ur investeringen? När det nyligen framkom att politiker genom fonder äger aktier i bolaget var det inte, i alla fall för mig, någon chock. Det är många som indirekt äger aktier i Lundin Petroleum, utan att veta om det. Förutom Sveriges största fondbolag Swedbank Robur, som är tredje största ägare i bolaget, och fyra statliga AP-fonder, syns också pensionsbolagen AMF, Skandia och Folksam högt upp på ägarlistan. Frågan borde aktualiseras om det är så här våra pensionspengar ska förvaltas?

Institutionella ägare – med något enstaka undantag – är ofta fega och vågar sällan vara öppet kritiska. Carl Rosén, vd för ICGN, en internationell branschorganisation för fondjättar, efterlyste i en intervju med SvD Näringsliv just konkret information från svenska institutioner när det gäller ägarfrågor för att sätta mer press på börsbolagen. Då var det många institutioner som inte kände igen sig i kritiken. Ändå har hittills inga högljudda ägare hörts i debatten om det kritiserade oljebolaget (förutom något om en ”oberoende granskning” som inte väntas leda någon vart).

När frågan ställs, till exempel i DN, till Fjärde AP-fondens ägaransvarige om de har sålt aktier blir det, som så ofta, ett icke-svar. ”Om vi under tiden säljer av innehav eller inte brukar vi inte kommentera.”

Klas Andersson

Den ökade riskaptiten har fått upp flera aktier på sina högsta kursnoteringar hittills. All time high noterades exempelvis för klädjätten H&M i förra veckan då aktien klev över de tidigare högsta nivåerna från hösten 2010.

Återstår att se hur H&M har hanterat sina kort under det brutna räkenskapsårets första kvartal, december till och med februari. På torsdag i nästa vecka står vd Karl-Johan Persson redo att avslöja siffrorna. Ett orosmoln är att klädförsäljningen i Tyskland, en tongivande marknad för bolaget, sjönk under förra månaden.

H&M har så här långt hängt på den positiva börsutvecklingen och i år klättrat cirka 13 procent. I egenskap av tyngsta tungviktare på Stockholmsbörsen, med ett samlat börsvärde på runt 367 miljarder kronor, ger också H&M tydligt avtryck i börsens breda index All share index.

Även om H&M inlett året starkt så får storbolagsaktien se sig slagen kursmässigt av sina mindre branschkollegor på börsen vilka stigit med 20 procent eller mer. Mest kursbränsle har Björn Borg haft, upp 36 procent sedan årsskiftet.

MQ, upp drygt 20 procent, bekänner färg på torsdag med sin kvartalsrapport för det brutna räkenskapsårets andra kvartal som sträcker sig december till och med februari. Riskkapitalbolaget Capman placerade MQ Holding på börsen sommaren 2010. Vid introduktionstillfället var kursen knappt 32 kronor. Under måndagen handlades aktien på 25 kronor.

Detta belyser också att MQ, i likhet med sina mindre branschkollegor, hade det rejält tufft under fjolåret med en stor kursnedgång. Stabiliteten då stod H&M för, med bara en marginell kursnedgång.

Är det dags för ordentlig revansch för de lite lättare klädbolagen på börsen i år?

Jan Almgren

Det blev dubbelt upp! SvD Näringsliv skrev för två månader sedan om armén av rådgivare som tjänar grova pengar på affären mellan Skandia Liv och Skandia AB. Då, i januari, vägrade Skandia fortfarande att berätta om slutnotan. Istället gjorde SvD Näringsliv en försiktig uppskattning med hjälp av personer med insyn i branschen. Siffran blev 60-80 miljoner kronor.
Reaktionen på hemlighetsmakeriet blev stor efter SvD Näringslivs artiklar och Skandia lovade att så småningom gå ut med den faktiska rådgivningsnotan för affären, som är värd 22,5 miljarder.
Det har nu skett och det visar sig att SvD:s uppskattning var försiktig i överkant. Slutnotan för alla inblandade investmentbanker, advokatbyråer, pr-konsulter och experter av olika slag landar på 162 miljoner kronor. Mer än dubbelt så mycket som branschkännare trodde.
För de inblandade – i synnerhet de finansiella rådgivarna Lenner & Partners och Carnegie och advokatbyrån Mannheimer Swartling – är det här goda nyheter. Den här typen av affärer har varit sällsynta de senaste åren och det är bara att gratulera till mångmiljontillskottet i kassan.
För Skandia Livs 1,2 miljoner pensionssparare är läget ett annat. Det är deras pengar som används till att betala notan. Hade inte affären mellan Skandia Liv och Skandia AB genomförts hade de 162 miljonerna varit investerade på börsen eller i något annat tillgångslag. Det är lätt att förstå att många sparare blir både skeptiska och misstänksamma. Nu menar Skandias ledning att sammanslagningen av Skandia Liv och Skandia AB blir bra på alla sätt och att rådgivningsnotan är väl investerade pengar. Det är bara hoppas att de får rätt. Det riktigt provocerande i den här historien är mörkläggningen och hysch-hyschet kring notan från Skandias ledning med vd Bengt-Åke Fagerman i spetsen. Det ska inte behövas tidningsartiklar för att Skandias sparare ska få korrekt och relevant information.

Jan Almgren

Det är lite märkligt. När man som ekonomiskribent kontakter svenska pensions- och fondjättar som Robur, Alecta eller exempelvis Tredje AP-fonden för att få en kommentar kring en aktuell konkret ägarfråga är svaret nästan alltid detsamma: ”Inga kommentarer, tyvärr”. ”Vi uttalar oss inte om enskilda bolag”.
Det tycks inte spela någon roll hur bråkigt det har varit mellan skål och vägg, att börsjätten och institutionen verkligen har varit på kollisionskurs – när det är dags för kommunikation utåt, till fondandelsägare, politiker och allmänhet är tonen artig, hemlig och ytterst fåordig.
Carl Rosén, vd för ICGN, en internationell branschorganisation för fondjättar, kallade det kritiskt för en ”black box”, i en uppmärksammad intervju i SvD Näringsliv i måndags. Han efterlyste just konkret och handfast information från svenska institutioner när det gäller ägarfrågor för att sätta mer press på börsbolagen.
Nu till det märkliga. De annars så tysta och, utåt sett, försynta institutionerna reagerade med förvåning och en viss upprördhet över Carl Roséns kritik. Vi är inte alls tysta, tycker Kerstin Hessius, vd för Tredje AP-fonden. Kanske de andra, men inte vi, menar AP-fondschefen och hänvisar till en rapport som läggs ut på nätet en gång per år där man går igenom beslut, åtgärder och ståndpunkter som Tredje AP-fonden intagit i olika ägarfrågor under året. Samma sak meddelar en engagerad Thomas Eriksson, vd för fondjätten Robur med över tre miljoner kunder. Även AMF känner sig orättvist påhoppad.
Det är som om de plötsligt inte vill kännas vid de där standardsvaren här ovan och den efterföljande tystnaden. Svenska institutioner gör mycket bra, det är viktigt att påpeka. Bäst i klassen faktiskt, jämfört med många internationella kollegor. Men man fegar ut när det kommer till publik kommunikation på vd-nivå. Och det är synd att man inte förmår att diskutera det utan hänvisar till långa, ofta intetsägande rapporter som få läser.
När var Thomas Eriksson och Kerstin Hessius senast ute publikt och tog strid i en viktig ägarfråga?

Klas Andersson

Det ser ut att bli en lugn börsvecka. Inga kapitalmarknadsdagar står på agendan. Så här i mitten av mars är det också slut med tongivande kvartalsrapporter med nyckeltal som antingen får fart på eller bromsar Stockholmsbörsen.

Men lugnet är med största sannolikhet bara skenbart. Börser världen över är fortsatt på helspänn. Det illustrerar inte minst kursrasen för en vecka sedan vilka till stor del berodde på att marknadens aktörer drog öronen åt sig när den kinesiska regeringen skrev ned tillväxtmålet för 2012.

Och visst finns anledning till oro över tillståndet i det, åtminstone tidigare, stabila tillväxtlokomotivet i öst. I helgen kom nya, oroande signaler när kinesisk exportstatistik landade lägre än vad makroanalytiker hade räknat med.

Efter nyårsledigheten i januari steg importen mer än väntat i Kina i februari samtidigt som exporttillväxten inte nådde upp till förväntningarna. Sammantaget medförde det att utrikeshandeln gav ett underskott på motsvarande 214 miljarder kronor i februari. En ljusglimt i övrig kinesisk statistik var dock att inflationssiffran i februari var lägre än väntat vilket öppnar för vissa lättnader i penningpolitiken.

Eurokrisen är ändå det fortsatt förhärskande orosmolnet som svävar över börserna. Under måndagen riktas blickarna mot ännu ett eurogruppsmöte. Under kvällen väntas finansministrarna i euroområdet fatta beslut om ett andra stödpaket motsvarande 130 miljarder euro till ett påtagligt tilltufsat Grekland.

Senare i veckan kan även USA-statisitik avseende den gångna månaden komma att påverka börshumöret. Inflationssiffror samt producent- och konsumentpriser trillar då in. Och på tal om USA. Från och med i dag och till och med nästa vecka öppnar New Yorkbörserna 14:30 svensk tid. Om två veckor, när även Sverige ställer om till sommartid, är ordningen återställd.

Carolina Neurath

I morse kom ett mejl med rubriken ”Därför lämnar jag Handelsbanken.” Det gick till banken, men med en kopia till mig. Mannen, som hade varit kund i 50 år, störde sig på sin bank – som så många andra nu för tiden. Droppen var ”bankledningens dåliga känsla för rimlighet i egna arvoden och förmåner.”

Förmodligen får Handelsbanken ett par sådana mejl efter gårdagens artikel om styrelsens höjda arvoden. Till bankens försvar kan man alltid säga att 150 000 kronor i arvodesökning inte är så mycket för en bankman. Åtminstone inte för en ordförande som redan tidigare hade 3 miljoner i ersättning – enbart för sitt uppdrag i Handelsbanken. Den totala årliga summan blir i slutänden betydligt mer när hans ersättningar från styrelseuppdragen i bland annat skogsbolaget Holmen, maktbolaget Industrivärden och vårdbolaget Attendo ska summeras. Men den här gången är det inte i första hand pengarna i sig det handlar om. Det är signalvärdet. Ingen av de andra storbankerna valde i år att höja sina ersättningar till sina styrelser. Det finns sannolikt en tanke bakom det.

I grunden handlar det också om förtroende. Aktieägarna måste kunna lita på att ett bolag inte berikar sina toppdirektörer mer än nödvändigt. I Handelsbankens kallelse heter det att ”de samlade totala ersättningarna ska vara marknadsmässiga.” Banken själv vill inte, föga förvånande, svara på hur man definierar ”marknadsmässiga” i det här fallet. Det vi vet är att de andra tre storbankerna betalar 1-2 miljoner lägre ersättningar till sina ordförande. Något gör det uppenbarligen svårare att leda Handelsbankens styrelse. Vad det är kan vi bara spekulera i, innan vi får svar.

Jacob Bursell

Var det tillväxtoron i Kina? Eller insikten om att nytryckta pengar inte låter sig mätas mot riktig, handfast efterfrågan på riktiga varor och tjänster? På tisdagen kom den börspunktering som under halva vintern varit föremål för en hel del diskussioner, och inför stängning handlades Stockholmsbörsens bolag hela 3,4 procent under måndagens kurser. Under januari och februari har börserna masat sig upp, och tillsynes trotsat den tyngdlag som dikterats av de ännu olösta problemen i såväl Sydeuropa som i USA. Pengar har tryckts på båda sidor av Atlanten, och många måste ha följt devisen att ”de måste ta vägen någonstans”. Och börsbolagen har ju visat på god intjäning, och bitvis generösa utdelningar, så varför inte? Mot en sådan såväl teknisk som fundamental bakgrund har den långsiktiga synen på börsen, åtminstone hos de jag talat med, varit nattsvart; pengaregnet över Europa adresserar bankernas likviditet, men gör lite åt den statsfinansiella krisen i Sydeuropa. Faktum kvarstår, utan devalveringar krävs massiva ansträngningar för att återställa konkurrenskraften i de drabbade länderna, och till dess finns stor risk att underskotten förblir underskott. Därför har jag många gånger hört – förr eller senare måste bubblan spricka, och ju längre det dröjer, och ju mer det stretas emot, desto värre blir det i slutändan. Jag har personligen inte varit särskilt positiv till börsen, men å andra sidan är detta tider då det är ganska ofarligt att vara pessimist. Därför låter jag det vara osagt, och den som lever får se.

Carolina Neurath

Av de 800 banker som lånade pengar i Europeiska Centralbankens omskrivna stödkalas, var över hälften tyska banker. Det rapporter Bloomberg News, med hänvisning till tyska medieuppgifter. Framför allt uppges det ha varit små sparbanker och kooperativa banker som greppade livlinorna. Diskussionen om huruvida svenska banker skulle delta i denna aktion aktualiserades när finansministern i SvD Näringsliv i förra veckan uppmanade de svenska bankerna att delta.

Ett problem, som blir tydligare i och med det tyska scenariot, och som nog inte Anders Borg heller hade tänkt på var några som gärna glöms bort i debatten: de svenska småbankerna. I Sverige fanns inte möjligheten, och kommer inte heller finnas vid fortsatta stödinsatser, för småbankerna att söka billiga ECB-lån.

Förklaringen är att bara svenska banker med verksamhet i euroländer (läs de fyra stora) får ta del av lånen. Om våra fyra storbanker skulle utnyttja sin ställning och ta del av de billiga lånen skulle det alltså snedvrida konkurrensen på den svenska bankmarknaden. De fyra stora skulle kunna blir ännu starkare och ta marknadsandelar från de mindre, såsom Skandiabanken, SBAB, Ikano Bank och Länsförsäkringar.

Att 400 banker i Tyskland sökte lånen påminner igen om hur den svenska marknaden ser ut. Visserligen är den svenska betydligt mindre än den tyska marknaden. Men ställer du frågan till en svensk hur många banker vederbörande kan nämna blir det nog i regel ungefär 4. Möjligen med någon mindre bank som tillägg. I Tyskland pratar vi 400 mindre banker – som bara sökt lånen.