Vad innebär egentligen det som EU:s ledare kom fram till på alla ödesmättade toppmötens moder i helgen?
Det verkar faktiskt inte alldeles enkelt att förstå, ens för de som var där.
Vilket i sig får anses vara olycksbådande.
Men av det som framkommit hittills finns ett par saker som inte lovar särskilt gott.
Exempelvis verkar EU:s självutnämnda frälsare Angela Merkel och Nicolas Sarkozy ha fått för sig att samma giftiga brygd som skapade en stor del av problemen nu ska fungera som läkande elixir.
Ett grundfel har varit en osunt intim relation mellan stater och banker (något som jag skrivit mer om här och här).
I korthet: banker har i utbyte mot beskydd finansierat statsmakterna genom att låna ut enorma belopp i form av att köpa statsobligationer. När bankräddningarna blivit så dyra att det knäckt diverse länders statsfinanser har dessa statspapper sjunkit i värde och satt ännu större press på bankerna. Och så vidare i en trist spiral.
Många banker har nu börjat sälja av för att minska risken.
Det måste stoppas, anser den franske presidenten Nicolas Sarkozy. Han sätter sitt hopp till centralbanken ECB som visserligen vägrat köpa stora mängder statspapper, men som däremot ryckt ut för att hjälpa bankerna.
I samband med toppmötet sade Sarkozy enligt Financial Times bland annat:
”Italienska banker kommer att kunna låna från ECB till 1 procents ränta, medan italienska staten lånar till 6-7 procent. Det krävs ingen finansexpert för att inse att italienska staten kommer att kunna be bankerna finansiera delar av statens skuld till mycket lägre räntor”.
För en europeisk bank att i det här läget köpa på sig ännu mer riskfylla statspapper kan tyckas dumdristigt, minst sagt.
Men duon Merkozy har sockrat sitt erbjudande.
Bankerna kan nämligen inte gå back.
Europas finanshus har tidigare uppmanats att svälja förlusterna på sina innehav av obligationer från det i praktiken redan konkursmässiga Grekland. Det kallas på EU-språk för något så tjusigt som PSI, private sector involvement, ett namn som antyder någon form av altruistisk uppoffring.
När banker lånar ut pengar och gör vinster kallas det för VSV, Vanlig Skön Verksamhet.
Men när det blåser snålt och det är dags att betala förlusterna får det offentliga stå med mössan i hand och snällt be bankerna om ett litet privat bidrag.
Kan direktörn tänka sig att lägga en slant i PSI-bössan?
Men nu är det alltså slut med det. Merkozy lovade i helgen att Grekland var ett unikt undantag som aldrig kommer ske igen. Det som händer i Grekland, stannar i Grekland.
För det första är uppfattningen att politiker kan lagstifta bort risken i en viss typ av placeringar förstås bara trams.
För det andra är det vansinnigt, eftersom kostnaden för att infria en sådan garanti är så enorm att det riskerar att sänka hela Europa och skuldsätta generationer av medborgare.
Det är ett risktagande som knappast ens varit acceptabelt om övriga överenskommelser på toppmötet hade löst eurokrisen som genom ett trollslag.
Så blev det nu inte.
Euroländerna kom överens om att de budgetregler som de tidigare inte lyckats följa nu ska följas. På riktigt, den här gången. Vi lovar! Heders.
I övrigt enades de om att runda EU:s fördrag och skapa ett helt eget samarbete. Något som kanske inte ens är lagligt, påpekar bland andra Financial Times kolumnist Wolfgang Münchau.
Det enda som med säkerhet kan slås fast är att krisen fortsätter. Och om det smäller har Angela Merkel och Nicolas Sarkozy sett till att konsekvenserna kan bli ännu lite värre än innan det toppmöte som skulle rädda oss alla.
