Börsbloggen

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

 

Om aktieägarna i Europas krisande banker har så liten tilltro till sina företag att de inte är villiga att skyffla in mer pengar ens till extrema reapriser, varför ska en deltidsarbetande städerska i Lyon eller Düsseldorf ens komma på tanken att kliva in och betala i deras ställe?

Se där en fråga att suga på efter helgens EU-toppmöte.

Uppgifterna om hur mycket nya friska pengar som behövs i det europeiska banksystemet har tidvis varit lika många som antalet svarta limousiner utanför EU:s högkvarter.

Men enligt bland andra Financial Times tycks euroeliten ha fastnat vid summan 108 miljarder euro, cirka 985 miljarder kronor.

I diskussionerna förutsätts att en hel del av dessa pengar ska komma från Europas skattebetalare.

Det är i alla fall vad det segdragna ordkriget mellan stormakterna har handlat om.

Frankrike vill kunna använda den gemensamma nödfonden EFSF för att slippa stötta sina banker med pengar ur egen ficka och därmed riskera att förlora kreditbetyget AAA (och Sarkozy sin prestige).

Det skulle betyda att notan petades in genom brevlådan hos ett antal miljoner invånare i en lång rad andra euroländer, inte minst i Tyskland som för övrigt har fullt sjå med att rädda sina egna banker.

Men varför ska medborgare överhuvudtaget agera socialtanter till privatägda vinstdrivande företag?

Det är faktiskt en högst berättigad fråga.

Lite siffror:

108 kan jämföras med 134. Så många miljarder euro tjänade Europas banker bara under 2010, enligt en sammanställning från konsultföretaget McKinsey. Efter skatt.

Under åren 2005 till och med 2009 var vinsten sammanlagt 670 miljarder euro.

Det akuta kapitalbehovet på 108 miljarder euro motsvarar alltså mindre än en genomsnittlig årsvinst för dessa bankers aktieägare.

Att det inte skulle gå att skaka fram detta belopp utan att blanda in dagisbarn, pensionärer och sjuka är mycket svårt att förstå.

Ta franska banker som exempel. De behöver visserligen inga pengar alls, enligt dem själva.

Men marknaden gör en annan bedömning och värderar dem betydligt lägre än deras eget bokförda kapital.

Att hitta någon som kan fylla på kassavalven borde gå fort. Bara att kopiera upp ett exemplar av senaste ägarförteckningen.

De tre storbankerna BNP Paribas, Societe Generale och Credit Agricole betalade ifjol ut totalt 5 miljarder euro i utdelning till aktieägarna. Och då var 2010 ändå ett rätt risigt år.

Om bankerna vore så solida som de själva säger borde deras aktieägare springa ned varandra för att få teckna till de låga aktiekurser som kan bli aktuella i en nyemission.

Det verkar de alltså inte göra.

Det är lätt att förstå. I det osäkra läge som råder är det förstås bekvämt att låta någon annan bära den största risken.

När det vänt upp finns gott om tid att hoppa på tåget igen.

Särskilt i länder där bankräddningar är mest aktuella som Spanien, Italien och Portugal där framtidsutsikterna är minst sagt dimmiga.

Tyvärr kan det bli så att redan pressade statsbudgetar i Europas belastas med ännu en omgång bankstöd.

Men det måste vara det absolut sista alternativet.

Varje lands finansdepartement borde kalla upp de stora aktieägarna i krisbanker på enskilda kvartsamtal. En efter en.

Zero småprat. Noll droppar kaffe. Inga italienska mandelskorpor. Bara en enda, rak fråga.

Hur mycket satsar ni?

Om de svävar på svaret längre än någon sekund ska de tvingas lämna ifrån sig sina aktier på vägen ut genom dörren.

 

Om bloggen

Börsbloggen hjälper dig att hålla koll på finansmarknaden, dina aktier och fonder.

Tillsammans med Wall Street-bloggen ger den en bild av de stora affärerna och snackisämnena på handlargolven på båda sidor av Atlanten. Här finns nyheter och kommentarer om de viktigaste händelserna och trenderna på börsen just nu.

Medverkar gör SvD Näringslivs medarbetare Patricia Hedelius, Andreas Cervenka, Carolina Neurath, Nils-Olof Ollevik, Jan Almgren, Erik Bergin och Jacob Bursell.

Följ börsen på SvD.se/bors
Fler bloggar