Staten kommer alltid rädda bankerna

Under gårdagens diskussion mellan olika politiker, i SVT:s ”Sverkers stora strid”, var det som en tyst överenskommelse att Peter Norman kan bäst. Det är visserligen sant att finansmarknadsministern, som själv länge varit en del av finansbranschen, besitter ovärderlig kunskap om den. Men det betyder inte per automatik att han alltid har de mest vattentäta argumenten.

Den nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt lyfte upp ett förslag om en bankdelningslag, där staten inte ska garantera banker som ägnar sig åt spekulation. Jag tror att han syftade på ett förslag som jag också tidigare nämnt i slutet av den här artikeln och som redan presenterats i Storbritannien. Det handlar om att separera Investment banking, där riskfylld tradig ingår, och den mer samhällsnödvändiga Retail banking, som består av in- och utlåning till företag och privatkunder. Just för att statliga pengar inte ska behöva rädda spekulativa banker. Norman kontrade lugnt med att det var en dålig idé. Svenska staten räddar nämligen inte alls banker. Som exempel nämnde han Carnegie och HQ Bank, som spelat bort sig själva men inte kostat staten en krona.

Faktum är att det bara var tur att staten inte fick en saftig nota för det urspårade HQ-kalaset. En konkurs av banken – som den bara var en hårsmån från om inte Carnegie i sista stund lyckats sy ihop affären – hade inneburit att staten skulle behövt gå in med miljarder för att ersätta alla de kunder som hade insättningar upp till en halv miljon kronor, som den statliga garantin vid den tidpunkten uppgick till.

Och skulle en av våra större banker få problem i dag är det oomstritt vem som skulle behöva skicka ut livbojar. Banksystemet är så sammanflätat att en storbankskonkurs i Sverige skulle kunna sätta hela landets ekonomi i gungning. Även om storbankerna har god riskkontroll i dag och har dragit ner kraftigt på sin egenhandel finns det alltid en liten risk. Och den risken är det i slutänden staten som står för.