Carolina Neurath
I morse kom ett mejl med rubriken ”Därför lämnar jag Handelsbanken.” Det gick till banken, men med en kopia till mig. Mannen, som hade varit kund i 50 år, störde sig på sin bank – som så många andra nu för tiden. Droppen var ”bankledningens dåliga känsla för rimlighet i egna arvoden och förmåner.”
Förmodligen får Handelsbanken ett par sådana mejl efter gårdagens artikel om styrelsens höjda arvoden. Till bankens försvar kan man alltid säga att 150 000 kronor i arvodesökning inte är så mycket för en bankman. Åtminstone inte för en ordförande som redan tidigare hade 3 miljoner i ersättning – enbart för sitt uppdrag i Handelsbanken. Den totala årliga summan blir i slutänden betydligt mer när hans ersättningar från styrelseuppdragen i bland annat skogsbolaget Holmen, maktbolaget Industrivärden och vårdbolaget Attendo ska summeras. Men den här gången är det inte i första hand pengarna i sig det handlar om. Det är signalvärdet. Ingen av de andra storbankerna valde i år att höja sina ersättningar till sina styrelser. Det finns sannolikt en tanke bakom det.
I grunden handlar det också om förtroende. Aktieägarna måste kunna lita på att ett bolag inte berikar sina toppdirektörer mer än nödvändigt. I Handelsbankens kallelse heter det att ”de samlade totala ersättningarna ska vara marknadsmässiga.” Banken själv vill inte, föga förvånande, svara på hur man definierar ”marknadsmässiga” i det här fallet. Det vi vet är att de andra tre storbankerna betalar 1-2 miljoner lägre ersättningar till sina ordförande. Något gör det uppenbarligen svårare att leda Handelsbankens styrelse. Vad det är kan vi bara spekulera i, innan vi får svar.