Annons

Börsbloggen

Jan Almgren

Jan Almgren

Ett enastående obegripligt ord gör just nu fyra bankdirektörer sömnlösa. Det handlar om kontracykliska buffertar. Kontra… vadå? säger 99 procent av den svenska befolkningen. Men de verkställande direktörerna på Sveriges fyra storbanker är sedan i fredags plågsamt medvetna om kontracykliska buffertar. Det kan innebära att de tvingas sätta av många miljarder i extra reservkapital. Det innebär också med stor sannolikhet att aktieägarna kan glömma extra utdelningar de kommande åren. Och att Nordeas lönsamhetsmål på 15 procent på eget kapital kommer att begravas. Ett bakslag för Nordeas nya ordförande Björn Nalle Wahlroos.
Vi tar det från början. Finansmarknadsminister Peter Norman kallade i fredags till presskonferens. Där meddelade han att regeringen tagit beslut om ökade kapitaltäckningskrav för de fyra storbankerna, Swedbank, Nordea, Handelsbanken och SEB, från och med januari 2013. Kraven var betydligt tuffare än vad både bankerna och bankanalytikerna hade räknat med. Det vill säga regeringen kräver rejält med reservkapital i bankvalven som skydd mot finansiella kollapser i kristider. Ju högra kapitalbas desto lägre lönsamhet, allt annat lika.
År 2015 ska storbankerna ha en kapitalbas som motsvarar 12 procent av de riskvägda tillgångarna. Men det är nu vi kommer till det där obegripliga uttrycket, kontracyklisk buffert. Utöver de 12 procent kan det bli ett extra påslag för bankerna på maximalt 2,5 procent i form av en kontracyklisk buffert som aktiveras vid goda tider med hög utlåning. Totalt alltså en maximal kapitalbas på 14,5 procent.
På presskonferensen i fredags beskrevs de särskilda buffertarna som något mycket avlägset. Idag är det ju kris i hela Europa. Men Riksbankschefen Stefan Ingves verkar vara av en annan åsikt. I tisdags när Riskbanken kom med sin stabilitetsrapport sa att han att om de kontracykliska buffertarna hade funnits i dag hade vi år haft ett ordentligt påslag. Det fick bankdirektörerna att darra till ytterligare en gång – de ”hemska” kontracykliska buffertarna ligger närmare i tiden än vad de trodde. Samtidigt famlar de i mörkret. Ingen vet nämligen än vem som avgör buffertarnas storlek. Regeringen har inte gett något besked och aktiemarknaden spekulerar i något nyinstiftat finansråd.
Det är svettigt i bankpalatsen just nu och aktieägarna kan nog redan nu utgå från att vårens utdelning kommer bli ordentlig nedbantad.

Om bloggen

Börsbloggen hjälper dig att hålla koll på finansmarknaden, dina aktier och fonder.

Tillsammans med Wall Street-bloggen ger den en bild av de stora affärerna och snackisämnena på handlargolven på båda sidor av Atlanten. Här finns nyheter och kommentarer om de viktigaste händelserna och trenderna på börsen just nu.

Medverkar gör SvD Näringslivs medarbetare Patricia Hedelius, Andreas Cervenka, Carolina Neurath, Nils-Olof Ollevik, Jan Almgren, Erik Bergin och Jacob Bursell.

Följ börsen på SvD.se/bors
Patricia Hedelius

Riksbanken har släppt sargkanten och kräver att bankerna behåller eller ökar sitt pengaförråd. Men med tanke på att Riksbanken inte drar sig för att rycka ut och rädda ansiktet på de svenska bankerna kan man undra hur trovärdig myndigheten egentligen är.

Att Swedbank var illa ute under finanskrisen är numera ingen hemlighet. Men 2008 var det inte lika lätt att veta. Swedbank gjorde sitt bästa för att släta över och låtsas som att allt var som vanligt. Inte ens när köerna av kunder som ville ta ut sina pengar ringlade allt längre medgav banken att det fanns problem. Det intressanta i sammanhanget kanske inte är att ett företag i en utsatt situation väljer strutstaktiken. Men att myndigheter som Finansinspektionen, Riksgälden och Riksbanken, samtidigt, väljer att jamsa med och dra ett par rövare i syfte att hålla bankkunder och media i ovetskap är betydligt läskigare och inget annat än förmynderi.

Myndigheternas dimridåer sparade sannolikt Swedbanks aktieägare minst ett par miljarder eller räddade till och med hela banken. Som bekant har aldrig banker kundernas förvarade i kassavalvet utan det mesta har andra kunder lånat.  Hade köerna fortsatt ringlat ännu längre hade banken riskerat att gå omkull. Så i det större perspektivet, värnandet om svensk stabilitet, går det kanske att förklara agerandet men även om det finns goda skäl kostar det mycket förtroendekapital att tumma för mycket på sanningen.

Med tanke på Riksbankens sidsteppande nyligen när det gällde Swedbanks återköp verkar man inte heller ha någon hög ambition att återskapa förtroendet. Enligt Riksbankens stabilitetsrapport från i maj uppmanades bankerna att behålla eller öka sina förråd av pengar. När SvD Näringsliv avslöjade att Swedbank trots Riksbankens rekommendationer fört över 5 miljarder kronor till sina aktieägare genom att köpa tillbaka aktier blev förvisso reaktionerna mycket starka men inte från det väntade hållet. Finansminister Anders Borg flög bokstavligen i taket under en intervju med Ekot. Riksbanken å sin sida valde att istället för att kritisera Swedbank offentligt, tona ned vikten av sina egna rekommendationer.

I senaste stabilitetsrapporten från Riksbanken är det dock återigen hårdhandskarna som gäller. Myndigheten upprepar att bankerna ska ha oförändrat eller öka sitt förråd av pengar, men nu är det betydligt mer pengar som ska sparas. Glasklart? Eller är det någon, som liksom jag, undrar vad som verkligen gäller när det börjar blåsa snålt och bankerna trycker på för att dela ut mer pengar till sina aktieägare.

 

 

Andreas Cervenka

Läget för Europas banker börjar bli allt svettigare.

Under 2011 löper europeiska bankobligationer värda 654 miljarder dollar ut.

Det är samma sak som att långivarna förväntar sig att få tillbaka sina pengar. För att skaka fram dessa summor krävs att bankerna lyckas sälja nya obligationer.

I höst har det varit lika lätt som att kränga glögg på stranden en het sommardag.

Hittills i år har bankerna sålt obligationer för 413 miljarder dollar, rapporterar Financial Times. Därmed återstår ett hål på nätta 241 miljarder dollar, runt 1700 miljarder kronor. Och nästa år ska skulder för 720 miljarder dollar ersättas.

För att lösa problemet försöker bankerna snabbt göra sig av med tillgångar. Mäklarfirman Morgan Stanley räknar med att bankerna kommer att sälja tillgångar för 3 300 miljarder dollar de närmaste åren.

Förutom för att betala skulder behöver bankerna även stärka sina kassor för att klara alla nya krav på större kapitalreserver.

Europeiska centralbanken ECB överväger också att göra det lättare för bankerna att låna av banken.

Men det är inte bara banker som har behov av att låna pengar för att täcka skulder som förfaller, konstaterar FT.

Sammanlagt, inklusive bankerna, uppgår företagens lånebehov till 4 000 miljarder dollar, eller 28 000 miljarder kronor, fram till 2015 enligt Standard & Poor’s.

Här börjar också problemen. Företag har vanligen tre alternativ; låna av banken, ge ut egna obligationer eller sälja nya aktier.

När banker försöker minska snarare än öka sin utlåning, obligationsinvesterarna sitter på händerna och börsen faller så kan det bli svårt.

Hittills har marknaden för företagsobligationer klarat sig hyfsat, men det kan bli trångt i dörren under 2012.

Cash is king heter det som bekant. Under 2012 kommer denna gamla klyscha att vara mer sann än någonsin.

Andreas Cervenka

I kristider går många omkring och väntar på den stora KRASCHEN. Dagen då alla olycksbådande profetior kommer att slå in och nyhetssajterna fyllas med rubriker som FRITT FALL och BÖRSKAOS.

När börsen faller med fem procent eller mer på en enda dag är krismedvetandet alltid på topp.

Experterna luftlandsätts i landets tv-soffor och småspararna serveras allehanda råd av skiftande kvalitet.

Men spektakulära börskrascher är lite som åskoväder – det dundrar rejält en stund och sedan tittar solen fram igen.

De verkligt allvarliga börskollapserna gör desto mindre väsen av sig.

De kommer smygande, som öppna gaskranar som långsamt sprider sitt osynliga gift.

Först i efterhand förstår vi att kraschen är ett faktum.

Kanske är vi mitt inne i en sådan nedgång just nu.

Stockholmsbörsen hade vid lunchtid på fredagen fallit med en procent. Ingen orsak att stoppa pressarna kanske.

Om det inte vore för att det är den tionde raka dagen med backande aktiekurser.

Under denna period har börsen förlorat över tio procent av sitt värde. Sedan årsskiftet står Stockholmbörsen på minus  26 procent minus.

Även det globala indexet FTSE All World faller för tionde raka dagen.

Kraschen pågår alltså i tysthet för fullt.

Ända sedan 2008 har världsekonomin liknat en tågolycka i slowmotion.

Visad i normal hastighet är filmen en riktig skräckis. Men framvevad med en bildruta i veckan under tre års tid känns det som egentligen är en gigantisk skuldkrasch inte lika dramatisk.

Att Tyskland inte skulle lyckas hitta köpare till sina statsobligationer, något som inträffade tidigare i veckan, är ett scenario som för bara ett år sedan framstod som så osannolikt att den som fört fram det hade stämplats som riksidiot.

Ett stort antal bildrutor senare känns det ganska logiskt. Den avtrubbade marknaden rycker nästan på axlarna och börsen fortsätter falla. Lite varje dag.

 

 

 

Carolina Neurath

I veckan uppdagades att intäkterna i Sveriges sjätte största elbolag, Kraft & Kultur, har blåsts upp med 1,8 miljarder kronor. Förhoppningarna om stora framtida intäkter i företaget verkar ha redovisats som faktiska inkomster. Det har pågått i flera år och det har, enligt styrelsen, hittats av bolagets egen internkontroll – som alltså plötsligt en dag vaknat till liv. Självklart hade styrelse och styrelseordförande ingen aning om vad som hänt. I stället är de ”skakade av det vi just nu upplever”, som styrelseordförande Oddbjørn Schei uttrycker det i ett pressmeddelande.

I tisdags var vi nog många journalister som blev uppringda av en pr-firma som skulle hjälpa Kraft & Kultur att hantera krisen (och se till att rätt personer på bolaget skulle komma ut och förklara sig). De flesta medier tackade ja till intervjun med tillförordnade vd och ordförande som fick dundra ut sina budskap. Det blev snabbt tydligt att strategin, om vilka som skulle få bli syndabockar, var fastställd.

”Vi har använt två av de fem största revisionsföretagen i världen till att kontrollera och de har godkänt allt i tio år. De har inte hittat något av det här, och hur det går till vet inte jag”, sa Oddbjørn Schei till medierna.

Mycket är märkligt i den här historien. Men det mest förvånande är kanske att styrelseordförande inte börjar med att vända sig till sig själv och sina närmsta – sin styrelse, vd och riskansvariga – innan man slänger sig över revisorerna.

Det finns naturligtvis mycket att säga om högavlönade revisorer, och hur väl de gör sitt jobb i förhållande till inkomst. Men det blir lite osmakligt när vd och ordförande i ett bolag skäller ut sina revisorer för något som bolagets egna medarbetare inte har haft koll på under flera år. Uppenbarligen har dessa bolagstoppar glömt en liten parentes: styrelsen har alltid högsta ansvaret för vad som sker i ett bolag. Det är knappast revisorerna som gått in och manipulerat räkenskaper för att bolagets anställda skulle få högre bonusar. Att en revisor blundar är en sak som kan kritiseras, men att tro att revisorerna själva har högsta ansvaret för bolaget är ett stort missförstånd. Styrelsen borde kanske ha läst på aktiebolagslagen först, i stället för att ringa pr-konsulter.

Patricia Hedelius

Med inhoppet i Danske Bank vill Christer Gardell göra om samma resa som i Swedbank. Men likt vargen jagar han sällan ensam. Cevians vapendragare Parvus uppges också ha köpt på sig aktier i Danske Bank och nu vill fonderna tillsätta en ny vd.

Danske Bank passar som hand i handsken för Christer Gardell och Cevian. Banken tog synnerligen ett par hårda smällar under finanskrisen. Efter det rekorddyra köpet av finska Sampos bankverksamhet var kassan barskrapad. Säljaren Björn Wahlroos uppges ha skrattat hela vägen till banken över vd Peter Straarups prisokänslighet. Snart stod det också klart att det var ett köp av grisen i säcken för Danske. Sammanslagningen av den finska verksamheten mer eller mindre havererade. Samtidigt gjorde sig överhettningen i Baltikum smärtsamt påmind och Danske fick ta stora förluster i sin nyköpta baltiska verksamhet. Som grädde på moset havererade Irlandssatsning, och den danska hemmaverksamheten drabbades av lågkonjunktur och fastighetskris.

Cevian är sällan helt ensamma när det ger sig in i nya investeringar. Skall man tro uppgifter till SvD näringsliv har också redan favorit kollegan Parvus gjort gemensam sak med Cevian. Parvus har slagit följe med Cevian i en rad olika bolag tidigare, däribland Lindex och Volvo. Parvus grundare Mads Eg Gensmann är dansk och kan det lokala näringslivet på sina fem fingrar.

En klassisk styckning av banken i mindre delar ligger nu i korten. Men det kanske inte blir nödvändigt eftersom det finns en hel del att göra utan att börja skära i verksamheten.

Att banken inte återhämtat sig är sedan finanskrisen är tydligt. Bara i år har aktien tappat nästan halva sitt marknadsvärde och till slut tillkännagav Peter Straarup att han nu kastar in handduken, nästa år ska en ny vd finnas på plats.

Att rederijätten Maersk kontrollerar drygt 20 procent av Danske hindrar knappast Gardells planer. Maersk uppges vara beredda att, vid det här laget, testa det mesta för att få ordning på banken. Det lämnar i sådana fall stort utrymme för Christer Gardell och hans aktivistkompisar att tillsätta både vd och styra strategin för att maximera sin investering. Men Maersk får se upp, Cevian och aktivistfondernas långsiktighet är i bästa fall de vi oftast definierar som kortsiktigt ägande. När önskad avkastning är uppnådd är det bara tack och hej för den här gången som gäller.

 

Jan Almgren

Nordea gör det. Swedbank likaså. SEB flaggar för att de kommer att göra det medan Handelsbanken singlar miljarder över sina anställda. Det handlar om personalnedskärningar hos bankerna och som vanligt är det en av storbankerna som går sin egen väg.
Igår kom beskedet att Swedbank planerar att göra sig av med anställda. Informationsdirektör Thomas Backteman talar om en anpassning till en ny verklighet. Högre kapitalkrav i kombination med lägre aktivitet på aktie- och transaktionssidan gör att banken måste spara. Liknande argument förs fram hos SEB och Nordea, även om den senare med ordförande Björn Wahlroos i spetsen mer uttalat också vill ha upp sin avkastning.
Just i det här läget får Handelsbanken rubriker av ett helt annat slag. ”Miljardregn över SHB:s anställda” stod att läsa i den rosa konkurrenten häromdagen. Det handlar om vinsthandelsstiftelsen Oktogonen och de 14 miljarder som stiftelsen förfogar över och som kommer att delas ut till anställda, hög som låg, när det blir pension. Det är fascinerande hur Handelsbanken hela tiden lyckas visa upp en annan bild när konkurrenterna svettas i olika krislägen.
När krisen i Baltikum för två år sedan nästan höll på att knäcka Swedbank och fick ner SEB i brygga seglade Handelsbanken obekymrat vidare. När Nordea nu får utstå spott och spe för sin dyra vd-våning på Östermalm är det ingen som haft några allvarligare synpunkter på Handelsbankens vd Pär Bomans bostadsförmåner. Och när alla de tre andra storbankerna bantar personalen delar Handelsbanken alltså ut feta pensionscheckar (även om de naturligtvis genomför besparingar).
Den bonuslösa banken med urstarkt varumärke tycks klara finanskriser och skuldkriser utan strapatser och fläckat rykte. Det imponerar. Den profillösa vd:n Pär Boman syns visserligen nästan aldrig i media och bankens ordförande är det få som överhuvudtaget vet namnet på (Hans Larsson). Ledningen gör sig osynlig för omvärlden och hoppas att det goda varumärket fixar skivan. Räcker det om krisen även kommer till Handelsbanken.

Andreas Cervenka

Minns ni Island? Öriket som på grund av expansionsgalna banker förvandlades till en superbelånad hedgefond? Nu har det gått tre år sedan kraschen.

Och idag rankar marknaden landet som en säkrare plats att parkera pengarna än eurozonens tredje största ekonomi Italien.

I alla fall att döma av priserna på kreditförsäkringar mot konkurser, så kallade credit default swaps på finansspråk.

Igår, när paniken återigen spred sig över Europa, kostade det 601 000 dollar om året att försäkra ett femårigt lån på tio miljoner dollar till Italien. I april var siffran 100 000 dollar.

Motsvarande kostnad för Island är 347 000 dollar om året.

Det är även mindre än för Spanien där kostnaden igår var 487 000 dollar och även under nivån för Belgien; 350 000 dollar.

Och faktiskt inte alltför långt över vad det kostar att försäkra sig mot en konkurs i AAA-landet Frankrike där en femårig cds handlas i 233 000 dollar, enligt Bloomberg.

Den som hade satsat alla sina pengar på ett sådant scenario för ett år sedan  skulle idag vara en ytterst förmögen person.

Eurosjukans snabba spridning gör att många av kontinentens storföretag betraktas som säkrare än till och med valutaunionens största land Tyskland.

Att försäkra sig mot en konkurs i industrikonglomeratet Siemens kostar 84 000 dollar för ett tiomiljonerdollars lån.

För bolagets hemland Tyskland är motsvarande siffra 98 000 dollar.

Men frågan är hur rättvisande cds-priserna är.  Handelsvolymerna har fallit eftersom uppgörelsen kring Greklands lån har fått investerare att misstänka att försäkringarna inte kommer att gälla om de dystopiska farhågorna om Europa besannas, skriver Financial Times.

När skuldkrisen fortsätter att förvärras blir det allt mer ont om gömställen.

 

 

 

Patricia Hedelius

Det är mer än tio år sedan som möjligheten att stämpla kostnader och intäkter som extraordinära försvann. Men företeelsen finns i högsta grad kvar. Svart bälte i att använda undanflykten extraordinära poster har Electrolux.

Intäkter, men i huvudsak kostnader, lyfts ofta ur börsbolagens rapportering och beskrivs i stället som jämförelsestörande.  Aktieägare, kunder och långivare får därmed en förskönande bild av hur bolagets verksamhet går. Ett av de bolag som satt jämförelsestörande poster i system är Electrolux. Trots att vitvarutillverkaren de senaste tio åren haft oräkneliga sparprogram beskrivs rationaliseringarna som extraordinära, något som inte kan tillskrivas den dagliga verksamheten.

Beteendet är inte långt ifrån att kunna beskrivas som en systematisk bluff. För visst är det märkligt att något så extraordinärt pågår hela tiden?

Idag på bolagets kapitalmarknadsdag aviserar Electrolux ytterligare åtgärder som sammantaget ska ge besparingar på 2,6 miljarder kronor. Med tidigare kostnadsprogram, det sjuttioelfte i ordningen som Pippi Långstrump skulle uttrycka det, uppgår sparandet just nu till sammanlagt 5,1 miljarder kronor.

Men det är klart att kostnaderna för att spara måste spelas ned för annars kan inte vd Keith McLoughlin få bonus och nå en årlig ersättning på 75 miljoner kronor. Att Electrolux ligger långt ifrån målet om 6 procentiga marginaler och troligen kommer fortsätta att underprestera en lång tid framöver pratar man också tyst om.

Men en viss trötthet över Electrolux ständiga problem och bortförklaringar märks dock på börshumöret och Electrolux straffas idag med ett kursfall på drygt 7 procent. Det är bara att hoppas att fler lyfter blicken och noterar, liksom den lille pojken i HC Andersens saga, att Kejsaren faktiskt är helt näck.

 

Patricia Hedelius

Glöm J, nu är det i bästa fall W eller värsta fallet M som gäller när den väntade konjunkturutvecklingen ska skildras.

Efter krisen 2008 blev det en het debatt om hur den ekonomiska återhämtningen skulle utveckla sig. Många experter varnade då för en ’dubbel dip’ och att den ekonomiska tillväxten skulle komma av sig innan en riktigt stark återhämtning kunde bli aktuell igen. Kort och gott så skulle få uppleva en återhämtning i formen av bokstaven W.

I samband med börsrallyt som startade våren 2009 visste helt plötsligt alla att det istället var bokstaven J som räknades och dubbel dipparna ansågs vara både för pessimistiska och förlegade.

Trots att vi nog alla vara överens om att någon J-återhämtning knappast är aktuell nu, har bokstavskramarna kommit av sig. Jag vet inte om det är djupet och omfånget av den pågående skuldkrisen som gör det svårt att välja en ny bokstav. Men så svårt kan det inte vara. För den som vill går det att återvinna, dubbeldipparna som pratade sig varma om W kanske inte hade så fel. Men med tanke på nuvarande utveckling så måste W beskrivas som mycket optimistisk med tanke på den branta lutningen uppåt i slutet av bokstaven. Vill man vara verkligen pessimistisk så är det läge att lansera en ny variant på bokstav, dubbel L. Eller för den som vill vara den värsta pessimisten är det enda rätta att ta tag i bokstaven M.