Annons

Börsbloggen

Andreas Cervenka

Andreas Cervenka

”Aktier slår alltid statsobligationer”.

Denna sanning har under decennier styrt hur pengar placeras över hela världen.

Det är bara ett problem. Det stämmer inte längre.

I alla fall inte i USA.

Där har köpsuget efter statsobligationer gjort att de varit en bättre placering än aktier mätt över de senaste trettio åren. Det rapporterar nyhetsbyrån Bloombergs.

Långa amerikanska statspapper har gett en avkastning på i genomsnitt 11,5 procent per år de senaste tre decennierna, mätt till och med den 30:e september i år. Det ska jämföras med aktieindexet S&P 500 som avkastat 10,8 procent om året under samma period, enligt analysföretaget Bianco Research.

Det är en historisk bedrift. Obligationer har inte slagit aktier över en så lång period som 30 år sedan 1861, säger professor Jeremey Siegel på University of Pennsylvania till Bloomberg.

Förklaringen är den stora efterfrågan på säkra placeringar efter finanskrisen.

När fler vill köpa obligationer pressas räntan ned. Fallande räntor på obligationer är samma sak som att priset på dem ökar.

Den som suttit med amerikanska statsobligationer har alltså fått se sina innehav stiga kraftigt i värde.

Räntan på tioåriga amerikanska obligationer är idag 2,32 procent, jämfört med 3,77 procent så sent som i februari i år.

Amerikanska statspapper har under denna period ökat i värde med 8 procent år enligt Merrill Lynch obligationsindex, skriver Bloombergs.

Reaktionen kan tyckas paradoxal eftersom det var oro för USA:s skenande statsskuld som bidrog till finansoron i början på augusti. Istället har alltså många rusat för att köpa.

Det överraskade många kända placerare, tillexempel Bill Gross på fonden Pimco, som början på året sålde sina amerikanska statspapper, något som han senare medgett var ett misstag.

Men professor Jeremy Siegel tror att det blir svårt för obligationer att fortsätta slå börsen.

”Den kraftiga uppgången för obligationer är något som händer en gång på tusen år, men det är matematiskt omöjligt för obligationer att uppnå liknande avkastning i framtiden”, säger han till Bloomberg och menar att aktier därför kommer att återta ledartröjan.

 

Om bloggen

Börsbloggen hjälper dig att hålla koll på finansmarknaden, dina aktier och fonder.

Tillsammans med Wall Street-bloggen ger den en bild av de stora affärerna och snackisämnena på handlargolven på båda sidor av Atlanten. Här finns nyheter och kommentarer om de viktigaste händelserna och trenderna på börsen just nu.

Medverkar gör SvD Näringslivs medarbetare Patricia Hedelius, Andreas Cervenka, Carolina Neurath, Nils-Olof Ollevik, Jan Almgren, Erik Bergin och Jacob Bursell.

Följ börsen på SvD.se/bors
Carolina Neurath

Den statliga banken SBAB ökade sitt rörelseresultat till 197 miljoner kronor under det tredje kvartalet, från 75 miljoner motsvarande kvartal i fjol. Och precis som hos storbankerna har bolånemarginalerna stigit, det vill säga man tjänar allt mer på sina bolånekunder.

SBAB:s ränteintäkter steg under kvartalet till 2,8 miljarder kronor, från 1,6 miljarder motsvarande kvartal förra året. Visserligen stiger kostnaderna också, men gapet mellan de egna kostnaderna och intäkterna resulterade ändå i en vinst – räntenetto – på 378 miljoner kronor för kvartalet. Nya siffror från jämförelseföretaget Compricer, som SvD tagit del av, visar att skillnaden mellan bankernas tremånadersränta för bolån och Stiborräntan (räntan som bankerna får betala när de lånar pengar mellan sig) har vuxit stadigt i höst. SBAB:s tremånadersränta låg i oktober 1,7 procentenheter över Stiborräntan. Det kan jämföras med att den i oktober i fjol låg 1,2 procentenheter över. Bankerna har ibland hävdat att Stibor inte är relevant att jämföra med, men det är trots allt deras internränta som ger en tydlig indikation på hur marginalerna mot kunderna sväller.

I går meddelande Riksbanken att man justerar sin räntebana, och räknar med att behålla en lägre ränta längre än vad som tidigare prognostiserats. SBAB:s ordförande Arne Liljedahl har i en intervju med SvD Näringsliv sagt att bankerna inte kommer att följa efter och sänka sina boräntor i takt med Riksbanken. Och SBAB ska inte längre agera prispressare. SBAB har legat på statens säljlista sedan förra mandatperioden. Men oppositionen drev i våras i genom ett säljstopp, så än är den i hundra procent statligt ägo. Därför blir det lite prekärt att ministrarna ständigt skäller på storbankerna, när det inte ser mycket bättre ut på den egna bakgården.

Patricia Hedelius

Som sista bank presenterar SEB en överraskande stark rapport som fick börsen att jubla. Liksom i de andra bankerna tar SEB allt bättre betalt för sina bolån. Samtidigt mörkar banken sin bonus avsättning.

Trots sin relativt stora investmentbank verksamhet klarade SEB att balansera effekterna från kvartalets skuldkris rädsla. Provisionsnettot där mycket börsrelaterade intäkter bokförs hamnade på 3.499 miljoner och översteg därmed förväntningarna på 3.271 miljoner enligt SME Direkts sammanställning.

Även om SEB inte lyckades leverera lika bra resultat från in- och utlåningen så förbättrade banken räntenettot jämfört med förra kvartalet. Men de 4.143 miljoner kronorna var något sämre än snittprognosen på 4.249 miljoner. Liksom de övriga storbankerna har SEB lyckats öka sina marginaler på de svenska bolånekundernas bekostnad. Med hur mycket vill inte SEB ange i rapporten. SEB förklarar också det bättre räntenettot med att banken precis som Nordea lyckas ta bättre betalt marginaler på kundernas inlånade pengar. Förutom otydliga bolånemarginaler i rapporten undviker SEB att ange exakt hur mycket bonus som banken räknar med att avsätta till sina anställda för årets första nio månader 2011. Det var förra året som SEB efter hård bonuskritik slutade med redovisningen.
SEB gladde marknaden liksom Swedbank och Nordea gjort tidigare med nya kostnadsmål. Vd Annika Falkengren räknar med att 2011 års kostnader på 24 miljarder ska kunna hållas 2014. Det innebär att banken de närmaste tre åren måste spara 3 miljarder kronor.
Bankerna dras upp i dagens allmänna börsyran efter räddningspaketet. Bäst går Nordea efter gårdagens kapitalmarknadsdag men SEB är god tvåa med sin starka rapport. Att banken har 16 miljarder kronor i statspapper till skuldkrisande länder, däribland Grekland satte sig därmed inte på börshumöret. Handelsbanken, som kommer tvingas avsätta nästan 10 nya miljarder kronor enligt Finansinspektionen i och med nattens framförhandlade tuffare kapitalkrav vid EU toppmötet, fick dock se sin aktie släpa efter de andra.

Carolina Neurath

”Vi jobbar hårt med din pension. Du kan ha annat för dig.”

Så lyder en reklamslogan från SPP Liv. Medan spararna har annat för sig hanterar pensionsjätten miljardbelopp på ett mindre föredömligt sätt. Först skeppas nära en halv miljard ut ur bolaget till storägarna i form av utdelningar, som man nu tvingas ta tillbaka. Orsaken är SPP:s pressade finansiella ställning (kallad solvensgrad).

Svaret på frågan om hur kundernas pensioner påverkas gavs delvis i ett brev som bolaget skickade ut till 45 000 pensionärer för en tid sedan, som jag uppmärksammade här. Där framgick att SPP inte kan värdesäkra pensionerna i år, vilket man även har haft svårt för tidigare år. Det betyder att utbetalningarna till pensionärerna blir lägre än inflationen, eftersom bolaget har haft svag utveckling på sina tillgångar. Det här har slagit mot kunderna men fram till nu inte mot aktieägarna. SPP har, bara de senaste två åren, delat ut totalt 470 miljoner kronor till ägarna. Den största utdelningen skedde i juni, tidigare i år, och uppgick till nära 400 miljoner kronor.

Nu, drygt fyra månader senare, tvingas bolaget ta in pengarna och mer därtill av ägarna – norska börsnoterade pensionsjätten Storebrand. Totalt tas 1,5 miljarder kronor in. Är det här vad som betyder att jobba hårt med kundernas pensioner: att kasta pengar ut och in i bolaget (transaktioner kostar).

Ingen kunde med säkerhet förutse börsens skakiga resa och att situationen för flera livbolag skulle börja svaja avsevärt. Men att scenariot inte ens verkar ha funnits på kartan när man fastslog utdelningarna är förvånansvärt. Det saknas uppenbarligen långsiktigt tänkande i SPP. En ingrediens som kunde vara bra att ha i ett bolag som förvaltar miljontals sparares framtida pensioner.

Patricia Hedelius

Skuldkris och tuffare kapitaltäckningskrav är inget som bankernas aktieägare tänker betala för. Det blir allt tydligare när nu Swedbank, som andra bank efter Nordea, redovisar sina vinster för kvartalet.

Gemensamt för de svenska bankerna är att de under året passat på att höja sina bolånemarginaler för att försvara sina vinster. Hittills har Nordea och Swedbank redovisat hur räntenettot, där intäkter från inlåning och utlåning samlas, visat en imponerande styrka. Den svenska bankrörelsen i Swedbank har till exempel ökat sina intäkter med 26 procent sedan motsvarande period i fjol. Bankerna verkar därmed inte ha några problem med att anpassa sig till tuffare kapitaltäckningskrav. Hittills har aktieägarna och banken med andra ord lyckats skjuta över kostnadsökningarna till kunderna. Swedbank vill till skillnad mot Nordea inte ange med hur mycket banken har höjt sina bolånemarginaler, men att det är en viktig förklaring till vinstökningen och förväntningarna om en fortsatt positiv utveckling bekräftas av finanschef Göran Bronner.

Att banker gör som företag mest – passar på att öka sina vinster när det går, må reta gallfeber på politiker och kunder. Men analytiker och aktieägare applåderar att kärnverksamheten visar styrka. Swedbank aktien är upp 3 procent i den inledande börshandeln.

I övrigt stördes Swedbank betydligt mindre av den pågående skuldkrisen än Nordea. Swedbank lyckades slå marknadens förväntningar på en rad andra punkter och gladde även marknaden med en ny bantningskur. Vd Michael Wolf flaggar för att kostnaderna 2012 ska vara oförändrade i jämförelse med 2011. Det betyder med att fler bankjobb hänger löst och att kostnadsfokus får fortsätta råda. De svenska bankerna är numera det perfekta exemplet på mean and lean, och så länge kunder finner sig i det så kan aktieägarna skratta hela vägen till just – banken.

 

Andreas Cervenka

 

Om aktieägarna i Europas krisande banker har så liten tilltro till sina företag att de inte är villiga att skyffla in mer pengar ens till extrema reapriser, varför ska en deltidsarbetande städerska i Lyon eller Düsseldorf ens komma på tanken att kliva in och betala i deras ställe?

Se där en fråga att suga på efter helgens EU-toppmöte.

Uppgifterna om hur mycket nya friska pengar som behövs i det europeiska banksystemet har tidvis varit lika många som antalet svarta limousiner utanför EU:s högkvarter.

Men enligt bland andra Financial Times tycks euroeliten ha fastnat vid summan 108 miljarder euro, cirka 985 miljarder kronor.

I diskussionerna förutsätts att en hel del av dessa pengar ska komma från Europas skattebetalare.

Det är i alla fall vad det segdragna ordkriget mellan stormakterna har handlat om.

Frankrike vill kunna använda den gemensamma nödfonden EFSF för att slippa stötta sina banker med pengar ur egen ficka och därmed riskera att förlora kreditbetyget AAA (och Sarkozy sin prestige).

Det skulle betyda att notan petades in genom brevlådan hos ett antal miljoner invånare i en lång rad andra euroländer, inte minst i Tyskland som för övrigt har fullt sjå med att rädda sina egna banker.

Men varför ska medborgare överhuvudtaget agera socialtanter till privatägda vinstdrivande företag?

Det är faktiskt en högst berättigad fråga.

Lite siffror:

108 kan jämföras med 134. Så många miljarder euro tjänade Europas banker bara under 2010, enligt en sammanställning från konsultföretaget McKinsey. Efter skatt.

Under åren 2005 till och med 2009 var vinsten sammanlagt 670 miljarder euro.

Det akuta kapitalbehovet på 108 miljarder euro motsvarar alltså mindre än en genomsnittlig årsvinst för dessa bankers aktieägare.

Att det inte skulle gå att skaka fram detta belopp utan att blanda in dagisbarn, pensionärer och sjuka är mycket svårt att förstå.

Ta franska banker som exempel. De behöver visserligen inga pengar alls, enligt dem själva.

Men marknaden gör en annan bedömning och värderar dem betydligt lägre än deras eget bokförda kapital.

Att hitta någon som kan fylla på kassavalven borde gå fort. Bara att kopiera upp ett exemplar av senaste ägarförteckningen.

De tre storbankerna BNP Paribas, Societe Generale och Credit Agricole betalade ifjol ut totalt 5 miljarder euro i utdelning till aktieägarna. Och då var 2010 ändå ett rätt risigt år.

Om bankerna vore så solida som de själva säger borde deras aktieägare springa ned varandra för att få teckna till de låga aktiekurser som kan bli aktuella i en nyemission.

Det verkar de alltså inte göra.

Det är lätt att förstå. I det osäkra läge som råder är det förstås bekvämt att låta någon annan bära den största risken.

När det vänt upp finns gott om tid att hoppa på tåget igen.

Särskilt i länder där bankräddningar är mest aktuella som Spanien, Italien och Portugal där framtidsutsikterna är minst sagt dimmiga.

Tyvärr kan det bli så att redan pressade statsbudgetar i Europas belastas med ännu en omgång bankstöd.

Men det måste vara det absolut sista alternativet.

Varje lands finansdepartement borde kalla upp de stora aktieägarna i krisbanker på enskilda kvartsamtal. En efter en.

Zero småprat. Noll droppar kaffe. Inga italienska mandelskorpor. Bara en enda, rak fråga.

Hur mycket satsar ni?

Om de svävar på svaret längre än någon sekund ska de tvingas lämna ifrån sig sina aktier på vägen ut genom dörren.

 

Carolina Neurath

Det har blivit ett etablerat karaktärsdrag hos Anders Borg att ondgöra sig över storbankerna. Ett huvudtema i kritiken rör nya kostsamma regelkrav som bankerna skyfflar över på kunderna. Finansministern anser inte att svenska bankkunder ska behöva betala för de nya regler som tvingar bankerna att öka sitt eget kapital. I stället borde ägarna acceptera sämre lönsamhet. Det är lätt att hålla med när vi faktiskt vet vad som drivit fram de här reglerna: bankernas eget beteende. Men även om en minister skriker sig hes får det möjligen storbankerna att anteckna, om ens det. Den stressande pulsen och krismötena uteblir på bankkontoren. Tilltuffsning från ministrar börjar bli vardag. Nu har även tonerna blivit högre från våningen under Borg. Finansmarknadsminister Peter Norman verkar också ha kommit på samma sak: att skälla på banker är en ”win-win-situation”. I de bästa av världar skulle det kunna leda till förändring, samtidigt som man som politiker uppfattas tuff och handlingskraftig. Peter Norman sa till SvD Näringsliv redan förra veckan att det är ”oacceptabelt att bankerna höjer sina bolånemarginaler till kunderna”. I onsdags röt han till igen med exakt samma budskap som veckan innan. Staten är ändå delägare i Sveriges största bank Nordea. Kanske skulle en rak dialog mellan ägare och ledning kunna vara ett alternativ när bankerna uppenbarligen slagit dövörat till den offentliga uppläxningen. Genom den monopolliknande ställning som de fyra storbankerna utgör är det lätt att putsa av sig lite onda ord. Det skulle sannolikt behövas lika högljudda bankkunder som ministrar för någon förändring. Urvattnad politisk ilska i medierna verkar vara en måttligt lyckad metod.

Carolina Neurath

Vid den här tiden för ett år sedan var vi mitt uppe i en granskning av de fyra stora revisionsbyråerna. För första gången bländades branschen av medieljuset. Ett av de allvarligare avslöjandena var att tillsynsmyndigheten Revisorsnämnden var tandlös när det gällde åtgärder mot revisorer som misskött sig. En ”varning” var i praktiken verkningslös. Samtidigt framgick att en del av myndighetens tillsyn är utlagd på branschorganisationen FAR, som i sin tur kontrolleras av de fyra revisionsjättarna. Dessutom har Revisorsnämndens egen sammansättning starka kopplingar till dem de är satta att granska. SVT:s Rapport kunde då slå fast att Revisorsnämndens tjänstemän flera gånger hade rekommenderat strängare åtgärder men nämndens ledamöter, som till stor del utgörs av revisorer från de stora revisionsbyråerna, körde över tjänstemännen och beslutade om mildare straff för sina gamla kollegor. Veckans uteblivna åtgärd (en ”erinran” är i praktiken lika med utebliven åtgärd) mot den tidigare HQ-revisorn Johan Dyrefors är talande. Det är nu fritt fram för revisorn att ta plats i andra finansiella bolag. Revisorsnämnden skriver att revisorn ska upptäcka ”väsentliga fel”. Några sådana har revisorn inte upptäckt i HQ Bank, åtminstone inte tillräckligt väsentliga för att dra i handbromsen. De som granskat HQ-fallet hittills, däribland FI och olika advokatutredningar, är inte på samma linje om att det råder brist på ”väsentliga fel” i årsredovisningarna i en av Sveriges största bankhärvor. I Revisorsnämndes yttrande framgår att en revision inte behöver ge ”absolut säkerhet” att årsredovisningen inte innehåller väsentliga fel. Det är, med andra ord, en signal till alla andra revisorer att det är okej att skriva under en felaktig årsredovisning. Det är tillåtet att låta bolag fuska. Beslutet gör att branschens hela existerande på nytt kan ifrågasättas, och inte minst tillsynsmyndigheten som ska vara den nålsvassa granskaren av branschen.

Patricia Hedelius

Allt nitty-gritty arbete med Ericsson börjar löna sig. Vinstlyftet för kvartalet är i och för sig bra men än mer positivt är att Ericsson nu är rustade för hotet om en fallande efterfrågan bland kunderna, operatörerna.

Låga kostnader och en växande försäljning gör underverk med vinster. Ericsson lyfte sin 20 procent över marknadens förväntningar. Ericsson har genom åren satsat mycket på att bygga ut sina tjänster i eftermarknaden. En strategi som känns igen från världens stora bilmärken som med god lönsamhet driver sina egna verkstäder kopplade till varumärket. Genom att kontrollera eftermarknaden förblir kunden bunden till bilmärket för att få den bästa servicen.

Servicestrategin börjar nu betala sig för Ericsson. Affärsområdet Global Services visade en stark utveckling med högre lönsamhet än väntat. Förhoppningsvis är det en utveckling som fortsätter eftersom nätverkskunderna, operatörerna, börjar tumma på sina investeringsplaner för att hålla jämna steg med skuldkrisens effekter.

Plumpen i Ericssons rapportprotokoll stavades bruttomarginalen som blev svagare än väntat. Även om det finns en fortsatt risk för en fortsatt glidning neråt nästa kvartal, bör Ericsson kunna jobba lite mer med att hålla kostnaderna under kontroll för att parera fallet.

Till sist är det bara att konstatera att vd Hans Vestbergs försäkran om att Ericsson fortfarande är starkt engagerad i mobiltelefonerna är en besvikelse. I synnerhet när han i nästa mening upprepar det mångåriga mantrat att mycket måste göras för att återställa lönsamheten, men att det kommer ta tid.

 

Jacob Bursell

 

Så här två månader i efterhand är det lätt att glömma sensommarens gräl om det amerikanska skuldtaket. Det mediala sökljuset gled tillbaka mot Europa, där det nu förefaller ha parkerat tillfälligt. För att påminna om att den amerikanska krisen på inget sätt är över hänvisas till bloggen Zero Hedge, som i dag konstaterar att den amerikanska statsskulden för första gången ser ut att överstiga landets bruttonationalprodukt. Lämpligt nog ser detta ut att inträffa den 31 oktober, på Halloween. Ursprungsinformationen finns delvis här, i tabell 3.