Annons
X
Annons
X

Berglunds bira

Thomas Berglund

Thomas Berglund

Flamingo-go IPA (nr 88433)

Under Nöjesguidens ölmässa som hölls 30-31 januari anordnades en omröstning om ”Årets mikroöl”. Det stod mellan 18 olika brygder och vinnaren blev Flamingo-Go från PangPang Brewery. Det är ett öl som vi sorgligt nog har missat, men enligt Systemets provare är smaken ”humlearomatisk med tydlig beska, inslag av aprikos, bergamott, honung, halm och örter”. Tvåa blev Södra IPA från Södra Maltfabriken och trea Belgian Red Strong Ale som S:t Eriks Bryggeri tagit fram i samarbete med Samuel Adams. Nöjesguidens initiativ var välkommet, men vi hoppas att man hittar en lämpligare lokal nästa gång andan faller på.

Nästa initiativ i Stockholmstrakten är Vårens ölmässa. Datumen är 18-20 februari 2016 och platsen Nacka Strandmässan. Vårens ölmässa hålls parallellt med vinmässan Stockholm Wine Fair. Bakom mässan, som alltså arrangeras för första gången, står arrangören av Stockholm Beer & Whisky Festival, Marianne Wallberg. Som tydligen inte är nöjd trots framgångarna med  Stockholm Beer & Whisky Festival (återkommer som vanligt i månadsskiftet september-oktober).

Innan dess ska det emellertid rivas av många ölfestivaler i vårt avlånga land. Redan nu i helgen, 27-28 februari, är det dags för Uppsala Öl- och Whiskyfestival som också håll för första gången i år. Sedan följer Linköping Beer Expo den 28 mars i Linköping. Malmö Öl- och Whiskyfestival hålls 13-14 mars, och siktet är inställt på att festivalen ska bli bäst i Sverige. Över 100 utställare är planerna. Därefter följer Växjö Ölfestival den 11 april.

En öl- och whiskymässa är en lite större mässa som hålls i Göteborg 24-25 april. Något mindre är Falköpings ölfestival, som hålls den 9 maj och då för första gången. Finölsfestivalen #2 i Gävle, 15-16 maj, är som namnet antyder inne på andra varvet. Falkenberg Öl- och Whiskymässa går av stapeln 21-22 augusti. Samma helg, 22-23 augusti är det sedan dags för Stora öl – små bryggerier i Kalmar. Festivalen hyllar de små bryggerierna i Sverige och hålls på olika platser varje år. Ängö kvartersbryggeri håller i årets evenemang och man siktar på nytt rekord vad det gäller deltagande bryggerier.

Efter det går vi mot höst men öl funkar ju som bekant året runt. Växjö Öl- och Whiskyfestival äger rum 19-20  september. Stockholm Beer & Whisky Festival i Nacka Strand är naturligtvis ett måste för alla ölälskare 2-26 september och 1-3 oktober. Festivalen, som har mer än 20 år på nacken, räknade in 37100 besökare 2014! Söderbärke Mikroölfestival, SMÖF, som hålls 23-24 oktober kan å sin sida skryta med att nästan alla svenska småbryggerier och hembryggare är på plats. Carlstad Beer and Whisky Festival är en endagsfestival som ska försöka konkurrera med SMÖF den 23 oktober. Och sedan är vi tillbaka i Göteborg igen; All in beer fest, arrangeras 6-7 november i Eriksbergshallen. Borlänge Öl- och Whiskymässa anordnas i år 13-14 november och vill ni besöka Örebro Öl & Whiskyfestival, enligt uppgift en av de trevligaste bland de lite större festivalerna, bör ni boka helgen 27-28 november.

I det gemytliga (när det gäller öl kan man nog fortfarande använda den gamla klyschan) Danmark släpptes biljetterna till årets upplaga av Copenhagen Beer Celebration (1-2 maj) redan i oktober – det ”sa bara pang” och sedan var det lapp på luckan. Helgen den 28-30 maj och Ølfestival København på Lokomotivverkstædet kan dock – än så länge – planeras in av er som har möjlighet att göra en liten avstickare från öllandet Sverige.

Om bloggen


Berglunds Bira handlar huvudsakligen om öl.
Recensioner av nya brygder kommer att blandas med branschnyheter och trendspaningar. Intresset för kvalitetsöl har formligen exploderat de senaste åren och nya små hantverksbryggerier slår upp portarna i stort sett varje månad.
Förutom öl kommer bloggen också att ge utrymme åt akvavit, vodka, whisky, rom och andra ädla drycker (samt understundom alkoholfria alternativ).

Det enda som är helt säkert att bloggen aldrig kommer att handla om vin.

Thomas Berglund har varit med länge på Svenska Dagbladets redaktion. Han har tjänstgjort som redigerare, nattchef och reporter och med åren har passionen för god öl bara vuxit.
Du är välkommen att kontakta honom om tips, egna funderingar eller annat som rör bloggen på mejladressen thomas.berglund@svd.se.
Thomas Berglund

Vi brukar ibland referera till Ratebeer, den ledande tummelplatsen på nätet för världens ölentusiaster. Då handlar det ofta om ett betyg som högst kan bli 100/100 för ”style”/”overall”. Nu har man utsett världens bästa ölkrogar (”restaurant”) och pubar (”bar”) och åtta svenska finns med på listan. Det är emellertid endast två som platsar i krogkategorin, Akkurat och Man in the Moon, båda i Stockholm. I pubkategorin kvalar även Oliver Twist in och får sällskap av 3 små rum, The Rover och Ölrepubliken i Göteborg samt Malmö Brygghus och Hamnmästaren i Malmö. Stjärnor i Guide Michelin i all ära – detta måste väl ändå vara finare?

Vad vi kan bedöma har samtliga gjort sig förtjänta av utmärkelsen, men det finns onekligen några bra ölkrogar som vi skulle kunna addera. Frågan är väl vad en ”ölkrog” är och var gränsen går mot en toppkrog som även är bra på öl. Vi tänker till exempel på The Flying Elk i Gamla Stan.

Vi vill också tipsa om två ölkrogar i Prag som Ratebeer har med på sin lista. En ölresa till Prag brukar ju för många både börja och sluta på de mest kända turistställena mitt i smeten, som U Fleků. Sämre ställen kan man hamna på, men säkerligen också bättre. Kanske skulle det kunna vara U Slovanské Lípy och/eller Restaurace Kulový Blesk? Det tänker i alla fall vi ta reda nästa gång vi får chansen.

Thomas Berglund
Highland Park Dark Origins

552 kr för 70 cl är ett pris som gör att man kan se ljust på Dark Origins.

Highland Park finns i inte mindre än 38 varianter på Systembolaget och av dessa är det för närvarande nio som finns tillgängliga i butik utan förbeställning. Deras 18-åring är inget annat än en klassiker och 12-åringen är mycket prisvärd för 401 kronor. I höstas lanserades ”Dark Origins” (nr 85129) som hyllar sitt nordiska ursprung. I samband med lanseringen utgick ”Dark Expedition” och segelbåten Celeste från Göteborg för att hämta den första lasten på Orkney i Skottland. Vi smakade och kunde konstatera att det sannerligen inte rörde sig om något jippo utan om en riktigt bra whisky. Fyllig och djup med lätt rökighet och stråk av maraschinobär och choklad. 552 kr för 70 cl är ett pris som gör att man kan se ljust på Dark Origins.

Vad har Orkney med Norden att göra, kanske någon frågar sig. Orkneyöarna är faktiskt en gammal vikingabygd. Det nordiska arvet lever kvar, inte minst är det gatu- och ortsnamnen som avslöjar att nordbor levde här för mer än 1.000 år sedan. De arkeologiska fynden från vikingaperioden är många, och ofta fortfarande synliga.

Den 6 mars kommer nästa whisky som sägs hedra det nordiska arvet. Svenskarna älskar ju skotsk whisky, faktum är att Sverige är det land i världen där man dricker mest Highland Park per capita. Odin (nr 10420) utgör det avslutande kapitlet i Highland Parks asasaga, ”Valhalla Collection”. Tidigare har man släppt Thor, Loki och Freya. Det handlar om uttalade fattoner från lagringen på ek, massor av frukt samt rostade valnötter i kombination med en liten sherrysötma. Långt i bakgrunden finns en lätt rökighet. Eftersom Odin håller en styrka på 55,8% rekommenderar vi ett par droppar friskt vatten som lyfter fram fruktigheten ytterligare. En mycket god whisky som nog kan locka samlarna, och liksom de tidigare utgåvorna i serien leveras den i en träställning som inspirerats av vikingaskepp. Priset, 1.899 kronor för 70 cl, kräver onekligen lite av specialintresse.

Odin

Odin (nr 10420) utgör det avslutande kapitlet i Highland Parks asasaga.

Det släpps dock betydligt dyrare droppar i stort sett varje månad på Systembolaget. Den 28 februari webblanseras till exempel Ladyburn 41YO (92137-01) från det mytomspunna destilleriet Ladyburn, som mellan 1966 och 1975 hade den kortaste livslängden i skotsk whiskyhistoria. Whisky från Ladyburn har sedan verksamheten avslutades blivit ett eftertraktat samlarobjekt som säljs på auktioner världen över. Endast 112 flaskor kommer att finnas till salu i Sverige och det facila priset är 12.950 kronor för 70 cl. Flaskorna levereras i en exklusiv trälåda med insida av rött läder och ett signerat certifikat får man på köpet.

När vi ändå är inne på whisky så är det väl lika bra att vi igenom ämnet ordentligt. Den 2 mars lanseras Laphroaig Select (nr 42601, 389 kr för 70 cl) på Systembolaget som inte kommer i exklusiv upplaga utan blir en del av det ordinarie sortimentet. Select, som är mindre rökig än Laphroaigs övriga sorter, valdes ut av den globala medlemsklubben ”Friends of Laphroaig” genom en omröstning. En whisky som till en början framstår som lite söt, men som efter hand släpper fram de klassiska tonerna från Laphroaig. Laphroaig är i likhet med Highland Park en av svenskarnas stora favoriter. Så sent som i höstas släppte man Laphroaig Cairdeas som inte var utvald av Friends of Laphroaig men väl tillägnad dess medlemmar. Upplagan var begränsad och eftersom vi inte längre hittar Cairdeas på Systembolagets hemsida får vi anta att den snabbt sålde slut. Inte heller den numrerade specialutgåvan av Laphroaig 12YO som släpptes 4 december finns längre att köpa. Den limiterade whiskyn försvinner helt enkelt in i entusiasternas skåp innan vi har kommit till skott.

unnamed

Laphroaig Select (nr 42601, 389 kr för 70 cl)

När vi ändå är inne på fin och dyr whisky måste vi nämna en som vi till stor belåtenhet har provat, Glenfiddich 26YO Excellence (nr 89050, 3.701 kr för 70 cl). Blommig och fruktig men samtidigt ektung med inslag av kryddor och lakrits. En riktig bra whisky till ett mycket attraktivt pris som vi också nyligen har provat är annars Singleton Spey Cascade som lanserades på Systembolaget i december i fjol. 329 kronor för 70 cl är klart överkomligt, och Spey Cascade lämpar sig dessutom väl för lyxiga cocktails. En rund och mjuk single malt med toner av brunt råsocker, nötter, torkade aprikoser, citrusskal, honung, vanilj och örter. En annan favorit bland svenska whiskyälskare är Bowmore, vars ädla droppar också brukar vara mycket konkurrenskraftigt prissatta. Ett exempel är Bowmore Small Batch (nr 85090, 391 kr för 70 cl). I smaken hittar man citrus, sälta, rök, vanilj från bourbonfaten och lite kokos. Ett bra val i beställningssortimentet. Spännande whisky från Bowmore som är speciellt framtagen för världens tax free-butiker brukar för övrigt sällan vara en dålig affär. Och apropå tax free: vi dricker inte lika ofta cognac som whisky och rom, men Renault Carte Noire Extra är verkligen en höjdare. Den finns bara i det så kallade travel retail-sortimentet med ett rekommenderat pris på drygt 500 kronor. Har ni en femhundring över och plats i tax free-påsen så slå till. Det är nog den godaste cognacen som vi kan påminna oss att vi smakat.

Hudson

Hudson Baby Bourbon (nr 84309, 650 kr för 35 cl)

Massor av whisky blev det. Men vi tänker inte sluta utan att ha nämnt något om fin bourbon. Många har fortfarande fördomar om bourbon, åtminstone i ren form (varje bartender med självaktning kan intyga att det finns inget bättre att blanda drinkar på). Då har de aldrig smakat till exempel Blanton’s Gold Edition (nr 557, 532 kr för 70 cl). Tyvärr är Systembolagets standardsortiment inte särskilt fylligt på bourbonsidan, men det finns många fina sorter att upptäcka i beställningssortimentet. I somras fick vi vara med om en väldigt intressant cocktailtävling där Hudson Whiskey var den gemensamma faktorn. Samtliga tävlingsbidrag var hur goda som helst, men där hemma använder vi kanske inte en whiskey i den prisklassen som cocktailbas. På Systembolaget tillhandahålls för närvarande Hudson Four Grain Bourbon (nr 85226, 700 kr för 35 cl) och Hudson Manhattan Rye (nr 84198, 700 kr för 35 cl) i beställningssortimenten, medan Hudson Baby Bourbon (nr 84309, 650 kr för 35 cl) – en smakrik bourbon med fatkaraktär, inslag av fikon, pomerans, anis, nougat och vanilj – faktiskt ingår i det ordinarie. Vi fastnade för Hudson Manhattan Rye som sannolikt är den bästa rågwhiskey vi provat.

En kul grej med Hudson Whiskey är för övrigt den unika ”Sonic Maturation-metoden” man använder sig av. Den går ut på att påskynda åldringen/mognaden hos whiskyn genom att utsätta den för bastoner på hög volym. Bastonerna gör helt enkelt att man slipper rulla runt faten som whiskyn lagras på med jämna mellanrum.

Det här artade sig till ett uppsamlingsheat för sådant som vi inte har hunnit skriva om, och därför borde vi kanske också redovisa vår test av smaksatt mörk rom (Captain Morgan Black, Sailor Jerry, Kraken osv). Men just eftersom vi måste begränsa oss, skriver vi (åtminstone när det gäller andra drycker än öl) bara om sådant som vi anser är värt att lyfta fram. Vår slutsats är att smaksatt mörk rom gör man klokt i att undvika, men om vi trots allt ska utse en vinnare får det bli Bacardi Oakheart (nr 87428, 241 kr för 70 cl). Går att dricka ren, funkar med cola och är utmärkt att hälla på efterrätter av alla de slag. Uppgiften att piffa upp glass och kakor är kanske den enda grunden för den smaksatta romens existens när vi tänker närmare på saken…

Inlägget är uppdaterat. Odins alkoholstyrka är 55,8% och inte 40% som vi först påstod.

Thomas Berglund

Den 6 februari öppnade utställningen ÖL! på Spritmuseum. Museet är numera inrymt i de två bevarade galärskjulen på Djurgården, och bara utflykten dit är värd en slant. I mitten av 1700-talet kantades Djurgårdens södra strand av ett stort antal sådana skjul där delar av den Kungliga svenska flottans fartygsbestånd förvarades efter venetiansk förebild. Idag återstår alltså endast två av dessa byggnader.

ekorre

Världens starkaste öl var 2010 uppe i 55% (idag finns det säkert något som är ännu starkare) och bryggdes av skotska BrewDog. Tolv flaskor som alla var instoppade i döda vesslor, ekorrar och en hare hade en prislapp på 5 600 kr styck. Flaskorna sålde självklart slut på bara några timmar.

För fem år sedan fanns det ungefär 30 bryggerier i Sverige. Idag är ligger siffran runt 150, och det är den utvecklingen som utställningen vill spegla. Vi har varit där och kan rekommendera ett besök. På en liten yta har man lyckats få in massor av nyttig information för alla ölintresserade samtidigt som man har fått med en hel del underhållande inslag. Ett sådant fångar lite av utställningens kvintessens: utvecklingen som förvandlade ”fulöl” till ”finöl”. I en monter kan man se reklamfilmen med Robert Gustafsson där öljättens ”rena” standardöl ställs mot konstigt ”fulöl” med olika tillsatser. Idag betraktar ölnördarna snarare de stora jättarnas volymöl som fulöl medan hembryggarnas produkter har blivit det nya finölet. Ett bildspel illustrerar ölets tusenåriga historia medan den svenska ölhistorien och ölkulturen illustreras på tolv podier med nedslag kring hur starköl skrivits ut på läkarrecept, pilsnerns klassresa, mellanölets uppgång och fall med mera.

Alf Tumble, som skriver om både öl och vin kommer bland annat att tipsa hur man kombinerar öl och mat på bästa sätt och hur man gör sin egen ölprovning. Och museets egen expert, Nadja Karlsson, årets dryckesprofil i Sverige 2014, kommer att hålla provningar kring bland annat suröl och världens starkaste öl. Fredagar och lördagar anordnas visning med provning med öl från olika bryggerier runt om i Sverige. Provningarna kostar 170 kr vilket är ett klart gångbart pris eftersom museets inträde på 100 kr ingår. 100 spänn kostar också katalogen som gjorts av gänget bakom ölmagasinet c/o Hops, och som är minst lika intressant som själva utställningen. Ölhistoria, ölprofiler, öltyper, ölprovning, ölmiddagar, ölglas och ölbryggning varvas på ett mycket kunnigt sätt.

Specialprovningar, som surölsprovningen den 24/2 kl 18.00 kan kosta lite mer, 400 kr. Provningen av världens starkaste öl tycks redan ha ägt rum, men den ska ni nog bara vara glada att ni har missat (tro oss, öl med starkpritstyrka som tagits fram genom frysseparation smakar helt enkelt väldigt, väldig illa). Alla tider finns på museets hemsida.

utställning

Malt, humle, jäst och vatten är allt som behövs. Men hur gör man egentligen?

Den största delen av utställningen ägnas åt själva ölframställningen. Mältning, lakning, torkning, rostning, krossning, vörtkokning, jäsning och så vidare. Det hela är både pedagogiskt och överskådligt. Som avslutning får man sedan smaka och dofta på fem sorters malt och tio olika humlesorter. Och är man inte rädd att göra bort sig kan man mäta sina kunskaper mot kamraternas i ett ölquiz.

I restaurangen serveras ett urval av öl från svenska bryggerier, och till sommaren öppnar en ölbrygga i samarbete med Föreningen Sveriges Oberoende Småbryggerier med 20 olika sorters öl på kran och många sorter på flaska. I samarbete med fyra utvalda hantverksbryggerier kommer man också att ta fram fyra olika säsongsbetonade ölsorter. Utställningen finns kvar till mitten av januari 2016.

Thomas Berglund

Sigtuna Organic Ale

Det blir allt vanligare att även små bryggerier tappar sitt öl på burk. Något som ganska nyligen var tämligen tabu. Burk signalerade billigt volymöl medan tjusigt designade flaskor skrek ut kvalitet. Så är det inte längre, nu signalerar aluminiumburken faktiskt miljömedvetande samtidigt som allt fler har insett att burken håller biran fräschare (åtminstone om den inte ska lagras någon längre tid, i det fallet är nog flaskor förvarade i en sval och mörk källare ett bättre alternativ). En burk släpper i och för sig in mer syre, men ger å andra sidan ett 100-procentigt skydd mot ljusets fördärvande inverkan.

Sigtuna Brygghus i Arlandastad utanför Stockholm är ett mikrobryggeri som gärna framhåller sitt miljöarbete. Det handlar om förnyelsebar energi, återvinning av restprodukter och ett stort antal ekologiska öl. Att Sigtuna Organic Ale (nr 1547-15, 19,90 kr för 33 cl) lanseras på burk den 1 mars ser man som en del i detta miljöarbete. Transportvikten för aluminiumburkar är till exempel betydligt lägre än för glasflaskor.

Sigtuna Organic Ale, ”en Pale Ale med fruktig doft av syrlig grapefrukt och smak av citrusfrukt och karamell”, har inspirerats av den amerikanska västkusten. Amerikansk Cascade-humle har dock fått sällskap av tysk Perle och alkoholen stannar sig på mellanölstyrkan 4,5%. Ordentligt kylskåpskall sitter densom en smäck till en smarrig macka, men vi hade gärna sett lite mer karamell, för som det är nu är dominerar beskan lite för mycket.

Pionjär när det gäller hantverksöl på burk var Oscar Blues i Colorado. Deras Dale’s Pale Ale (nr 1502) är vår absoluta favorit om vi nu ska snacka burköl. Massor av humle som matchas fint av en väl avvägd sötma. Andra bra burköl är Founders Centennial IPA, Modus Hoperandi, Brooklyn Lager, Mountain Livin’ Pale Ale, Hilliards Amber Ale, Södra Allmighty, White Rascal och The Queens Pale Ale, för att nämna några. Den sistnämnda bryggs av Coppersmiths i Västerås, ett hantverksbryggeri som satsat på en (dyrbar) burklinje redan från början.

Sigtuna inspired by IPA Mixpack

En handfull bra brittiska öl finns också att tillgå på burk, till ex Adnams, Abbot Ale, Bishops Finger och Spitfire. Även de flesta tjeckiska sorterna kan fås förpackade på detta sätt. Och bland de riktigt mörka ölen kan vi nämna Ten Fidy (från Oscar Blues), Fullers London Porter, Barney Flats Oatmeal Stout och Tokyo Black Porter.

Apropå ekologiska öl planerar vi att i början av mars (om inget oförutsett inträffar) prova samtliga Systembolagets brygder i den kategorin. Det finns ett stort intresse för ekologiska produkter och vi återkommer alltså med ett samlat utlåtande.

Till sist måste vi också passa på att tipsa om Sigtuna 4-pack, eller Sigtuna inspired by IPA Mixpack (nr 3001-04, 99,60 kr för 132 cl). En snygg kartong som innehåller Session IPA, Red IPA, DIPA och Black IPA. De fyra ölen hör alltså hemma i samma kategori, men skiljer sig ändå kraftigt i smak, färg, arom och alkoholhalt. Samtliga är dock kraftigt humlade och ovanpå detta rejält torrhumlade. De passar därmed väl in i den enligt oss något överdrivna IPA-trenden.

Sigtuna Session IPA har en alkoholhalt på endast 4% och visar kanske lite problemet med att kombinera en stor dos humle med en alkoholsvag och därmed tunn kropp. Lätt kryddiga Sigtuna Red IPA, som har en alkoholhalt på 5,9 %, är nog vår favorit bland de fyra (även om det är svårt att utifrån färgen klassa den som en Red IPA). Sigtuna DIPA är en dubbel-IPA på 8% med smak av citrus, tallbarr och grapefrukt. Sigtuna Black IPA håller 6,6% och karaktäriseras av rostade toner, kaffe samt tropisk frukt. En kul present till alla som drabbats av den stora IPA-sjukan.

Thomas Berglund

På fredag nästa vecka är det dags för nästa ölsläpp i kategorin Små partier. Vi har provat 14 sorter och fastnat för en baron från Västerås samt en bastard från USA.

Baronen

Baronen 2013

11747, Baronen 2013, 33 cl, 69 kr (209,09 kr/lit), 8,7% Hantverksbryggeriet, Sverige (2000 st)

Baronen från Hantverksbryggeriet i Västerås är ett riktigt bra öl i sin klass, dvs barley wine. Komplext och sött med många lager. Russin, dadlar, fikon, chokladkola, aprikoser, nötter och pomerans bildar en i det närmaste perfekt helhet. Ett öl att sitta och mysa med framåt kvällskvisten. Baronen årgång 2013 belönades i höstas med guldmedalj i den mest åtråvärda klassen “Festivalens Bästa öl oavsett kategori” vid Stockholm Beer & Whisky Festival. Betyg: 5+ av 6

nr 11889, Brewski Culebra DIPA, 33 cl, 48,90 kr (148,18 kr/lit), 8%, Brewski, Sverige (7500 st)

Ett samarbete mellan Brewski från Helsingborg, All in Brewing från Göteborg och Cigar City Brewing, Tampa, Florida, som inte når ända fram. Culebra har enligt uppgift bryggts med mango och havtorn och båda ingredienserna går igen i smaken. Tyvärr gör en stickig beska och en markant ton av grapefruktjuice att slutintrycket blir lite vrångt och kantigt. Innehållet i provflaskan var väldigt grumligt. Betyg: 3+ av 6

nr 11739, Camden Versus Petrus, 33 cl, 29,90 kr (90,61 kr/lit), 6%, Camden Town Brewery, England (3000 st)

Ytterligare ett samarbete över gränserna, den här gången mellan England och Belgien. Syftet har varit att skapa en belgisk variant av den klassiska brittiska stouten. Vi finner torra och rostade toner av kaffe, torkad frukt, choklad och mörkt bröd, men vi har svårare att hitta några belgiska influenser. Munkänslan är lite ”pappig” och lite mer sötma hade nog gett ett lyft. Betyg: 3+ av 6

11345, Celt Ogham Oak, 33 cl, 39,50 kr (119,70 kr/lit), 8,5%, The Celt Experience Brewery, Wales (1560 st)

Ett ganska udda ekfatslagrat öl som bland annat fått en tillsats av kanel. Vi kan inte riktigt bestämma oss för om vi ska tycka att det är intressant eller om det smakar lite mysko. Hur som helst så kommer det inte att få plats i vår ölkällare. Betyg: 2+ av 6

Founders Backwoods Bastard

11339, D’UvaBeer, 33 cl, 79,80 kr (241,82 kr/lit), 8%, LoverBeer, Italien (864 st)

Ett italiensk ”suröl” med skaplig balans mellan syra och frukt. Lite karamell i bakgrunden och en låg beska. Välgjort, men inte riktigt vår typ av bira. Då dricker vi hellre vin. Betyg: 3 av 6 

nr 11609, Founders Backwoods Bastard, 35,5 cl, 41,90 kr (118,03 kr/lit), 10,2%, Founders Brewing Company, USA (6360 st)

Det här gillar vi skarpt. Välbalanserat med inslag av av choklad, torkade fikon, pomerans och vanilj. Här finns också en del fina bourbontoner och ett stråk av mörka körsbär. Välhumlat men samtidigt så där knäckigt och precis lagom sött som vi understundom vill ha det. Founders producerar över huvud taget väldigt trevliga brygder. Vi förstår att Backwoods Bastard får full pott på Ratebeer, 100/100. Betyg: 5+ av 6

nr 11802, Guldenberg, 75 cl, 79,80 kr (106,40 kr/lit), 8%, Brouwerij De Ranke, Belgien (2688 st)

En ljus belgisk ale med lite jästfällning och en fyllig, men ändå ganska lätt kropp med tanke på styrkan. Här finns de vanliga inslagen av pomerans, aprikos, ljust bröd, sirap och örter. Helt OK men sticker inte ut på något sätt. Betyg: 4 av 6

Pannepot Grand Reserva 2010

nr 11865, Lagunitas Brown Shugga, 35,5 cl, 30,90 kr (87,04 kr/lit), 9,9%, Lagunitas Brewing Company, USA (21000 st)

Enligt uppgift ett öl av typen barley wine som tillkom genom ett missöde. Bryggeriet hade en misslyckad batch av Gnarly Wine, ett annat av bryggeriets öl i samma stil, som man försökte ”rädda” med en tillsats av brunt socker. Rejält humlat med en lite stickig beska som balanseras av en väl avvägd sötma. Inslag av torkad frukt, aprikos, knäck och örter. Betyg: 4- av 6

11822, La Rulles Blonde, 75 cl, 66 kr (88 kr/lit), 7%, Brasserie La Rulles, Belgien (2640 st)

En mjuk, välbalanserad och aromatisk ”blonde” från Belgien som tyvärr också är lite anonym. Aprikoser, ljust bröd, pomerans och honung träder fram i den lätt ”estriga” omgivningen. Betyg: 4 av 6

nr 11812, Monk´s Stout Dupont, 33 cl, 27 kr (81,82 kr/lit), 5,2%, Brasserie Dupont, Belgien (6912 st)

Belgisk stout med låg alkoholstyrka snubblar man inte över allt för ofta. Tyvärr måste vi rapportera att kroppen också känns lite tunn. Kanske beror det på att vi numera matas med porter och stout med ”x-tra allt”. Lite överraskande smörkola i doften följs av toner av toffee, choklad, russin och kaffe i smaken. Betyg: 3 av 6

nr 11702, Pannepot Grand Reserva 2010, 33 cl, 49 kr (148,48 kr/lit), 10%, De Struise Brouwers, Belgien (3456 st)

Här handlar det om frukt och choklad i en salig blandning, och ett riktigt bra öl i ”godisfacket”. En välgjord och komplex brygd som man utan vidare kan lägga en 50-lapp på. Tänk dig ett öl som bryggts på chokladpraliner, torkad frukt och lite kryddor. Betyg: 5 av 6

Rio Reserva Struise 2011

nr 11708, Rio Reserva Struise 2011, 33 cl, 39 kr (118,18 kr/lit), 10,5%, De Struise Brouwers, Belgien (3456 st)

En spännande brygd från Belgien, en ”Belgian dark golden blond quadrupel ”, som drar lite, lite grann åt suröl (dvs på rätt sätt). Mjukt, men starkt och med karamelliga toner samt inslag av aprikosmarmelad, choklad, vaniljfudge och apelsin. Betyg: 5- av 6

nr 11782, Smörpundet Porter, 25 cl, 27,80 kr (111,20 kr/lit), 5,9%, Nynäshamns Ångbryggeri, Sverige (6000 st)

En mjuk och fruktig porter med hög ”hinkabilitet”, vilket gör att flaskan om 25 cl känns lite snålt tilltagen. Å andra sidan håller den mindre mängden ner priset för den som vill smaka. Kakao, kaffe, nötter, dadlar och kavring träder fram i smaken. Betyg: 4+ av 6

nr 11240, Stone Double Bastard Ale, 65 cl, 95,40 kr (146,77 kr/lit), 11,2%, The Stone Brewing Co, USA (3540 st)

En typisk amerikansk ale av den sort som höjs till skyarna av svenska ”humlister”. Rått och oborstat och med humlebeska som hotar att slå över i schampo. En lätt knäckig kropp räcker inte riktigt riktigt för att fixa balansen. Vi har druckit dubbelbastarden på fat och då konstaterat att de första klunkarna är rätt trevliga, men att det inte är lika kul med ett helt glas. Vi väljer definitivt Founders Backwoods Bastard före denna. Betyg: 3+ av 6

Thomas Berglund

Här på Berglunds bira ägnar vi oss inte bara åt öl. Då och då fuktar vi våra strupar med starkare drycker, och det blir oftast whisky och rom. På senare tid har vi dock slarvat lite när det gäller att beskriva höjdpunkterna i bloggen (bottennappen glömmer vi gärna). Vi är dock redo för en rekapitulation, och vi går ut hårt med ett destillat som, inte helt utan grund, brukar omnämnas som ”världens bästa rom”.

Zacapa Reserva Limitada

En verklig höjdare var när vi fick prova den smarriga romen från Guatemala, Ron Zacapa. I samband med att den exklusiva Zacapa Reserva Limitada lanserades i begränsad upplaga fick vi tillfälle att jämföra den med Zacapa XO och ”standardvarianten” Zacapa 23. När detta skrivs finns det fortfarande ett 80-tal flaskor kvar av Limitada i butikerna, varav 16 på Regeringsgatan i Stockholm.

Zacapa har en kvinnlig master blender som heter Lorena Vasques och hennes välavvägda blandningar lagras på hög höjd i Guatemalas bergstrakter, i ett ”house above the clouds”. Höjden och den jämna temperaturen påstås bidra till att romen utvecklas och får en djup och fyllig smak. Grundmaterialet är nypressad saft från sockerrör av bästa sort, så kallad virgin suger honey. Alltså inte melass, en biprodukt vid sockertillverkningen, som många andra romproducenter använder sig av. Sockerrören odlas i den vulkaniska jorden på Zacapas egna plantager.

Efter destillationen, som sker i kolonner av koppar, lagras spriten enligt den spanska sistema solera-metoden på fat som tidigare innehållit amerikansk whiskey, Oloroso-sherry och Pedro Ximenes-viner. Det innebär är romen när den buteljeras innehåller en blandning av rom som är mellan 6 och 23 år. Zacapa 23 är alltså inte jättegammal rom rakt igenom, men en mindre del är faktiskt 23 år.

Reserva Limitada (nr 10122) är inspirerad av Mayaindianernas bruk av örter. Romen har fått åldras i två år på en örtagård i Guatemalas högländer och detta har gett romen en touch av färska gröna örter. Priset är 810 kronor för 70 cl. En ny upplaga av Limitada lanseras varje år, och de skiljer sig alltid åt till karaktären. Och visst är 2014 års Limitada god, men det är ändå inte den vi skulle välja.

Ron Zacapa Gran Reserva

Några hundralappar till, närmare bestämt 1.201 riksdaler, får man lägga upp för  Zacapa XO (nr 86771). Namnet antyder ett släktskap med cognac och det stämmer då den har fått en extralagring på franska cognacsfat. Fattonerna är också tydliga i smaken, och kan man inte bestämma sig för rom eller cognac så är det väl en bra kompromiss, men det är väl knappast en kompromiss man är ute efter till det priset…

Får vi bestämma blir det alltså Ron Zacapa 23 (nr 500), eller Gran Reserva, som den heter på Systembolagets hemsida. Priset är helt överkomligt och framför allt mycket konkurrenskraftigt, 551 kr för 70 cl, men helt oavsett detta är 23:an den vi tycker är godast. Vi är inte mogna att bedöma saken, men det är inte för inte som den kallas ”världens bästa rom”, bland annat av sajten romrom.se (”sann kärlek till mörk rom”). Zacapa 23 har en lika komplex som mjuk smak av karamell, vanilj, kakao, smörkola, torkad frukt, lönnsirap, nötter och örter. Den uppskattas dessutom lika mycket av experter som noviser, vilket inte är så vanligt.

Alla Zacapas flaskor är prydda med ett handflätat band av palmblad, en symbol från Mayakulturen som representerar harmonin mellan tid och rum, jorden och himlen. Banden tillverkas av ett kvinnokooperativ med medlemmar från närliggande byar. Det sägs att tar man med sig en flaska till kooperativet så kan de säga vem som flätat just det bandet.

Andra prisvärda märken med liknande smakprofil är El Dorado 15 Years (nr 549) från Guyana, 500 kr för 70 cl, och Diplomático Reserva Exclusiva (nr 356) från Venezuela, 446 kr för 70 cl.

Thomas Berglund

Under februari släpper Systembolaget nya öl i kategorin ”Små partier” i två omgångar, den 6/2 och den 20/2. Vi börjar med fredagens nykomlingar där två svenska öl sticker ut, Dugges Perfect Idjit! och S:t Eriks & Samuel Adams Belgian Red Strong Ale. Båda är snubblande nära det högsta betyget, en sexa på SvD:s tärning.

Fuller’s Past Masters 1914 Strong X

11941, Brooklyn Hand & Seal, 75 cl, 149 kr (198,67 kr/lit), 13,3%, Brooklyn Brewery, USA (1000 st)

Ett sötsyrligt öl  med inslag av vanilj, toffee, kokos, pomerams och sirap. Men med den styrkan vill vi nog ha det lite rundare. De lite för fatiga bourbon-tonerna gör den überstarka brygden onödigt kantig. Betyg: 4- av 6

11327, Dugges Perfect Idjit!, 33 cl, 79,70 kr (241,52 kr/lit), 11,2%, Dugges Ale- & Porterbryggeri, Sverige (1000 st)

En klassiker är tillbaka i ny tappning. Dugges är utan tvekan svenska mästare i den här grenen. En mycket fyllig, fatlagrad Imperial Stout som aldrig är i närheten av att trilla i samma becksvarta hål som många av konkurrenterna. Lent smeker den gommen framåt kvällen, trots sina dryga 11 procent . Precis som i Yeti hittar man fatiga bourbon-toner, men här är de gräddigt mjuka. Choklad, kola, kaffe och lakrits därtill. Sak vi klaga på något så får det bli priset. Betyg: 5+ av 6

11892, Fuller’s Past Masters 1914 Strong X, 50 cl, 37,90 kr (75,80 kr/lit), 7,3%, Fuller Smith & Turner, England (12000 st)

Ett riktigt godisöl med låg kolsyra. Vanilj, toffee, kanderad o torkad frukt, apelsin, aprikosmarmelad, banan, körsbär, russin och lakrits är några av de söta smakerna som slåss om uppmärksamheten. Betyg: 5 av 6

Sierra Nevada Celebration Ale

11833, Jämtlands Strong Ale Cask Edition, 50 cl, 48,80 kr (97,60 kr/lit), 9%, Jämtlands Bryggeri, Sverige (3500 st)

Lite märkliga toner av tjära och torvrök i kombination med kakao, lakrits och knäck gör att vi inte riktigt kommer överens med denna ambitiösa brygd från Jämtlands. Men eftersom vi en gång hade höga tankar om ölpionjärerna i norr ska vi ska prova en gång till, och sätter i väntan på det ett godkänt betyg. Betyg: 3 av 6

11858, La Moneuse, 75 cl, 74 kr (98,67 kr/lit), 8%, Brasserie De Blaugies, Belgien (1980 st)

En jästig och elegant belgare med lätt kryddighet och inslag av bröd, aprikos, apelsin och lite banan. Milt och karamelligt med en återhållen beska. La Moneuse  är definitivt vårt val framför La Vermontoise här under. Betyg: 5 av 6

11853, La Vermontoise De Blaugies/Hill Farmstead, 75 cl, 69,70 kr (92,93 kr/lit), 6%, Brasserie De Blaugies, Belgien, (1980 st)

En mycket torr och jästig belgare med en skarp och lite jobbig beska. Inslag av bröd, vitpeppar, ananas och grapefrukt. Har inte riktigt den balans som vi är ute efter. Betyg: 3 av 6

St Eriks & Samuel Adams Belgian Red Strong Ale

11249, Oak Aged Yeti,  65 cl, 92 kr (141,54 kr/lit), 9,5%, Great Divide Brewing Co, USA (2160 st)

Årets fatlagrade Yeti gör oss lite besvikna. Kanske är det minnet som spelar oss ett spratt, men vi upplever det nu som rätt kantigt med en vassa, brända toner. Eken har satt tydliga spår och den brygden skulle nog må bra av att slipas i kanterna genom lagring ett år eller två i en sval och mörk källare. Betyg: 3+ av 6

11805, Sierra Nevada Celebration Ale 2104, 35,5 cl, 29,80 kr (83,94 kr/lit), 6,8%, Sierra Nevada Brewing, USA (25200 st)

En fruktig och välbalanserad jänkare med den rätta knäckiga kroppen. Den tydliga beskan är inte överdriven på något sätt, vilket vi tackar för. Lätt kryddigt med toner av pomerans och torkad frukt. Betyg: 5 av 6

11835, Sierra Nevada Snow Wit White IPA, 35 cl, 29,90 kr (85,43 kr/lit), 5,7% Sierra Nevada Brewing. USA (7200 st)

I likhet med La Vermontoise har det här ölet en alltför vrång och pepprig beska för att det ska passa oss. Det är väl inte direkt obalanserat men det har i alla fall inte den balans som vi vill ha i vår fredagsbira. Betyg: 3 av 6

Ten Fidy Imperial Stout

11877, S:t Eriks & Samuel Adams Belgian Red Strong Ale, 33 cl, 29,90 kr (90,61 kr/lit), 7,3%, S:t Eriks Bryggeri, Sverige (15000 st)

Samarbetet mellan S:t Eriks och amerikanska Samuel Adams, som ni har kunnat läsa om i SvD (klicka här), blev väldigt lyckat. Det handlar om ett mycket friskt och fruktigt öl med tydliga toner av tranbär men även lite lingon. Beskan är väldigt återhållen, men det gör inget när det är så här gott och spännande. Betyg 5+ av 6

11824, The Kernel Imperial Brown Stout London, 33 cl, 51,80 kr (156,97 kr/lit), 10%, The Kernel Brewery, London (3984 st)

En Imperial Brown Stout med x-tra allt och det gör tyvärr att den blir lite stickigt kladdig. Pumpernickel, soja, katrinplommon, mörk choklad och salmiak backas av en lätt sötma. Betyg: 3 av 6

11525, Ten Fidy Imperial Stout, 35,5 cl, 51,70 kr (145,63 kr/lit), 10,5% Oskar Blues Brewery, USA (7200 st)

Ten Fidy är en mycket bra stout men i år kanske inte lika bra som vi minns den. Sist den var på tapeten skrev vi : …en sådan där överdådig efterrätt som man bara måste unna sig ibland. Har även beskrivits som en ”Mississippi Mud Pie i ölskepnad”. Den känns stramare på något vis, och mindre mumsigt överdådig. Mer rostad, något torrare och tuffare humlad. Men god är den ändå. Betyg: 4 av 6

Thomas Berglund

Är det så enkelt att ett öl som smakar gott också är bra? Det kan man ju tycka, men när man börjar sätta sig in i olika felsmaker i öl kan man faktiskt komma till en annan slutsats. Och det är ingalunda någon enkel lek, inte ens för oss ölbloggare (vissa ”självutnämnda experter”, andra krönta av sin kunskap). Själva deltog vi rätt nyligen i en provning med Spendrups kunnige bryggmästare Richard Bengtsson och lärde oss då en hel del. Men det är bara praktisk övning ute i verkligheten som ger färdighet.

Amontillado V.O.R.S 30 años är sherry på rätt sätt. Öl med toner av sherry kan däremot vara helt fel.

Helt klart måste ölkonsumenterna bli bättre på att sätta gränser för vad de betalar dyrt för på krogen. Många pubar slarvar med rengöringen av sina ölanläggningar och det resulterar ofta i att biran inte smakar som den ska. Om Åbros eller Carlsbergs standardstark plötsligt har en liten (och för en del ganska angenäm) biton av smörkola så beror det på att anläggningen är infekterad! Diacetyl är den kemiska beteckningen på denna felsmak, för det är kemi det handlar om när felsmaker uppstår.

Smörkola, eller diacetyl, i öl kan faktiskt vara OK. Det är egentligen bara i lageröl som diacetyl räknas som en felsmak. Med ett betydande undantag: I tjeckisk lager är den helt accepterad. Och i ale, kanske främst i öltypen barley wine, samt stout kan smörkolan faktiskt vara en smakhöjare. Det gäller dock att smörkolan finns där från början, som en produkt av primärjäsningen, och inte har uppkommit på vägen genom orenheter, bakterier och oxidation. Vilket alltså är fallet när Åbros pilsner smakar smörkola på kvarterspuben.

En annan felsmak som kan upplevas på den slarviga puben på hörnet är acetaldehyd. Då handlar det om en bakterieinfektion som biran en lätt touch av ättika och/eller vinäger, och då pratar vi inte den friska syra som finns i de allt populärare ”surölen”. Vi skickade nyligen ut tre fatöl i rad på en pub vid Södermalm innan vi resignerade och bestämde oss för flasköl. Här kan det också röra sig om en infektion orsakad av ättiksyraproducerande bakterier.

Ättikssyra ger en tydlig smak av ättika och vinäger. Vinäger framställs genom att man tillsätter acetobacter, eller äppelsyrebakterier, till vin, cider eller öl. Det är vanligen inget man vill ha i sin brygd, men acetobacter kan också tillsättas i öl för att medvetet göra den sur. Exempel på detta är flamländsk suröl och oud bruin. En annan syra är mjölksyra, som också kan förekomma i öl. Till exempel använder Dugges mjölksyra i sin Hallon- och Lingonbärliner. Förebilden är Berliner Weisse, ett svagt veteöl som efterjästs med lactobaciller.

Äppelbo Pilsner – fågel eller fisk?

Acetaldehyd, kan också, om den uppkommit under jäsningen, smaka rätt friskt, som gröna äpplen. Vilket leder oss in på Äppelbos Pilsner som fick betyget ”4- av 6” i den senaste provningen av nyheter TSLS-sortimentet:

”Vi höjer en bägare även för Äppelbos andra bidrag, en pilsner med tydliga toner av just gröna äpplen (äppelblom, menar Systembolaget men det har vi aldrig smakat) i kombination med ljust bröd och honung.”

Vi tyckte helt enkelt att det var gott, men borde vi istället ha avfärdat ölet som en styggelse fylld av orenheter? Äppelbos hemsida ger ingen ledning eftersom man där inte beskriver ölet och vad bryggarna själva menar att det ska smaka. Gröna äpplen kan vara en önskad smak, en smak som till exempel alltid finns i tyska kvalitetsölet Spaten.

Nu satte vi ned foten och gick på eget omdöme utan hänsyn till kemikaliska spetsfundigheter. När man har börjat fundera i termer av felsmaker är det bara allt för lätt att snabbt döma och vara kategorisk, och väldigt få i vårt avlånga land kan med fog kalla sig experter i ämnet.

En annan vanlig felsmak är dimetylsulfid, ofta förkortad DMS. En flyktig svavelförening som som uppkommer under mältningsprocessen av kornmalt. DMS gör att biran smakar överkokta grönsaker och burkmajs. I massproducerad industrilager är det tyvärr inte helt ovanligt att stöta på DMS. Just DMS är, vid sidan av diacetyl, något som ölbloggare tävlar med varandra om att hitta i de brygder som granskas.

Vi ska inte slänga oss med fler kemiska beteckningar, men oxidation, det vill säga exponering för syre, är ytterligare en vanlig bov bakom felsmaker i öl. Det vanligaste resultatet är en bismak av blöt pappkartong, men även smak av jordkällare står på programmet. Enligt Richard Bengtsson är det den vanligaste felsmaken av alla. Säd-/halm-/vörtsmak är förekommer också ibland, och då är boven i dramat dålig kokning i bryggpannan eller för låg jästemperatur. Förekommer ofta i kombination med smaken av kokta grönsaker (ibland ärtsoppa). Mörkt och starkt öl har en förmåga att ”maskera” felsmak i form av kartong, blöt papp och läder. I ett senare stadium övergår dessa smaker i en ton av sherry och madeira. Mörka och starka öl har en tendens att hoppa direkt till detta stadium.

Paulaner Hefe-Weissbier smakar skumbanan utan att det alls är något skumt med det.

En metallisk bismak är heller inte ovanlig. Den beror inte på att biran är tappad på burk, utan uppkommer på samma sätt som pappsmaken, det vill säga genom långvarig exponering för syre eller genom för hög temperatur. En smak av härsket smör är också en följd av oxidation. En felsmak som inte är så vanlig men desto mer obehaglig är svavelsmak i form av ruttna ägg eller bränd gummislang. Sådana tråkigheter beror oftast på inverkan av ljus och värme. Därför är valet av förpackning viktig: En brun ölflaska skyddar mycket bättre mot ljus än en grön flaska, för att inte tala om en ofärgad. Försök har också gjort att lansera öl i flaskor som försetts med ett särskilt UV-skydd i forma av en osynlig hinna. En burk släpper in mer syre, men ger å andra sidan ett 100-procentigt skydd mot solens fördärvande strålar.
Ergo: Öl ska alltid förvaras mörkt och svalt.

Och alla felsmaker behöver som sagt inte vara fel. Isoamylacetat, som ger en tydlig smak av banan, och då ofta skumbanan, är till exempel en viktig komponent i tyskt veteöl. Hur mycket banan som veteölet ska smaka kan bryggmästaren styra genom valet av jäst. Olika jästsorter producerar nämligen olika mängd estrar…

Har ni fått nog av kemi nu? Om inte så kan ni faktiskt själva ordna en felsmaksprovning där hemma. Aroxa säljer ett provnongskit kallat Beer Uno Kit och som innehåller kapslar med tio olika felsmaker som kan förekomma i öl. Kapslarna ska var och en blandas med en liter öl. Det kostar 69 pund och sedan tillkommer frakt och öl, men är man ett ölintresserat gäng så kan det vara roligt att kosta på sig.

Det här var i alla fall ett försök att greppa ett invecklat ämne och säkert är det någon som läser det här som har synpunkter. Skicka i så fall gärna ett mejl, bloggens kommenterafunktion är tyvärr ett sorgligt kapitel. Och vill ni veta mer så kan ni googla ”ölmolekyler” och ”portersteken”. Johan Lenner är sannolikt den ölbloggare som är bäst bevandrad i felsmakernas kemi.