Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

I förra veckan argumenterade jag för att ens personliga språkriktighetsuppfattning inte var den lämpligaste utgångspunkten för en hållbar språkriktighetsdebatt. Men vad bör man då basera språkriktighetsargument på, när man ska ta ställning ett visst uttryckssätts lämplighet? Det är en svår fråga att besvara.

Många läsare tog i kommentarsfältet upp att en viss konservatism i språkriktighetsfrågor är av godo, eftersom en snabb språkförändring gör att den unga generationen kan få svårt att förstå texter som är skrivna för 100 eller kanske bara 50 år sen. För att undvika språkförbistring mellan generationer bör därför en av språkvårdens uppgifter vara att agera bromskloss, så att åtminstone normerna för den vårdade sakprosa inte på kort tid behöver genomgå omvälvande förändringar.

Men språk förändras, oavsett vad vi tycker om det. Och om vi bromsar skriftspråksutvecklingen hårt, växer glappet mellan tal och skrift. Det är inte heller bra. Då behöver den som formulerar en text lägga mycket tid på att fundera över ordformer och ordföljd, eftersom den egna språkkänslan inte är ett accepterat rättesnöre. Detta är givetvis dumt, rentav ett resursslöseri ur nationalekonomisk synvinkel. En skribent behöver få lägga sina kognitiva ansträngningar på att fundera över hur hen ska strukturera sina tankar, övertyga sin läsare och få en text med ett flyt och en precision som gör den härlig att läsa.

Att ge genomtänkta språkriktighetsråd blir en balansgång mellan att vara normativt standardiserande och att tillåta variation. Den klassiskt lärde skulle kanske beskriva det som att navigera mellan Skylla och Karybdis. Men varken standardisering eller variation är havsmonster; snarare är det två attraktiva ting som det gäller att kombinera på bästa sätt. För vi vill ju ha både standardisering och variation i språket.

Utan ett visst mått av standardisering får vi svårt att förstå varandra över tid och över sociala och geografiska avstånd. En standardiserad stavning är numera en självklarhet, utan vilken texter skulle bli mer krävande att läsa. Det är också en fördel att det finns konstruktionsordböcker och annan litteratur där man kan ta reda på vilka uttryckssätt som är mest korrekta och etablerade. Då ökar nämligen chansen att ens text blir läst och förstådd på det sätt man önskar. Risken för att läsaren ska bli irriterad eller brydd över märkliga konstruktioner minskar.

Samtidigt vill vi ha en språklig variation. Ett språk utan möjligheter till nyanser och personliga uttryckssätt blir ett fattigt språk. Dessutom blir det godtyckligt vems form som ska upphöjas till norm. Det finns inga objektivt riktiga argument för varför kex med k-uttal skulle vara riktigare än kex med tj-uttal. Därför är det rimligare att tillåta uttalsvariationen än att godtyckligt stämpla den ena formen som felaktig. Ingen som öppnar munnen eller skriver en text ska behöva begå övervåld mot den egna språkkänslan för att bli accepterad.

Senare i veckan tänkte jag beskriva hur språkvården resonerar när de väljer att förorda eller avråda från ett visst uttryckssätt.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Ylva Byrman

Språkkontakt är ett spännande fenomen som knappt avhandlats alls i bloggen. Idag tänkte jag därför presentera de tre begreppen pidgin, kreol och lingua franca.

Pidgin kallas ett kontaktspråk som uppstår när människor som inte har nåt gemensamt språk behöver kommunicera. Tänk dig att du hamnade på en öde ö med en person som inte kunde svenska. Säkert skulle du då först försöka prata engelska eller nåt annat språk du kan, men om den andra inte förstår detta heller behöver ni en annan strategi. Det naturliga är att ni kommunicerar mycket med gester men att ni också successivt börjar kommunicera verbalt genom att blanda era båda språk.

Ett exempel på pidginspråk är russenorsk, som uppstod vid fiskhandel mellan norrmän och ryssar på 1800-talet. ”Moja niet forsto” betydde ”jag förstår inte”. Typiskt uppstår dock pidginspråk under mindre trevliga omständigheter, som vid slavhandel. De är egentligen inte heller språk i samma mening som ett modersmål, eftersom de bara består av ett fåtal centrala ord och inte har nån etablerad grammatisk struktur. Men när slavarna får barn som då exponeras för pidginspråket redan från födelsen, kan språket komma att bli ett modersmål för den nya generationen. Det kommer då raskt att börja utveckla en rik vokabulär och en mer komplex grammatisk struktur, precis som alla andra modersmål. Processen kallas kreolisering, och det nya modersmål som utvecklas ur en pidgin kallas för ett kreolspråk. Ett av de mest kända och välbeforskade kreolspråken är tok pisin, som idag är ett modersmål och ett officiellt språk i Papua Nya Guinea.

Lingua franca kallas ett språk som kommit att bli andraspråk för en stor mängd människor och därför kan användas vid internationella sammankomster där man behöver ett gemensamt språk som alla förstår. I Europa under medeltiden var latin vetenskapens och kyrkans lingua franca. Idag används ofta engelska som lingua franca, både vid internationella konferenser, inom turismen och på internet.

Ylva Byrman

De språkliga högtidsdagarna duggar tätt i början av februari. Knappt har vi hunnit återhämta oss från firandet av Grammatikdagen förrän det är dags att högtidlighålla nästa språkliga fenomen: den 6 februari är Semikolonets dag.

Ett sätt att inleda dagen är att testa om du är en semikolonmissbrukare, genom att göra det test jag satte ihop i höstas. Sen kan du lyssna på semikolonsången, titta på semikolonfrimärken formgivna av Pontus Björlin och läsa Språkrådets regler för hur semikolon används. Vi kan också repetera Språkrådets råd för hur man framför allt inte bör använda semikolon:

Semikolon skall inte användas i stället för kolon före uppräkning, exemplifiering, förklaring och dylikt. Det är i dag ett vanligt – men felaktigt – bruk. Skriv alltså inte:

Telefonen finns i följande färger; röd, svart och gul.

utan:

Telefonen finns i följande färger: röd, svart och gul.

Men allt detta är nånstans att stoppa huvudet i sanden. Det vi borde göra är att ägna dagen åt att studera hur semikolon faktiskt används. Om vi ur studien räknar bort alla texter som skrivits av Svenska skrivregler-bitare eller som passerat nitiska redaktörer av den gamla skolan, kommer vi att upptäcka att semikolon främst används på det sätt som språkvården och traditionen menar är felaktigt. Vi har alltså att göra med en normkonflikt av stora proportioner.

Språkvården säger: ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen: ”Semikolon är det nya kolon!”

Om vi hade haft en folkomröstning skulle stycket jag nyss skrev se ut så här:

Språkvården säger; ”Semikolon är inte detsamma som kolon.” Men massan har enats om motsatsen; ”Semikolon är det nya kolon!”

Men om nu semikolon är det nya kolon, vad händer då med det gamla kolon? Ni vet de där två prickarna i lodrät rad som man kan använda före uppräkning, exemplifiering eller citat som signalerats av anföringsverb. Kommer kolon att föra en tynande tillvaro, utmanövrerad av det allt populärare semikolonet?

Det får tiden utvisa. Men eftersom de okritiska semikolonentusiasterna verkar vara så många, behöver man knappast ha dåligt samvete om man förbigår 6 februari med tystnad. Semikolon behöver inte min uppvaktning. Däremot har jag minsann redan antecknat i almanackan att det är Kolonets dag den 5 november.

Ylva Byrman

Idag, kära vänner, är det inte vilken dag som helst. Det är den 3 februari och alltså Grammatikdagen (och ja, jag tänker skriva detta med versal eftersom det ännu inte är en etablerad högtid). Grammatikdagen firas i år för första gången och är tänkt att bli ett årligt återkommande evenemang som uppmärksammas landet över: i skolor, på universitet, i medierna och genom särskilda föreläsningar.

Lunds, Göteborgs och Uppsala universitet blir det föredrag om grammatik. I Lund kan ni till exempel höra Gunlög Josefsson, som skrivit en av de bästa och mest pedagogiska högskoleläromedlen i grammatik: Svensk universitetsgrammatik för nybörjare. I Göteborg demonstreras en av mina favoritresurser på nätet, nämligen Språkbanken, och hur den kan användas av skolor för att göra svenskundervisningen roligare.

I Stockholm har man slagit till med en seminariedag på Kulturhuset. Det är för sent att anmäla sig nu, men om man gjort hade man kunnat höra Svenska Akademiens nya ledamot Tomas Riad prata om tyst kunskap i grammatikundervisningen. Professor Anna-Malin Karlsson, som skriver språkspalter här i Svenska Dagbladet, kommer att tala om funktionell grammatik, vilket är en alternativ grammatikinriktning som bland annat använder begreppet grammatisk metafor. Det är till exempel när vi omvandlar ett verb till ett substantiv, undersöka blir undersökning, eller när vi gör om ett adjektiv till ett substantiv, så att från adjektivet blyg blir egenskapen blyghet.

Ni kan också lösa grammatikkvisset och se hur många rätt ni har. Rätt svåra frågor, jag fick bara 9 rätt av 10, vilket berodde på att jag på fråga 9 föredrog att identifiera bisats genom BIFF-regeln framför att säga att bisatsen inte kan stå för sig själv. Jag vill nog hävda att ett utrop som ”Att hon aldrig kan lära sig att komma i tid!” är en bisats och den faktiskt fixar att stå för sig själv. Men det är ju annars ganska sant att bisatser inte gärna står för sig själv i formell löptext.

Nu har jag inte tid att skriva mer, för jag måste gå och satsfläta håret. Men ni som är så där hetsigt moderna att ni vill ha realtidsflöden kan följa taggen #grammatikdagen på twitter.

Ylva Byrman

Idag släpper Språkbloggen in ett gästbloggsinlägg på ett aktuellt tema: Googles användarvillkor. Det finns all anledning att underkasta dessa en kritisk innehålls- och konsekvensanalys. Här i Språkbloggen presenteras istället en läsbarhetsanalys, gjord av språkkonsulten Helena Englund Hjalmarsson. Hon har skrivit flera handböcker om användbara texter och tillbringat mycket tid med att försöka övertyga företag om att avtalsvillkor kan göras mer lättlästa.

 

Månadens gästbloggare: Helena Englund Hjalmarsson
Vad tänker du om jag säger Google? Kanske tänker du på ett modernt företag som bland annat anses vara världens bästa arbetsplats? Kanske tänker du på sökmotorn eller din gmail? Eller får du en liten rysning av obehag över hur mycket företaget vet om dig och dina datorvanor? Oavsett vilken inställning man har till Google, brukar de flesta vara överens om att Google är ett företag som ligger i framkant när det gäller det mesta: teknik (deras tjänster är oftast bättre än andras), affärsmässighet (de tar inte mycket betalt men ändå tjänar de mycket pengar), ledarskap (med en helt ny inställning till individen blir de utsedda till världens bästa arbetsplats år efter år). Nu har Google visat sig vara pionjär inom ytterligare ett område – det språkliga.

Egentligen är det ingen nyhet; allt det Google gör bottnar i att de är duktiga på att kommunicera och förstå kommunikationens förutsättningar. Men det som fått mig att skriva den här lovsången är deras nya användarvillkor. Medan många andra företag tycker att kommunikation och relationsskapandet hör hemma i alla delar av verksamheten utom just den juridiska, bevisar nu Google att de låter god kommunikation genomsyra alla delar av verksamheten. Och att även kundvillkoren hör till kommunikationen. Ändå finns det avsnitt i villkoren som rent innehållsmässigt är diskuterade och debatterade och Google har fått kritik från vissa håll för dem. Jag kan inte låta bli att undra om just det faktum att folk faktiskt förstår villkoren som gör att de också kan ha en åsikt om dem?

Deras nya användarvillkor, som gäller från och med 1 mars, är i alla fall ett föredöme – kortfattade, välstrukturerade och lättlästa. Och tills någon bevisar motsatsen är jag övertygad om att dessa villkor fungerar precis lika bra som juridiskt redskap som exempelvis Malmö aviations användarvillkor eller SJ:s fullständiga villkor.

Jag har roat mig med att göra en enkel textanalys av Googles nya villkor där jag har tittat på följande språkliga faktorer som är vedertagna måttstockar när man talar om begriplighet i text:

1.    Direkt tilltal till läsaren
2.    Synlig avsändare
3.    Logisk styckeindelning
4.    Informativa underrubriker
5.    Genomsnittlig meningslängd
6.    Ordval

1 Direkt tilltal till läsare: Ja
Google har ett genomgående du-tilltal i hela texten. Det är fortfarande ganska ovanligt i konsumentvillkor, men det blir så sakteliga lite vanligare, i synnerhet hos moderna företag med god kommunikationskompetens. För bara 10 år sedan var det en omöjlighet med du-tilltal i konsumentvillkor.

2 Synlig avsändare: Google är närvarande i texten
Google benämner sig själv ömsom med vi ömsom med Google. Det ger texten en avsändarröst och gör texten lättare att läsa. Även detta grepp var otänkbart för 10 år sedan.

3 Logisk styckeindelning: tillräckligt bra
Styckeindelningen är helt okej. Det skulle säkert kunna göras bättre, men det är definitivt godkänt.

4 Informativa underrubriker: inte perfekt men bra
Det finns 10 underrubriker i dokumentet och samtliga är i alla fall någorlunda informativa. Exempelvis tycker jag att Våra garantier och friskrivningar ger en bra bild av vad jag hittar under rubriken, men Sekretess och upphovsrätt hade gott kunnat delas upp i Sekretess och Så hanterar vi upphovsrättsintrång. Inte perfekt alltså, men absolut tillräckligt bra. I villkorstexter får man vara glad om man hittar rubriker som är mer vässade än till exempel Ansvaret.

5 Genomsnittlig meningslängd: långa men rätt okomplicerade meningar
Dokumentet har i snitt 20 ord per mening. Det är egentligen ett ganska högt värde när man talar om normal bruksprosa, men de långa meningarna beror inte på krångliga och halsbrytande konstruktioner utan mest på att Google inte utnyttjat det enkla knepet att åskådliggöra uppräkningar i en punktlista. Om man undantar uppräkningarna hamnar den genomsnittliga meningslängden på ett betydligt lägre värde.

6 Ordval: Facktermer men ingen jargong
Jo då, den juridiska terminologin finns kvar i Googles användarvillkor. Ca 1,5 procent av orden är juridiska termer såsom kränka upphovsrätt, immateriell egendom, intrång och skäligen. Ytterligare några är facktermer från tjänsteområdet, till exempel bakåtkompilera och extrahera källkoden. I vanliga juridiska texter brukar andelen juridiska facktermer vara runt 2 procent. Det betyder att Googles användarvillkor innehåller nästan lika mycket facktermer som andra, och återigen kan vi konstatera att det inte är facktermerna som gör juridiska texter snåriga. Och bortsett från några få felsteg som tillämplig och inhämta så finns här inte en massa onödig jargong.

Minus för textens form
Men på en punkt tror jag att Google har fallit i den gamla juristfällan ändå. Mitt i texten finns fyra stycken som är skrivna helt med versaler. Alla vet att det är svårt och påfrestande att läsa långa stycken text som är skrivna med versaler, men det är inte det som är min invändning här. Min anmärkning har att göra med att jag gissar att dessa versalstycken betyder något särskilt, men det är omöjligt för mig att gissa vad det är. Det känns som en intern kod, en hemlig överenskommelse om att det som står i versaler är extra … vad? Det är dumt att låta text signalera något som de flesta inte kan dechiffrera och inte har en möjlighet att ens gissa sig till. De flesta kanske till och med bara passerar förbi och antar att webbredaktörer är en slarver och har råkat komma åt Caps lock-tangenten i dessa stycken. Och i båda fallen är kommunikationen totalt misslyckad.

Hoppas att Google visar vägen
Det finns alltså saker som kan göras bättre i Googles nya villkor, men sammantaget tycker jag att de ger en viktig signal till alla företag som begär att vi ska acceptera snåriga konsumentvillkor: Jo, det går att skriva begripliga villkor! Låt oss hålla tummarna för att Googles nya användarvillkor blir trendskapande och att reseföretag, telefonbolag, e-handelssajter och banker följer efter och börjar skriva enkla, korta och välformulerade villkor. Tänk vad mycket enklare vårt internetliv skulle bli.

Ylva Byrman

I torsdags la jag upp några exempel på plural användning av hänsyn, till exempel ”många hänsyn att ta”, och bad er att berätta hur er språkkänsla reagerade. Flera läsare gav bra och intressanta kommentarer, vilket jag tackar för. Av dem som kommenterat finns det ingen vars inre grammatik helt accepterar hänsyn som räknebart substantiv. Det kan alltså finnas anledning att vara försiktig med detta bruk, för att inte i onödan störa sin läsare.

Hur vissa ord glider mellan att vara räknebara eller inte har jag tidigare diskuterat med exemplet åkerfräken: Kan man säga en åkerfräken, flera åkerfräknar eller pratar vi hellre om mycket och lite åkerfräken? Det finns givetvis många fler exempel. Kommentatorn Nulle_utan_prickar tar upp personal. För vissas inre grammatik är personal en oräknebar massa, men många andra språkbrukare tvekar inte att säga flera personal. ”En personal går över till avdelning 1b för att hjälpa till med kvällsmatningen” minns jag att våra arbetsrutiner löd när jag arbetade på sjukhem. ”Vi behöver vara tre personal på morgonen” kunde det också heta. För mångas språkkänsla kan detta kännas ovant och knöligt, men samtidigt måste man erkänna att användningen har vissa fiffiga fördelar. Det är omöjligt att missförstå, och motsvarande formulering med personal som oräknebart substantiv skulle bli mångordigare: ”Vi behöver vara tre personer i personalen på morgonen”.

Som nörd tyckte jag dock inte att det mest spännande med era kommentarer var era åsikter om just hänsyn, utan vilka argument och vilken språksyn ni grundar dem på. En vanlig utgångspunkt, nästan ett axiom i många språkriktighetsdebatter, är  ”nytt är dåligt” eller ”språkförändring är förfall”. Så här skriver kommentatorn Fredrik Östman:

Att låta betydelsen av ordet ”hänsyn” flyta över i två, eller flera, helt olika begrepp eller företeelser som råkar användas eller omnämnas ofta i dess kontext förefaller över måttan korkat och osnyggt, motsatsen till snille och smak.

Så det finns väl inget som kommer att stoppa den ”utvecklingen”.

Denna reaktion är vanlig: när man ser ett språkdrag man inte gillar utgår man reflexmässigt från att det är en nymodighet, och alltså per definition dåligt, enligt axiomet ”språkförändring är förfall”. Men att allt som man inte gillar är nytt stämmer tyvärr inte. Särskrivningar har till exempel en lång historia, trots att många vill döma ut det som en nymodighet. Ordet hänsyn är faktiskt inte så gammalt – det lånades in från danskan under mitten av 1800-talet. Och redan då finns, som kommentatorn Peter_GBG påtalar, plurala belägg.

Men även när vi faktiskt kan slå fast att nåt är en språklig innovation, finns det vissa generaliserbarhetsproblem med axiomet ”språkförändring är förfall”. De flesta människor godtar utan vidare påståendet att språket har förändrats genom mänsklighetens historia. De allra flesta har nog också uppfattningen att Homo habilis hade sämre möjligheter än vi till precist språkbruk, eftersom de inte hade lika bra talorgan, och att saker som skriftspråkssystem, allmän folkskola, universitet och standardiserade ordlistor har utvecklat våra kommunikativa möjligheter i en positiv riktning.

Det råder alltså utbredd konsensus om att vi haft en relativt godartad språklig utveckling, men som vid en viss tidpunkt övergått i ett förfall. Ur historisk och vetenskaplig synvinkel är det intressant att ställa den uppenbara frågan: När inträffar denna brytpunkt?

Svaret blir olika beroende på vem man frågar. Vissa skulle säkert svara för 50 eller kanske 100 år sen, men jag skulle gissa att det allra vanligaste svaret är ”när jag gick i småskolan, då världen var ren och enkel, då kvinnorna var vackra och då det flödade av honung och mjölk”. Om vi ritar upp genomsnittsmänniskans uppfattning av språklig renhet, höghet och styrka (y-axeln) som en funktion av tiden (x-axeln) skulle det alltså se ut ungefär så här:

Det är nu vi upptäcker det vetenskapliga generaliserbarhetsproblemet. Det bottnar just i det faktum att varje människa har sin egen egocentriska syn. Eftersom jag är född 1983 inträffar min historiska brytpunkt år 1991. För andra läsare hamnar brytpunkten på 60-talet, för Selma Lagerlöf sker brytpunkten år 1867 och vikingarna lär inte ha haft nån småskola, men det verkar rimligt att tidsfästa brytpunkten till nån gång mellan år 800 och år 1000. Det sistnämnda innebär att boktryckarkonsten, statliga utbildningssystem och internet alla är exempel på saker som bidragit till det språkliga förfallet och som därför måste bort.

Så vems egocentriska brytpunkt ska vi välja som norm för språkriktighetsarbetet? Min, din eller Selma Lagerlöfs? Hur vi än gör kommer en majoritet att bli missnöjda. Ett blygsamt förslag är därför att istället försöka förankra idén om att den egocentriska språkriktighetsuppfattningen inte är en lämplig utgångspunkt för ett långsiktigt hållbart språkvårdsarbete.

Ylva Byrman

Eftersom flera läsare har hört av sig och undrat hur länge min vinterdvala egentligen ska hålla på, tänkte jag att det kunde vara dags med ett litet livstecken. Språkbloggen ämnar komma tillbaka med full kraft i nästa vecka, och lite nya kviss ska det också bli. Till dess kan ni få berätta vad er språkkänsla säger om ordet hänsyn i plural. Tycker ni att nedanstående autentiska exempel fungerar väl eller låter konstiga?

Under min tid som tandläkare har jag alltid eftersträvat att ta så stora hänsyn som möjligt och göra behandlingen så skonsam som möjligt.

Problemen är stora och komplexa med många inblandade parter och många hänsyn att ta.

Vilken form av gravplats man väljer styrs alltså av flera hänsyn.

Anledningen till detta är att personliga hänsyn eller relationer forskare emellan inte skall kunna påverka bedömningen av manuskripten.

Han var en hängiven kristen och hans rättrådighet omvittnas av flera källor. Han tog inga hänsyn till börd, rikedom eller fattigdom.

Ylva Byrman

Språkbloggen önskar er alla en episk jul! Jag kopplar ner ett tag för att ägna mig åt julefrid och därefter åt mitt andra, obetalda extrajobb, vilket är att köra flyttlastbil upp och ner mellan Stockholm och Malmö. Om vi inte ses på E4:an, så ses vi i Språkbloggen år 2012.

Vårda er själva, era medmänniskor och era favoritord till dess! Glöm inte att ni kan läsa gamla blogginlägg genom att klicka på era intresseområden i etikettmolnet nere till höger.

Ylva Byrman

Henrik Sandén heter december månads gästbloggare. Han kan förvisso ståta med ett års högskolestudier i svenska, men idag bloggar han i egenskap av projektledare på ett undersökningsföretag. I sitt arbete guidar han dagligen kunder genom djungeln av frågeformuleringar, och nu bjuder han er på ett enkelt men användbart tips.

 

Månadens gästbloggare: Henrik Sandén

”Kära kund! Vi på företaget X vill gärna förbättra vår verksamhet. Hjälp oss genom att ägna fem minuter åt att fylla i denna enkät.”

Uppmaning ovan är garanterat välbekant. Ingen medborgare i dagens samhälle kan undgå de ständiga enkäterna, må det så vara kundundersökningar, medarbetarundersökningar eller marknadsundersökningar. För företagen som genomför undersökningarna blir dina och andras enkätsvar ett viktigt beslutsunderlag. Men för den som ska fatta beslutet räcker det inte med att du tagit dig tid att ge din åsikt. Frågorna behöver också vara vettigt formulerade för att svaren ska gå att tolka. I mitt arbete ser jag alltför ofta exempel på företag som lagt massor med pengar på att samla in svar som visar sig vara oanvändbara på grund av frågans språkliga utformning.

Därför vill jag ge alla enkätkonstruktörer ett enkelt språkråd:

Låt oss undvika och:et!

Jag ska ge ett klassiskt exempel på en misslyckad användning av ordet och. Anta att vi är yoghurttillverkare och ställer följande fråga om vår nylanserade körsbärsyoggi i knallcerise bägare:

Hur uppfattar du produktens förpackning och smak?

Mycket dålig   1  2  3  4  5   Mycket bra

Så länge vi får ett högt betyg på frågan ovan är allt frid och fröjd. Då kan vi konstatera att kunden både gillar körsbärssmaken och den härligt färgglada förpackningen. Problemet uppstår när vi får ett lågt betyg. Då vet vi nämligen inte om kunden är missnöjd med förpackningen eller smaken. Kanske är det rentav bådadera? Vi står i ett hopplöst läge – trots att många kunder hjälpt oss att fylla i enkäten vet vi inte fortfarande inte exakt vad vi ska ändra för att produkten ska bli bättre.

När vi använder oss av enkäter uppstår konflikten mellan att vi vill veta så mycket som möjligt, samtidigt som vi vill besvära respondenten så lite som möjligt. Vi vet att det är viktigt att hålla enkäten kort, men vår iver att veta mer tar gärna överhanden. Då är det lätt att begå och-misstaget – vi luras att tro att vi får två frågor till priset av en. Men den som gapar efter mycket mister som bekant ofta hela stycket. Jag rekommenderar istället yoghurtföretaget att stryka det ena och satsa på en tydlig fråga:

Vad tycker du om produktens smak?

Mycket dålig  1    2    3     4     5    Mycket bra

Då får vi ett resultat som går att agera utifrån, snarare än svar på två frågor som vi inte kan göra något av. Less is more!

Ett annat vanligt sätt att överanvända och:et är att skapa onödiga tautologier:

Är det klart och tydligt vilket användningsområde produkten har?

Något som går hand i hand med tautologierna är parentesmissbruket:

Är det klart (tydligt) vilket användningsområde produkten har?

I båda fallen ovan frågar vi om något och förtydligar samtidigt vad vi frågar om. Istället är det bättre att bara fråga det vi faktiskt vill veta:

Är det tydligt vilket användningsområde produkten har?

Begriplighet kontra precision är alltid en svår fråga, men vi kan konstatera en sak: att konstruera bra enkäter är inte enkelt. Om du är ovan – låt processen ta tid och arbeta igenom dina formuleringar ordentligt, eller ta hjälp av någon med vana. Båda alternativen är bättre än att kasta bort din och respondenternas tid på illa utformade enkäter.

Ylva Byrman

Den tjeckiska allt-i-allon Václav Havel är död. Språkbloggen lämnar åt andra att kommentera hans livsgärning, men däremot påpekar vi gärna att c inte uttalas k på tjeckiska, utan ts. Accenten markerar i tjeckiskan lång vokal, och vokaler utan accent är alltså korta. Därför ska det vara ett första långt a i Václav, ”Vaatslaf”, men ett kort a i Havel. På Wikipedia finns en utmärkt uttalsfil att öva med.

Uttalsfil från Wikimedia Commons