Språkkontakt är ett spännande fenomen som knappt avhandlats alls i bloggen. Idag tänkte jag därför presentera de tre begreppen pidgin, kreol och lingua franca.
Pidgin kallas ett kontaktspråk som uppstår när människor som inte har nåt gemensamt språk behöver kommunicera. Tänk dig att du hamnade på en öde ö med en person som inte kunde svenska. Säkert skulle du då först försöka prata engelska eller nåt annat språk du kan, men om den andra inte förstår detta heller behöver ni en annan strategi. Det naturliga är att ni kommunicerar mycket med gester men att ni också successivt börjar kommunicera verbalt genom att blanda era båda språk.
Ett exempel på pidginspråk är russenorsk, som uppstod vid fiskhandel mellan norrmän och ryssar på 1800-talet. ”Moja niet forsto” betydde ”jag förstår inte”. Typiskt uppstår dock pidginspråk under mindre trevliga omständigheter, som vid slavhandel. De är egentligen inte heller språk i samma mening som ett modersmål, eftersom de bara består av ett fåtal centrala ord och inte har nån etablerad grammatisk struktur. Men när slavarna får barn som då exponeras för pidginspråket redan från födelsen, kan språket komma att bli ett modersmål för den nya generationen. Det kommer då raskt att börja utveckla en rik vokabulär och en mer komplex grammatisk struktur, precis som alla andra modersmål. Processen kallas kreolisering, och det nya modersmål som utvecklas ur en pidgin kallas för ett kreolspråk. Ett av de mest kända och välbeforskade kreolspråken är tok pisin, som idag är ett modersmål och ett officiellt språk i Papua Nya Guinea.
Lingua franca kallas ett språk som kommit att bli andraspråk för en stor mängd människor och därför kan användas vid internationella sammankomster där man behöver ett gemensamt språk som alla förstår. I Europa under medeltiden var latin vetenskapens och kyrkans lingua franca. Idag används ofta engelska som lingua franca, både vid internationella konferenser, inom turismen och på internet.
