Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Har du stött på ordet episk använt på detta sätt?

– Var det roligt på festen igår?
– Ja, bästa festen på flera år. Alla var där, stämningen var overkligt bra och vi dansade till klockan fyra på morgonen.
– Det låter episkt!

Eller så här:

– Morfar, din äppelkaka är verkligen helt episk!

Vän av ordning kan reagera på detta bruk. Episk diktning, javisst. Dit räknas ju Erikskrönikan och den grekiska Iliaden. Men episka fester? Och episk äppelkaka?!

Episk kommer från klassisk grekiska, där epiken jämte lyriken och dramatiken var en av tre litterära huvudgenrer. Dramatiken skildrar en konflikt och är typiskt gjord för att framföras på scen. Lyriken är ofta poesi och beskriver människors inre känsloliv, medan epiken är en berättande framställning som har ett filmkameraperspektiv.

Men nån gång runt 2008–2009 seglade episk upp som ett högfrekvent modeord, använt i betydelsen ’storslagen’ eller ’fantastisk’. Det kom via engelskan och datorspelsvärlden, särskilt i äventyrsspel där man krigar online mot andra kombattanter, och förekom i uttrycken epic win och epic fail. Att fejla episkt är helt enkelt att misslyckas kapitalt.

Den frekventa användningen har lett till att epic svartlistats på sina håll, till exempel här på Lake Superior State University. En annan populär språkpolis går med den artiga rubriken Not everything is epic, shitheads till ännu hårdare angrepp mot det nya bruket, och lanserar sin egen språkkänsla som en allmänsemantisk sanning: episk kan bara användas om oceaner, litteratur och kosmos.

I engelskan finns det belägg för epic i betydelsen ’storslagen’ sen 1731, vilket visar att bruket inte är helt nytt. Och trots sanktionsförsök har ordet spritt sig långt utanför datorspelsvärlden. Nyhetsbyrån AFP, en internationell motsvarighet till svenska TT, använde ordet i en nyhetsartikel 2010, för att beskriva ett trafikkaos i Peking: ”thousands of vehicles were trapped in an epic traffic jam stretching for more than 100 kilometres”.

Själv okynnesanvänder jag gärna episkt i vardagligt tal, och jag tycker det är oproblematiskt. Att ett ord genom användning successivt får nya betydelsenyanser är ett fundamentalt drag i mänskligt språk – det är en viktig kommunikativ resurs. Jag har dock full förståelse för om litteraturvetare ser det som ett störande missbruk av genreterminologi. Men hörni, om ni kan gå med på att ni inte är lyriska över ordets dramatiska betydelseutvidgning och spridning i allmänspråket, då kanske ni också kan bjuda oss på ordet episkt?

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.