Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Vad förvaras egentligen på Kungliga biblioteket i Stockholm? Böcker skulle väl många spontant svara. Men si, det är inte ett svar som de anställda skulle ge, åtminstone inte om de är terminologiska paragrafryttare. För bok är nämligen ett ord som man bör undvika enligt KB:s termlista.

Skälet är enkelt: ordet bok är mångtydigt, eftersom det inte gått att skapa en fungerande standarddefinition. Unesco har visserligen försökt genom att godtyckligt säga att en bok ska ha minst 49 tryckta sidor, men definitionen är inte så lyckad. Till exempel faller många barnböcker utanför den.

Det som pliktbiblioteket KB har till statligt uppdrag att förvalta kallas istället för dokument. Det definieras som ’samling av information som tillsammans med det medium det är fäst eller lagrat på behandlas och fungerar som en enhet’. Man talar också om verk, en ’avgränsad intellektuell och/eller konstnärlig skapelse’. Ett verk manifesteras typiskt i olika dokument, varav boken alltså är ett.

Men att bok är en avrådd term inom biblioteksväsendet, betyder det att du och jag bör avstå från att säga bok? Självklart inte! Det är viktigt att förstå att fackspråkliga definitioner i många lägen inte alls är bättre eller mer korrekta än vår privata förståelse av ords innebörd. Tvärtom! Många termdefinitioner håller inte utanför sin snäva fackkontext. Låt mig ta ett konkret exempel:

I utlänningslagen definieras barn som ’person under 18 år’. ”Är det så ni använder ordet?” brukar jag fråga mina studenter. ”Ja”, svarar många spontant. Men lite exempel får dem att inse att deras mentala representation av ordets innebörd är rikare och inte lika fyrkantig som den juridiska definitionen. Den som förlorade oskulden med en jämnårig vid 16 års ålder, svarar knappast ja på frågan ”har du haft sex med ett barn?”. Och om nån frågar mina föräldrar om de har några barn, skulle de uppfattas som lögnare om de svarade nej, trots att både jag och min syster är över 18. Barn har för övrigt ytterligare en definition i Rikstermbankens Kärnenergiordlista: enhet för tvärsnitt som motsvarar 10⁻\u’00B2’⁸ m². Den definitionen är helt obegriplig för de flesta av oss.

Facktermer är funktionella när man skriver inom en specifik verksamhet och vet att läsaren är en fackperson som kommer att tolka termerna i den specifika fackspråkliga betydelsen. Då blir facktermerna ett verktyg för tydlig, precis och effektiv kommunikation. Men i alla andra sammanhang är risken stor att facktermsanvändningen får motsatt effekt: Begripligheten äventyras, eftersom facktermerna antingen upplevs som främmande eller har en vagare och delvis annorlunda betydelse i allmänspråket.

Den fackexpert som vill kommunicera med en lekman måste tänka efter. Det är inte förbjudet att använda facktermer, men texten måste snickras ihop så att också en läsare utan fackkunskap har en rimlig chans att korrekt förstå resonemangen. Den klyftiga fackskribenten förstår att det i populära texter faktiskt är fullt tillåtet att bryta mot fackinterna termråd, om det ger läsaren en bättre chans till konkret förståelse. Så här beskriver KB sin verksamhet på webben:

KB ansvarar för att bevara det nationella kulturarvet genom att samla in, bevara och tillhandahålla det svenska trycket. Det innebär att vi gör det möjligt att läsa och studera allt som trycks eller publiceras i Sverige, bland annat böcker, tidskrifter, rapporter, dagstidningar, handskrifter, kartor, bilder, affischer, musiktryck och vardagstryck som till exempel postorderkataloger och teaterprogram.

Visst är det härligt att vi har ett så klyftigt nationalbibliotek!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.