Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Jag har i flera blogginlägg hävdat att det korrekta sättet att stava ord är det som anges i Svenska Akademiens ordlista. Mejl är rätt, mail är föråldrat, skrev jag till exempel häromdagen. ”Men är det lag på att man måste stava som det står i Akademins ordlista?” undrade en läsare då. ”När infördes den lagen och vad har den för benämning?” raljerade läsaren vidare.

Ock kåmentathorn haar såklaurt helt rett. Mann kann jivettvis stafva präsis hur mann vill, åkk ingenn kann kåmma åck setta een i fengellse för de. Men en av de största fördelarna med att ha en standardiserad stavning framgick nog av de två förra meningarna. De lär ha tagit dig rätt mycket längre tid att läsa än vad två normalstavade meningar tar. De flesta av oss gnäller därför inte över att vi låter en grupp kunniga språkvårdare ta fram en ordlista som vi andra kan slå i när vi är osäkra på hur vi bör stava. Tvärtom är ju detta praktiskt för oss språkbrukare, och vi accepterar därför normalt SAOL som norm.

Idén att ett ord alltid måste stavas på ett och samma vis är dock förhållandevis ung. Så sent som på 1700-talet var det rätt vanligt att man i ett och samma brev hittade två, tre olika stavningar av samma ord. Men när Svenska Akademien bildades 1786 bestämdes att man skulle ta fram ett verk som normerade svenskans ortografi. Akademien gav uppdraget till Carl Gustaf af Leopold, och år 1801 kunde hans Afhandling om svenska stafsättet äntligen ges ut. Så här inleds förordet:

Svenska Akademien öfverlemnar nu till Allmänheten ett arbete, som länge med otålighet varit väntadt. Knappt var Akademien inrättad, förrän af henne fordrades att stadga Språkets osäkra och vacklande Ortografi. Att detta icke genast kunde ske, eller ens borde försökas, medgifves lätt af dem, som känna svårigheten af företaget, och eftersinna språkets då varande belägenhet. Reglor få ej efter godtfinnande tillskapas för ett redan odladt språk. De måste blifva allmänna slutföljder af samlade anmärkningar, och af en noga kännedom af språklynnet.

Redan här kan vi se att det finns en vilja att vara lyhörd inför det etablerade bruket. Om du läser avsnitt 2 i inledningen till senaste SAOL-upplagan, kan du se att man arbetar efter denna princip än idag. Undantagsvis gör man också vissa försök att normera språket i en funktionell riktning, så att vi till exempel inte ska få obekväma pluralformer som avocadosarna.

Av citatet kan man också se att stavningen har ändrats sen 1801. Att vi idag inte längre skriver väntadt, af eller medgifves är dock inte alls Svenska Akademiens förtjänst – tvärtom. Om detta handlar morgondagens blogginlägg.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.