Ylva Byrman
Maj månads gästbloggare heter Benjamin Lyngfelt. Han är professor i svenska vid Göteborgs universitet och forskar till vardags om grammatik. Här på Språkbloggen ger han idag sin syn på vårvinterns bubblare bland pronomen: hen.
Månadens gästbloggare: Benjamin Lyngfelt
Det lilla ordet ”hen” har varit hett omdiskuterat senaste tiden. Positiva bloggar och tidningsartiklar renderar horder av upprörda kommentarer, som i sin tur besvaras med förundrade reflexioner över hur man kan så hetsa upp sig så över ett stackars pronomen. Reaktionerna är många och påfallande känsloladdade, vilket är en tydlig indikation på att debatten handlar om mer än bara språk.
Till att börja med är det (minst) två olika frågor som har blandats ihop. Den ena – och mest känsliga – gäller ”hen” med syftning på en specifik person, som man inte vill klassificera som man eller kvinna. Den andra – som i praktiken aktualiseras oftare – gäller hur man ska benämna godtyckliga individer som man inte vet könet på: ”Om någon vill röka får X göra det på balkongen”.
Den första frågan utgår från synen på kön som en social konstruktion, där det finns personer som inte vill delas in i en binär könsuppdelning – som antingen man eller kvinna. Det finns också en vilja att inte slentrianmässigt klassificera människor efter just kön. Här fyller ”hen” en tidigare lucka i språket; vi har inget annat ord med den betydelsen. Samtidigt är det ändå så att de flesta är vana vid en binär uppdelning i män och kvinnor, och en del blir provocerade av att den ifrågasätts. Så de som vill använda ”hen” på det här viset är förstås i sin fulla rätt att göra det, men får samtidigt räkna med reaktioner. Inte på grund av ordet som sådant, utan därför att frågor om kön och genus är notoriskt kontroversiella.
Den andra frågan handlar om vilket pronomen man ska använda när man inte vet specifikt vem man talar om. Förr användes ”han” könsneutralt – ”Om någon vill röka får han göra det på balkongen” – men det är knappast gångbart i dagens Sverige. I det fallet finns dock flera alternativ: ”han eller hon”, ”den”, ”hon/han”, ”vederbörande”, omskrivning med t.ex. plural – och ”hen”. Argumentet att vi behöver ”hen” därför att svenskan saknar ett könsneutralt pronomen är alltså inte sant. Däremot är ordet i högsta grad en av kandidaterna och den i särklass mest omdiskuterade av dem – om än inte den mest använda.
Även när det gäller denna funktion pågår alltså en hätsk debatt för och emot ”hen” – och i betydligt mindre utsträckning för och emot ”den”, som ändå är det uttryck som främst rekommenderas i exempelvis Språkriktighetsboken. Själv vill jag snarast argumentera för båda alternativen (vi bortser för tillfället från ”han/hon”, ”vederbörande” och andra otympliga varianter). ”Hen” och ”den” betyder nämligen inte riktigt samma sak och erbjuder därmed en tilltalande nyansrikedom. Vi kan använda ”hen” som könsneutralt pronomen när vi vill att det ska märkas – och ”den” när vi vill att det inte ska märkas.
”Hen” är det genusmedvetna alternativet. Det är könsneutralt såtillvida att det inte specificerar något visst kön, men knappast i något annat avseende. Tvärt emot vad man kanske väntar sig aktualiserar det frågor om kön, just genom att vara så påtagligt könsneutralt att det blir en markering. Detta beror till stor del på att ”hen” även här förknippas med sin andra innebörd, eftersom båda betydelserna är könsneutrala fast på olika sätt. Man kan förstås se det som en fördel att samma ord kan täcka båda funktionerna, men då får man också de genusideologiska kontroverserna på köpet. Man gör sin ståndpunkt känd, men riskerar att mottagaren hakar upp sig på ordvalet i stället för att ta till sig det man ville förmedla.
Alternativet ”den” är å andra sidan är inte bara könsneutralt utan närmast könlöst, eller åtminstone opersonligt, även detta på gott och ont. En spontan invändning kan vara att ”den” typiskt syftar på saker snarare än personer, alltså att ordet skulle vara objektifierande. Så kan det kanske upplevas om man syftar på specifika personer, men knappast i de mer allmänna situationer där könsneutrala pronomen oftast förekommer.
Själv använder jag vanligtvis ”den” – eftersom jag för det mesta skriver om andra saker än kön. Då vill jag inte aktualisera någon genusmedvetenhet; jag vill att läsaren ska tänka på det texten handlar om. I det läget ska pronomen helst fungera som ett diskret smörjmedel som håller ihop texten utan att dra uppmärksamheten till sig. Men om någon vill göra annorlunda får den gärna göra det.
Jämför: ”Men om någon vill göra annorlunda får hen gärna göra det.” I just det här sammanhanget verkar båda varianterna fungera, med skillnaden att ”hen” märks lite mer än ”den”. Här är ”den” knappast objektifierande, då det redan är en opersonlig situation. Och det finns faktiskt konstruktioner där ”den” är det normala sättet att syfta på människor: ”Den som vill göra annorlunda får gärna göra det.” (”Hen som …” är för övrigt ett tänkbart alternativ även här.) ”Den” är alltså inte generellt begränsad till syftning på döda ting, och ibland har man faktiskt anledning att uttrycka sig opersonligt. Gångbarheten beror mest på situationen.
Så hellre än att fråga oss om det är ”hen” eller ”den” (eller något annat) som är att föredra generellt bör vi alltså fråga oss vilket av uttrycken som passar bäst i det aktuella fallet. De fyller helt enkelt olika funktioner. Det är ganska fantastiskt att ett litet pronomen som ”hen” är tillräckligt uttrycksfullt för att förmedla en ideologisk markering. Att ordet därmed blir kontroversiellt beror helt enkelt på att frågor om kön är kontroversiella. Och vill man undvika detta finns det lite blekare ”den” att tillgå.
Det är möjligt att ”hen” så småningom blir så inarbetat att det förlorar sin ideologiska laddning, och en del menar att vi redan är på god väg dit. Tidigare har jag fått intrycket att de som använder ”hen” är tämligen få och att de användningarna knappast är stilistiskt neutrala. Det har alltså verkat osannolikt att uttrycket skulle få ordentligt fotfäste utanför den genusmedvetna kultureliten. Nu kommer det dock fler och fler tecken på ökad användning – särskilt bland ungdomar, där ”hen” inte förefaller vara lika utmanande. En modernare syn på genus utgör alltså en bättre grogrund för ”hen”. Men den som hoppas på det omvända, dvs. att ökad spridning av ”hen” skulle göra samhället mer jämställt, hoppas nog förgäves. Som Mikael Parkvall tydligt har visat här i SvD, finns det ingen korrelation mellan vilka pronomen ett språk har och hur jämställd det språkets kultur är.
Sammanfattningsvis är ”hen” ett ord som dels har en alldeles unik funktion, dels kan användas på samma sätt som andra könsneutrala uttryck, i synnerhet ”den”, fast med extra ideologisk udd. Den kombinationen erbjuder rika möjligheter till stilistisk variation och nyansering. Så på sätt och vis vore det synd om ”hen” normaliserades; då skulle vårt ordförråd bli en nyans fattigare. Den/Hen som lever får se.
Andra texter om hen
Magnus Eriksson, litteraturvetare, som menar att hen är utmärkt i styrdokument och andra formella texter
Per Ledin, professor i svenska: ”Hen är ett bra pronomen som inte gör samhället mer jämställt”
Ylva Byrman i Språktidningen: Vem är den där hen? (tyvärr har kursiveringar fallit bort vid överföring från tryck till webb)
En mer än 4 år gammal text om hen-användning bland transpersoner (Fatima Grönblad i Språktidningen)
RFSL:s ordförande Emelie Mire Åsell: ”Argumenten mot hen påminner om rysk homofobi” apropå förnekelsen av transpersoners existens och förgivettagandet att alla barn skulle identifiera sig med en binär könsuppdelning