Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Snart är oktober slut, varför det är hög tid att introducera månadens gästbloggare: Kristina Schött, examinerad språkkonsult. Hon arbetar som lärare vid Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet och har varit med och skrivit Studentens skrivhandbok. Dessutom är hon inbiten skiljeteckenskramare, och idag slår hon ett slag för det stilistiskt kontroversiella utropstecknet.

 

Månadens gästbloggare: Kristina Schött

Nyligen hade jag anledning att prata med ett gäng människor i tjugofemårsåldern om hur de skrev e-post. Jag hade nog tänkt mig att det skulle bli en del diskussioner – till exempel om ifall det heter e-post, mail eller mejl. Men det som i stället ledde till längst och hetast debatt var att jag tyckte de skulle inleda sin korrespondens med ett ”Hej!”. Själva ordet var det inte fel på, utan utropstecknet. Och de är inte ensamma om sina synpunkter.

När jag gick i skolan lärde jag mig att utropstecken används efter interjektioner som oj, aj, hej, nämen och så vidare. Utropstecken ska också sättas efter meningar med verb i imperativform, alltså uppmaningar: ”Öppna fönstret!” Dessutom kunde de användas när man ville markera till exempel förvåning: ”Nu är det jul igen!” Ett ganska användbart skiljetecken, skulle jag säga. Om jag läser en litterär text och någon i stället valt en vanlig punkt efter den typen av uttryck skulle jag uppleva det som mycket markerat:

– Hej.
– Hej.
– Aj.
– Gjorde det ont?
– Inte särskilt.

Ja, du ser. Verkar inte de karaktärerna märkligt nollställda? Och det är ju perfekt, om det är det jag vill visa. Men om punkten är normalform har jag utplånat en nyans.

Någon gång, och jag är osäker på när, började utropstecknets betydelse dock glida. Kanske sammanföll det med att väldigt många fjortonåriga flickor började blogga? För i stället för att vara ett ganska neutralt och användbart tecken verkar det ha övergått till att markera faktiska utrop. Att använda utropstecken är ungefär som att skriva ALLT MED VERSALER! Fast inte argt skrikigt, utan mer flåshurtigt.

Så långt har det gått (och ja, den formuleringen avslöjar min höga ålder) att Språkrådet numera tycker att man lika gärna kan skriva ”Hej,”. ”Men det är ju engelska!” tänker jag. Fast det är det inte heller, för i engelskan har man mer och mer gått ifrån att skriva ut kommatecknet. Det anses nämligen en smula gammaldags. Hur som helst, Språkrådet tycker att man kan skriva ”Hej, tack för ditt brev” med radbrytning efter ”Hej,”. Så här:

Hej,
tack för ditt brev.

Som om det vore centrallyrik man skrev och inte ett mejl! För inte gör vi normalt sett radbrytning så.

Jag tycker det är dags att reclaima utropstecknet! Det tar inte upp platsen på tangentbordet bara för de få tillfällen du vill låta klämkäck. Det är användbart till mer än så. I den sanna mångfaldens anda tycker jag att alla skiljetecken ska få komma ut och röra sig med viss regelbundenhet (ja, Ylva Byrman, även semikolonet). Så lev lite farligt, våga ett utrop!

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.