Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Mars månads gästbloggare heter Elisabeth Gustafsson. Hon är journalist i botten men har de senaste 20 åren arbetat som informatör och konsult inom offentlig förvaltning. Idag skriver hon på Språkbloggen om några abstrakta ord som är populära på myndigheter landet över.

 

Månadens gästbloggare: Elisabeth Gustafsson
Idag skapar kommuner arenor. Inte bara för fotboll och annan idrott utan även platser där människor kan mötas och prata om saker. Dessa människor kallas ofta aktörer. Kanske är de skådespelare, men de kan lika gärna vara socialsekreterare, barnmorskor eller ingenjörer. Inte sällan ägnar sig dessa aktörer åt kvalitetssäkring eller utvecklingsarbete. Eller varför inte evidensbaserad metodik?

Arena är ett ord som har använts åtminstone sedan mitten av 1800-talet i en bildlig betydelse, som ett område för offentlig verksamhet, till exempel den litterära eller politiska arenan. Så det kanske inte är så konstigt att det används som beskrivning av en plats – bildlig eller bokstavlig – där människor möts. Men användningen tycks ha ökat de senaste åren.

Även aktör har använts bildligt sedan 1800-talet, men då för att beskriva en person som utger sig för att vara annorlunda än han är, en hycklare. Men den bokstavliga användningen var tidigare den vanligaste. Tittar man i tidningstext från 60- och 70-talet betyder aktör skådespelare:

Övervägande delen av de ungdomar som var med om att, i Sartres kölvatten, förvandla det tidigare stillsamt borgerliga Saint Germain-des-Prés till existentialistkvarter vann senare berömmelse som aktörer, författare, regissörer, sångare och journalister. (Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, 1965)

Men på 1980-talet blir det vanligare att aktör används om parter verksamma på politiska eller ekonomiska arenor, som i följande belägg ur Dagens Nyheter år 1987:

Diplomatiska relationer mellan Ulan Bator och Washington höjer otvivelaktigt Mongoliets prestige på det internationella planet, men samtidigt introduceras en ny aktör i det centralasiatiska spelet – en aktör på vilken förväntningarna torde vara helt olika i Ulan Bator och Moskva. (DN, 28 november 1987)

Sveriges riksbank, med 185 ton guld, är en försumbar aktör i detta sammanhang.
(DN, 18 augusti 1987)

Och i en tid av upphandlingar och privatiseringar är det i denna betydelse vi är mest vana att möta ordet aktör.

Det är lätt att raljera om modeord som ofta återkommer i utredningar och andra handlingar som ligger till grund för beslut i kommunala nämnder och styrelser. Texten kan på sitt sätt vara strikt, men samtidigt späckad med för tillfället gångbara uttryck och begrepp. Följande exempel är från en projektansökan i en kommun:

En del av det genomförda utvecklingsarbetet i modellområdet har varit att börja inventera behovspunkter. Det innebär att under barnens uppväxt uppmärksamma specifika situationer, då generellt föräldrastöd ska kvalitetssäkras vid de individuella kontakterna. […] Till detta kommer att förstärka riktade insatser, så att sådana kan ske med evidensbaserad metodik, eller kvalitetssäkras då sådan metodik inte föreligger.

Här har författaren lyckats få med både utvecklingsarbete, kvalitetssäkras (två gånger) och metodik (också två gånger). Visserligen är texten här ryckt ur sitt sammanhang, men även i sitt sammanhang skulle den behöva förklaras. Vad är behovspunkter? Hur kvalitetssäkrar man generellt föräldrastöd? Är det inte bättre att använda evidensbaserade metoder än evidensbaserad metodik?

Ett modeord kan definieras som ”ord som använts så mycket att deras betydelse vattnats ur och de förlorat sin precision”. Språksociologen Jan Einarsson anser att modeorden är de vuxnas motsvarighet till ungdomarnas slanguttryck. Jag skulle vilja tillägga att användningen av modeord i offentliga handlingar också beror på att den som skriver vill visa yrkesmässig kompetens och tillhörighet, visa att han eller hon behärskar de begrepp som är ”inne”. Det gör att orden används okritiskt och utan egentlig eftertanke.

Även om skillnaden mellan det offentliga och privata språket har minskat, är det fortfarande många som tycker att myndigheternas språk är abstrakt och krångligt trots språkvårdande insatser – kanske för att man ”ska” tycka så om överhetens språk. För visst har myndigheternas språk förenklats. Det är sällan man stöter på ”anhängiggöra”, ”förutskicka” eller ”nöjaktig” i offentliga handlingar idag.

Däremot tycks inte de språkvårdande insatserna bita lika bra på användningen av modeord. Det kan bero på att de till sin karaktär är flyktiga, det tar tid innan man kommer på att de är modeord. Och när den insikten väl finns har de blivit omoderna och ersatts med något annat. Men likväl gör de utredningar och beslutsunderlag svåra att ta till sig – och riskerar till och med att innehållet blir lite skrattretande. Och det är ju synd när det ofta handlar om för oss alla så viktiga saker som utbildning, vård och omsorg.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Fler bloggar