Annons
X
Annons
X

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Veckans språkråd hos Språkrådet diskuterar singularformen av fräknar, pigmentfläckar i ansiktet av den typ som Pippi Långstrump har. De säger att både en fräken och en fräkne går bra att använda, men konstaterar att fräken är vanligare. Det är lite intressant att de inte ens nämner möjligheten fräkna, en singularform som finns i bruket och som jag gissar att ett inte oväsentligt antal språkbrukare skulle föredra framför fräken.

Anledningen till att singularformen fräkna inte nämns kan vara att den inte passar så bra in i svenskans substantivdeklinationssystem. Man brukar räkna med fem deklinationer:

1. En-ord med plural på -or: flicka, flickor och ros, rosor
2. En-ord med plural på -ar: pojke, pojkar och socken, socknar
3. En-ord med plural på -er eller bara -r, och ibland också omljud i stamvokalen: stad, städer och ko, kor
4. Ett-ord med plural på -n: bo, bon och dike, diken
5. En-ord och ett-ord som inte får nån pluraländelse: en lärare, flera lärare och ett hus, flera hus

Ibland räknar man tredje deklinationen som två olika: en med orden som får -er och en med orden som bara får -r.

Fräken blir därmed ett ord i andra deklinationen – det böjs precis som socken. En singularform som fräkna borde som andra ord som slutar på a hamna i första deklinationen och i så fall få pluralformen fräknor. Den pluralformen förekommer också i bruket, liksom fräkner. Och i praktiken är ju deklinationsöversikten en idealiserad modell som främst passar skrivet språk, och modellen svarar inte mot den variation som finns i det talade språket. Även om skriftens standardiserade former har färgat av sig på talspråket och gjort att allt fler säger flickor med tydligt o-uttal, så är det fortfarande vanligt med svenskar som säger flera flicker.

Men också i det mer hårt normerade skrivspråket finns det enstaka ord som slutar på obetonat a men får plural på -r: lusta, ända och timma får pluralformerna lustar, ändar och timmar. Precis som för fräkna gäller att dessa ord är parallellformer till lust, ände och timme. Därigenom kan vi konstatera att en form som fräkna är lite egen, men ändå inte helt utan kompisar i språkbruket.

Det skulle vara spännande att testa ett större antal människor för att se vilken singularform de spontant väljer. Jag testade min 22-åriga lillasyster i morse, och hon sa utan tvekan en fräkne. Så även om denna ordboksform har få belägg i dagens språkbruk är det definitivt inte en form som den yngre generationen skyr.

Språkrådet menar att fräken känns naturligast för att vi är vana att höra det om växten fräken, men lite spekulativt tänker jag att det skulle kunna vara precis tvärtom. För mig känns formen fräken onaturlig just för att jag inte intuitivt kopplar ihop pigmentfläcken i ansiktet med växten åkerfräken. Och pluralformen åkerfräknar tar också emot att använda. Etymologisk samhörighet behöver ju inte nödvändigtvis ha relevans för språkbrukares inre representation av ords betydelse och böjningsformer.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.