Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ett läsarmejl:

Hej Ylva

Tack för ditt klarläggande angående ”blå” och ”blåa”.

Jag kom samtidigt att tänka på Pensionsmyndighetens ”orange” kuvert, som man fortfarande envisas att kalla det. På samma sätt gör ett antal andra institutioner som t ex Swedbank.

Visst bör ”orange” i bestämd form heta ”orangea”, dvs med a. Det är ju så man säger: det orangea kuvertet. Dessutom finns det faktiskt stöd för ett avslutande ”a” i SAOL, även om SAOL också – märkligt nog – anger att man inte behöver böja ”orange” i bestämd form. Detta sista ser jag som en ren lapsus i ordlistan. Vad anser du?

Vänliga hälsningar
Bertil Göransson

 

Ylvas svar:
Faktiskt är det så att Pensionsmyndigheten följer språkvårdens rekommendationer.

Färgordet orange är för övrigt ett bra exempel vilka problem man kan få sig när man väljer att inte ge lånord en försvenskad stavning. Hade vi ändrat stavningen till exempelvis oransch när ordet var nytt i språket, så hade vi utan problem kunnat säga ”ett oranscht bord” och ”det oranscha bordet”. Nu får vi problem när vi ska böja, för ingen av följande alternativ är särskilt lyckat:

ett orangt bord
ett oranget bord
det oranga bordet
det orangea bordet

Av denna anledning brukar språkvården föreslå en speciallösning, nämligen att helt enkelt lämna orange oböjt i skrift och skriva

ett orange bord
det orange bordet.

Detta ser inte särskilt märkligt ut i skrift, och när man läser dessa högt kan man mycket väl lägga till den försvunna böjningsändelsen och läsa ”ett oranscht bord” och ”det oranscha bordet”.

I SAOL står att ordet oftast är oböjligt, fast som du skriver tas orangea upp som alternativ. Att varken formerna orangt eller oranget finns med beror nog på att de ser märkliga ut och är ovanliga i bruket. För färgordet beige finns dock neutrumformen beigt med. Varför man ger olika rekommendationer för vad som i grunden är samma böjningsproblem kan jag inte svara på, men ordet beigt är vanligare i bruket än orangt, kanske på grund av uttrycket ”åh, vad beigt!” i betydelsen ”åh, vad trist!”.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Fler bloggar