Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ta gärna del av Anna Antonssons debattinlägg i Språktidningen, som är ett svar på en ledare i Norrköpings tidningar med titeln ”Vårdslös språkvård”.

Det är en intressant debatt. Jag skulle kunna skriva en avhandling på temat fackspråk, klarspråk, retorik  och sambandet mellan komplext språk och komplexa tankar. Idag nöjer jag mig dock med en kortare reflektion om NT-ledarens formulering att man låtit ”klarspråksarbetet gå till överdrift i Hovrätten”. Betyder detta att man har fått en arbetsplats där texterna är så klara, tydliga och välskrivna att det blivit ett problem? Visa mig gärna några exempel på såna texter, för själv tror jag aldrig att jag läst en facktext där jag upplevt irritation över att budskapet var lätt att ta till sig. Eller en text där jag kommit på mig själv med att önska att skribenten lagt lite mer tid på att fördunkla sina formuleringar och intentioner.

Formuleringen ”för mycket klarspråk” är för mig något av en semantisk orimlighet, ungefär som ordet optimalare, som man ibland stöter på. Om optimal betyder ’bästa möjliga’, framstår komparativformen optimalare som märklig. Den markerar att talaren inte riktigt velat acceptera betydelsen av optimal. Ett annat uttryck jag ifrågasatte i en språkgranskning häromdagen är väldigt objektiv. Det antyder ju att man inte vågar lita på att det som är objektivt verkligen är helt fritt från subjektivitet, utan måste dra till med förstärkningsordet väldigt.

Ett sista exempel på en formulering med inbyggd märklighet var när man i samband med Julian Assange-rättegången hävdade att ”jämställdheten har gått för långt”. Men har man två vågskålar finns bara alternativen obalans och jämvikt. Att prata om ”för mycket jämvikt” är en logisk groda som i själva verket bara visar att talaren tycker att en viss obalans är att föredra.

På samma sätt röjer formuleringen ”för mycket klarspråk” att talaren ser det som önskvärt att en del texter är avsiktligt otydliga och svårare än nödvändigt att läsa. Och ibland är språkanvändning medvetet exkluderande. I Astrid Lindgrens böcker om Kalle Blomkvist pratar medlemmarna i Vita rosen rövarspråket för att de i rivalgänget Röda rosen inte ska förstå. Jag unnar Anders, Eva-Lotta och Kalle att ha sitt hemliga språk som ett fritidsnöje. NT-ledaren menar att vi också borde unna statstjänstemän att använda kanslisvenska och ålderdomliga ord som vi vet exkluderar vissa, nämligen de ord som finns i den så kallade Svarta listan. Men skillnaden är att statstjänstemännen har ett demokratiskt uppdrag och får våra skattepengar i lön för att tillhandahålla klar information.

Om NT på allvar säger sig värna demokrati, borde valet vara ganska enkelt mellan att maximera chanserna att alla kan förstå sin egen dom och juristernas rätt till stilistisk njutning på arbetstid.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.