Annons

Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Sist skrev jag om satskommatering – en i svenskan numera övergiven kommateringsprincip. Den går ut på att man sätter komma vid varje satsgräns. Såhär:

Jag tycker, att det är viktigt, att den, som är sjuk, får läkarvård.

Idag tillämpar vi istället principen om tydlighetskommatering, vilket innebär att man sätter komma på ett sätt som stödjer läsningen och ökar tydligheten. Normalt innebär det färre komman än med satskommatering, och i exemplet ovan kan man utan tvekan stryka alla kommatecken och skriva:

Jag tycker att det är viktigt att den som är sjuk får läkarvård.

Ett alternativ kan vara att sätta komma vid satsgränsen mellan viktigt och att. Såhär:

Jag tycker att det är viktigt, att den som är sjuk får läkarvård.

Detta komma bryter förvisso mot en av tydlighetskommateringens grundprinciper, eftersom det som följer efter kommat är en nödvändig bisats. Denna princip får man dock bryta mot, om det främjar läsbarhet och tydlighet. I just denna mening tycker jag att komma vid satsgränsen är lika läsvänligt som den kommalösa varianten, men jag skulle själv välja den kommalösa. Vad föredrar ni bloggläsare?

Några enstaka själar försvarar satskommateringen (okej, det får väl erkännas att det i Danmark är mer än några enstaka själar). Argumentet är då oftast att tydlighetskommatering innebär en regellöshet som försvårar för skribenten. Det är en till viss del berättigad kritik. Den skribent som en gång lärt sig satskommatering behöver aldrig fundera över när komma är lämpligt, eftersom det bara är att konsekvent och mekaniskt tillämpa regler. Tydlighetskommatering lägger ett större ansvar på skribenten att kommatera på det sätt som ger läsaren den behagligaste läsupplevelsen och den mest lättolkade texten. Med tydlighetskommatering får skribenten en större valfrihet men tvingas därigenom till mer reflexion och fler aktiva beslut under skrivprocessen.

Att tydlighetskommatering skulle innebära total regellöshet är inte sant. Tvärtom. Det finns tydliga huvudprinciper som beskrivs på ett stringent vis i Svenska skrivregler, avsnitt 12.5, och på ett mer pratigt och reflekterande sätt här i Språkbloggens kommateringsföljetong. Dessa principer bör man lära sig utantill och tillämpa med gott omdöme.

Satskommateringens förespråkare brukar tillhöra kategorin människor som älskar entydiga och lättillämpade regler, ja så till den milda grad att de tycker att det är viktigare att regler finns, än att reglerna faktiskt fyller en funktion. Pöbeln behöver handfast ledning – om de sen leds rätt eller inte är av underordnad betydelse. Som ni säkert gissat delar jag inte denna ideologiska uppfattning. Jag tror inte att det går att få välfungerande system om inte människor själva kritiskt reflekterar över ändamålsenligheten i sina handlingar.

Nåväl, för att återgå till den mer konkreta och mindre filosofiska kritiken: satskommatering kan ofta göra det svårare för läsaren att identifiera parentetiska inskott. Dessa inskott är ämnet för Kommatering, del 6, och tills dess kan ni fundera över hur läsvänligt det blir om man satskommaterar följande mening:

Jag tycker att det är viktigt, både ur etisk och samhällsekonomisk synvinkel, att den som är sjuk får läkarvård.

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.