Skilj på accent och apostrof

I fredags bloggade jag om diakritiska tecken, som grava och akuta accenter. Dessa kallade jag lite lättvindigt för fnuttar, vilket många andra svenskar också gör. Men här gäller det att se upp. Det finns nämligen en annan sorts fnutt – apostrofen – och den är inte släkt med accenterna. Accenten är en diakrit, vilket apostrofen normalt inte är. Medan accenten sitter på en bokstav för att ange en förändring i uttal, betoning eller betydelse, så sitter apostrofen mellan bokstäver, oftast för att markera att en bokstav fallit bort till följd av en sammandragning. Lite exempel:

I engelskan: they are blir they’re

I franskan: j’arrive, l’attention (här markerar apostrofen att je, ’jag’, och den bestämda artikeln la har reducerats)

I svenskan kan man undantagsvis också se apostrofer, som i visan Alla fåglar kommit re’n. Men vi klarar oss ofta bättre utan dem, eftersom det är lättare för ögat att läsa stan, sen och såna än sta’n, se’n och så’na.

Notera nedan den grafiska skillnaden mellan accent och apostrof.

RÄTT: kafé, à la carte, he’s a very nice boy

FEL: kafe’, a’ la carte, he´s a very nice boy

På ett svenskt datortangentbord hittar du både grav och akut accent till vänster om backsteg. Apostrofen sitter till höger om ä.

Apostrofen sammanfaller alltså med det enkla citattecknet. Hur man använder enkla och dubbla citattecken får dock blir ämnet för ett alldeles eget blogginlägg en annan dag.

Och så ett tillägg för den terminologiskt noggranne: Ovan hävdar jag att apostrofen inte är ett diakritiskt tecken, dvs. inte nåt som sitter på en viss bokstav och signalerar en uttalsförändring. Detta är dock inte helt sant. I t.ex. tjeckiska används apostrofen just som diakrit i icke-handskriven text. Bokstäverna d’ och t’ ska uttalas som palataliserade varianter av d och t, ungefär som om de följdes av ett svagt j-ljud.