Språkbloggen

Ylva Byrman

Ylva Byrman

Ibland får jag tjänstebrev där adressen på kuvertet ser ut på följande sätt:

Linnéuniversitetet
Instititutionen för språk och litteratur
Att: Ylva Byrman
351 95 Växjö

Att att här signalerar att jag är den som förväntas ta emot brevet förstår de flesta. Däremot råder viss förvirring om vad att egentligen är en förkortning av. I ett webbforum diskuteras var i adressen att-raden ska placeras i förhållande till organisationsnamnet, och en av forumanvändarna utgår då från att det står för attention:

Om personnamnet står överst anses brevet vara privat. Står däremot företagsnamnet överst så får någon annan öppna brevet om mottagaren inte är närvarande (bortrest eller liknande, ej på toa).

Man brukar för övrigt inte skriva attention om namnet står överst.

Men hen blir då korrigerad av en annan användare:

Till kategorin onödigt kunnande lägger jag till ”Att:” kommer egentligen från ”Attesteras” och inte ”Attention” som många tror, och även jag har trott.

Även Fredrik Lindström antyder samma sak i den populärvetenskapliga Världens dåligaste språk (s. 167): att att står för attesteras men av många yngre felaktigt kommit att utläsas som attention med engelskt uttal (”a-tenn-schön”).

Men är detta egentligen korrekt? I Wiktionary står det att att kan vara förkortning både av attesteras och attention, men i Nationalencyklopedin hänvisas endast till uppslagsordet attention, där man anger det försvenskade uttalet atten-sjon och följande förklaring:

(formell anmaning i brev till) handläggning av viss person i ett företag e.d.: att. Sven Karlsson
HIST.: sedan 1964; av eng. attention ’uppmärksamhet’

Det är denna sista etymologiska förklaring som jag väljer att lita på, för uttydningen attesteras kan nog lämnas ur räkningen, åtminstone i brevsammanhang. Verbet attestera kommer ursprungligen från latin och betyder ’intyga’, och idag betyder det normalt att man skriftligt intygar riktigheten i nåt. Chefer attesterar ofta fakturor, och det utfärdas födelse- och vigselattester. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att en avsändare intygar att en viss mottagare är den som är behörig att läsa brevet, men det verkar långsökt.

Däremot förekommer både Att och Attn ibland på engelska affärsbrev, även om Attn verkar vara den föredragna förkortningen. Det utläses normalt ”for the attention of”. Raden som anger specifik mottagare kallas också för attention line. Men jag är osäker på hur vanligt Attn är i bruket, eftersom referensverket Oxford English Dictionary inte tar upp vare sig att, attn eller attention line.

Förebilden för engelskan kan vara det internationella postspråket franska, där man gärna skriver à l’attention de, som är den ordagranna översättningen av engelska for the attention of. Att fransoserna skulle förkorta detta finner jag mindre sannolikt. Överlånga formella fraser är nämligen deras signum. Medan en svensk sist i ett brev skriver MVH eller Vänligen, avslutar man i Frankrike hellre med en inte helt nätt formulering i stil med:

Je vous prie d’agréer, mesdames et messieurs, l’expression des mes sentiments les plus respectueux.

Den svenska översättningen av detta blir ungefär ”jag ber er att motta, mina damer och herrar, uttrycket för mina mest respektfulla känslor”. Det finns givetvis hela webbsidor som fördjupar varianter på olika franska brevavskedsfraser.

Jag är intresserad av när förkortningen att först började dyka upp på svenska affärsbrev. Nationalencyklopedins första belägg är från 1964 och kommer från Gullbergs svensk-engelska fackordbok. Där står att det svenska uttrycket ”under attention” på engelska heter ”for the attention of”. Min äldre kollega Solveig berättade att att användes redan när hon arbetade på kontor under 50-talet, och hon utläser det a-tenn-schön med engelskt uttal och använder alltså inte det försvenskade atten-sjon.

Ni läsare som är lite äldre, har ni nåt minne av när ni först mötte att på brev? Och har nån sett exempel på användning där att måste vara en förkortning av attesteras, till exempel vid vidimering av bevis eller liknande?

Om bloggen



Ylva Byrman är språkkonsult och gillar att närstudera detaljer i svenskan och andra språk.

Här bloggar hon om språket: om rätt och fel, nytt och gammalt, normer och utmanare. Klassiska råd om språkriktighet varvas med språkspaning, kuriosa och personliga funderingar.

Frågor och synpunkter kan skickas till ylva.byrman@svd.se (läsarmejl kan komma att citeras i bloggen).

Om du har en språkfråga, kika först här.
Fler bloggar