Di eller dom?

Om jag skrev att mitt första inlägg om de och dem genererade flera tänkvärda läsarkommentarer, kan det väl om debatten efter det andra inlägget åtminstone sägas att den var livlig. De mest upprörda kommentarerna verkade läsa mitt inlägg som propaganda för att vi omedelbart ska övergå till att genomgående skriva dom. Eftersom jag inte skriver nåt som ens liknar detta, är jag lite förvånad över att så många gjort en så slarvig läsning. Särskilt som jag vet att ni bloggläsare är en begåvad, nitisk och eftertänksam skara.

Nåväl. Låt mig för tydlighetens skull säga: jag har aldrig nånsin gett nån rådet att genomgående skriva dom. De få gånger jag får in texter från skribenter som förväxlar de och dem, brukar jag istället ge tips på hur man kan tänka för att välja rätt form.

Men låt oss titta på ytterligare några argument som används i de-dem-dom-debatten. Vi kan börja med att konstatera att det inte finns nån namnkunnig språkvårdare som uppmanar till ett enhets-dom i skrift. Siv Strömquist tar i sin spalt inte ens upp det som ett alternativ att avfärda, utan nöjer sig med att diskutera vad som väcker mest irritation av för de som och för dem som.

DN:s Catharina Grünbaum förordar också ett fortsatt bruk av de och dem i neutral sakprosa. Hon menar att en av vinsterna är att man då kan använda dom när man vill återge talspråk eller skriva med en markerat ledig stil. Lite intressant är att Grünbaum dock menar att man i vissa uttryck bör välja dom. Hon skriver:

Normalformen i sakligt skriftspråk är de/dem, inte dom. […]

Dom är å andra sidan den rätta formen när man åberopar de diffusa andra som inte är vi. ”Dom däruppe, vi här nere”, löd titeln på en av Günther Wallraffs böcker. Det bör heta Dom djävlarna! men det kan inte heta annat än De aderton.

Det innebär ju att man i en och samma text helt plötsligt kan ha alla tre formerna de, dem och dom. Det kan kännas lite konstigt, eftersom många språkbrukare ser konsekvens som nåt eftersträvansvärt. Samtidigt har hon ju rätt i att det i vissa vanliga uttryck blir märkligt att använda de skriftspråkliga formerna. Vi föredrar i regel att skriva vi-och-dom-tänkande, även om det egentligen skulle gå lika bra att skriva vi-och-de-tänkande .

Som argument mot dom som skriftspråksform tar Grünbaum också upp att vissa inte har detta som enhetsform i sitt talspråk. Hon säger, precis som en av mina bloggkommentatorer, att det i Sydsverige och Finland finns talare som har di som subjektsform och dom som objektsform. Dessa talare skulle alltså läsa ut ”till de som” som ”till di som”, medan de skulle säga ”jag såg dom”.

Detta är dock en idealisering av de verkliga förhållandena. Jag roade mig med att göra lite efterforskningar i den fantastiska dialektdatabasen Swedia. Framför allt har jag koncentrerat mig på Finland, Skåne, Blekinge och Småland. Här finns definitivt talare som har både di och dom i sitt talspråk, men användningen följer sällan nån konsekvent grammatisk princip. Här kan du lyssna till en äldre man från blekingska Jämshög, som använder di både som subjekt (”di var ute och plogade”) och objekt (”då fick man ta av snökedjorna, för di kunde man inte köra med sen”).

Och här kan du lyssna på en äldre kvinna från värmländska Skillingmark. Värmland är ju varken Sydsverige eller Finland, men hon använder di och dom omväxlande, både som subjekt och som artikel.

Subjekt: ”i San Diego har di en stor fin park”, ”men dom som emigrerade är ju väldigt…”
Artikel: ”med alla dom blommorna som fanns”.

Det går alltså inte att hävda att de som använder formen di automatiskt också gör skillnad på subjekt och objekt i tal. Däremot kan man konstatera att talspråksformen di blir allt ovanligare. Jag lyssnade både på äldre och yngre talare från olika orter, och en generell tendens är att de äldre talarna använder di, medan yngre människor från samma ort genomgående säger dom. Lyssna till exempel på västgötska Korsberga eller småländska Ankarsrum.